En bok om motståndets Europa

Nils Erik Forsgårds senaste bok handlar om ett år i Europa, från maj 2014 till september 2015, om resor han gjort, böcker han läst, människor han mött.

"Det blev en blandning mellan essäbok och resedagbok, kanske finns här också ett drag av anteckningsbok. De historiska resonemangen är rätt många, det handlar om perspektiv. Jag skriver för att påminna mig själv. Jag ser nu också att detta blev en liten bok om motståndets Europa. Det var inte planerat så, motstånd kommer i många olika former, oavsett dess eventuella estetik eller etik."

Bärs boken av en högre tanke? I så fall handlar det om ett försök till dokumentation, om ett försök att fånga den flyende tiden, skriver författaren i sin inledning. I artikeln nedan publiceras de två sista kapitlen i boken som handlar flyktingvågen och det motstånd den reser.

AUGUSTI 2015

Angela Merkel signalerar beredskap att ställa upp för en fjärde period som förbundskansler efter det tyska parlamentsvalet år 2016**Staden Conwy i  Wales väljer ofciellt en ny narr efter 700 år**Börsen i Aten öppnar med ett fall på nästan 17 procent efter att ha varit stängd i fera veckor**Som ett led i ett  pågående meningsutbyte mellan Sverige och Ryssland utvisas en svensk diplomat  från Moskva**Två personer avlider till följd av en knivhuggning i ett Ikea-varuhus i Västerås, en person skadas svårt**Grekland når en överenskommelse med långivarna om ett tredje stödpaket på cirka 86 miljarder euro. Någon vecka senare meddelar premiärminister Aleksis Tsipras att han avgår och utlyser nyval i september. Orsaken är att han inte längre kontrollerar en majoritet av ledamöterna i parlamentet**EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex meddelar att ett rekordantal fyktingar, eller 107 500, kommit in i EU under juli månad. Tyskland räknar med rekordantalet 800 000 asylsökande under år 2015**Den estniska säkerhetspolisen Eston Kohver döms till 15 år i ryskt fängelse för spionage, vapensmuggling och olaglig gränsöverskridning, domen kritiseras av människorättsaktivister och anses politiskt motiverad**Sverigedemokraterna blir i en opinionsmätning för första gången Sveriges största parti** Turkiets president Erdogan utlyser nyval efter misslyckade koalitionsförhandlingar** Stora fall på världens börser efter oro för Kinas ekonomiska utveckling**Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen utesluts från partiet efter en längre konfikt med dottern Marine Le Pen**Tre personer skadas svårt när en beväpnad man öppnar eld på ett höghastighetståg mellan Amsterdam och Paris**Den fjärde delen i Stig Larssons Millennium-serie, skriven av David Lagercrantz, publiceras**Lionel Messi och Celia Sasic röstas fram till bästa fotbollsspelare i Europa 2014*’Över 70 fyktingar hittas döda i en lastbil i Österrike, hundratals fyktingar drunknar i Medelhavet**En medlem av det ukrainska nationalgardet dödas och ett 100-tal skadas i protester utanför det ukrainska parlamentet i Kiev sedan parlamentet preliminärt röstat för utökat självstyre i det separatistkontrollerade östra Ukraina**

INHEMSKT

PÅ EN lada invid riksväg 8 i Österbotten i Finland finns ett plakat. Jag ser det när jag sitter i en bil på väg till flygplatsen i Vasa, det är en torsdag i början av augusti, på plakatet står skrivet: Nu mer än någonsin – ät inhemskt! Jag orkar inte stanna för att se vem som står bakom plakatet och budskapet, antagligen är det någon österbottnisk producentförening, men jag tänker: vilken skräckpropaganda. Jag tänker också: populismen, eller snarare då nationalegoismen, har många anleten.

* * *

FLYKTINGKRISEN i Europa eskalerar, det är sommar, kaos i Makedonien, kaos i Serbien, det blir säkert kaos också längre norrut rätt snart, det går inte att förhindra. Ett rekordantal asylsökande når redan nu fram till Tyskland.

I Hufvudstadsbladet läser jag Staffan Bruuns reportageserie från Kos i Grekland, det är läkare, ingenjörer, högutbildat folk som når Europa, det är inte folket från Damaskus eller Mogadishus slumkvarter som sitter längst fram i båtarna. Varför är det så? Ja, självklart därför att de som kommer till Europa har pengar och medel och kontakter och visioner att lämna sina hemländer, där många hittills levt hyfsat goda liv. Det får mig att tänka på den europeiska biståndspolitiken, den går ut på att man skall fokusera på orsaker och inte på verkan, ett av grundantagandena är att om man avvärjer fattigdom så minskar tendensen att lämna hemlandet. Jag tror inte detta. På vilket sätt skulle europeiska biståndspengar till Eritrea (vilken absurditet!) minska flyktingströmmarna från Eritrea, ett land med godtyckligt rättsväsende och diktatur, våld och vettlöshet? Om biståndspengar fyllde en funktion, ja, då vore det inte de rika och de framgångsrika som nådde Europa, vi vet sedan tidigare att migrationen ökar när medelinkomsterna ökar, så skriver många experter på utvecklingspolitik. Men detta är nu bara en enkel observation på en brygga i västra Finland i augusti 2015, solen skiner, vattnet ligger spegelblankt, jag har förstås ingen lösning på den fråga jag ställer, jag kan också ha helt fel i mina antaganden, men jag saknar nog nya perspektiv i diskussionen.

* * *

I GÖTEBORGS-POSTEN läser jag en kort notis under rubriken ”Oro för ny järnridå i Europa”. Nu talas det alltså, tack och lov, inte längre om ett nytt kallt krig i Europa, i stället talas det om en ny järnridå på grund av Rysslands aggression i Ukraina. Jag ogillar också begreppet järnridå, det är ju en verbal relik från kalla krigets dagar. I notisen i GP säger Fredrik Lindvall att östra Ukraina hotar bli ännu en frusen konflikt utan lösning och att en gräns kommer att dras genom landet som leder till en ny järnridå från Finska viken till Baku. Lindvall är säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut i Sverige. Begreppet järnridå tillskrivs ofta Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, men det var inte han som myntade begreppet. Föreställningen om en delande järnridå genom Europa var en viktig del av det kalla kriget, det syftade på en gräns mellan det fria väst och det ofria öst, och perspektivet var förstås västligt. I öst talade man inte om en järnridå. I betongmurens DDR talade man om en socialistisk och antifascistisk skyddsmur mot det kapitalistiska väst. I ett tal i Fulton i Missouri på våren 1946 talade Churchill om en järnridå som efter världskrigets slut hade gått ner i Europa och som delade kontinenten i två delar från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet. Bakom sin järnfasad dolde järnridån enligt Churchill alla de gamla central- och östeuropeiska huvudstäderna Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, dessa städer tillhörde nu Sovjetsfären och kontrollerades i allt högre utsträckning av Moskva. I bakgrunden fanns konferensen i Jalta på våren 1945 där de tre segrarmakterna i princip hade delat upp Europa i intressesfärer och där de östliga delarna av Europa tillföll Sovjetunionen och Stalin. Men. Föreställningen om en järnridå genom Europa har nazityska rötter, den förekommer redan tidigt på våren 1945 i tidningen Das Reich. Begreppet myntades av korrespondenten Max Walter Clauss i Lissabon. I Das Reich kan man läsa om ett eiserner  Vorhang som dragits ner framför de sydöstra delarna av Europa, begreppet användes naturligtvis delvis för att mota det hotande krigsnederlaget. En av de drivande krafterna bakom Das Reich var propagandaministern Joseph Goebbels, han använde begreppet på i princip samma sätt som Churchill, järnridån symboliserade en gigantisk folktragedi, bortom järnridån kunde Sovjetunionen härja fritt och ta livet av folk och fä. Vad jag nu då vill säga är detta: om vi använder ordet järnridå för att tala om det säkerhetspolitiska läget i Europa år 2015 – använder vi då ordet i en nazitysk bemärkelse eller i en allierad och churchillsk bemärkelse? Jag tror i alla fall att det vore dags för lite språklig fantasi i Europa, det är tid för nya ord i gamla rum.

 SEPTEMBER 2015

8 personer dör i en brand i ett bostadshus i Paris**Polio påträfas i Ukraina, det är första gången på tio år i Europa**Drottning Elisabeth blir den mest långlivade monarken i Storbritanniens historia, hon har regerat sedan 1952**Flyktingkrisen eskalerar med tiotusentals fyktingar på drift över hela Europa. Ett foto av en liten livlös pojke som heter Alan Kurbi på en strand vid Medelhavet väcker en våg av uppmärksamhet och empati. Finlands statsminister Juha Sipilä meddelar att han kommer att inhysa fyktingar i ett av sina egna hus. EU-ledarna kommer överens om en kvorfördelning av fyktingar mellan medlemsländerna, Tyskland och Frankrike tar ungefär hälften av en total kvot på 120 000 personer**Minst sex personer omkommer vid en rallyolycka i spanska La Coruña**Åtminstone 12 poliser omkommer i en attack i östra Turkiet, utförd av kurdiska PKK** Bönder från hela Europa protesterar i Bryssel mot sänkta producentpriser på mjölk, de möts med tårgas och vattenkanoner**Finlands statsminister Juha Sipilä håller ett tal till nationen via fnsk tv och säger att det ekonomiska läget är exceptionellt allvarligt**James Corbyn väljs till ny partiordförande för brittiska Labourpartiet**I det grekiska parlamentsvalet segrar vänsterpartiet Syriza före Ny Demokrati, fascistpartiet Gyllene gryning kommer trea** Ett mord på en tidigare IRA-aktivist utlöser regeringskris i Nordirland**Biltillverkaren Volkswagen avslöjas för omfattande fusk med utsläppsvärden på dieselbilar, sedan avslöjas också andra tyska biltillverkare i samma ärende**Påven Franciscus I besöker Kuba och USA** I Katalonien segrar de självständighetslängtande partierna i regionalvalet**

MOHAMMED, MED den alternativa stavningsformen Muhammad, är det vanligaste namnet på en nyfödd pojke i England och Wales år 2014. Sedan följer Jack och Harry. Mohammed lär också vara det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Oslo, år 2014.

* * *

FLYKTINGSTRÖMMAR

SOMMAREN ÖVERGÅR nu långsamt i höst, september är här, de första löven faller, träden står i brand, flyktingar omringar Europa i öster, väster, norr och söder. En israelisk miljardär vill skapa ett eget land för flyktingar, han förhandlar i detta ärende om två öar i Medelhavet, på 1930-talet ville nazisterna skyffla undan judarna till Madagaskar. I Tyskland räknar regeringen med en miljon asylsökande bara i år, det är fler än hela EU tog emot ifjol, sammanlagt. FN:s flyktingorgan UNHCR uppger att 300 000 flyktingar har korsat Medelhavet sedan januari, andra nämner siffran 400 000, det är en fördubbling sedan ifjol. På stränderna vid Medelhavet syns flyktingar med mobiltelefoner i hand, de är på väg norrut genom okänt territorium, mobila kartor är bra att bära med sig. Tågstationerna i München översvämmas i början av september av flyktingar, de välkomnas av leende tyskar som bildar spaljé, det talas om tyskarnas nästan imperativa ”Willkommenskultur”, nu skall världskrigets tyska fasor kompenseras, med besked. Angela Merkels generösa ord i flyktingfrågan har redan blivit lätt bevingade: ”Wir schaffen das”, vi klarar detta. Det tyska budskapet till de flyende syrierna sedan slutet av augusti har varit att de automatiskt får asyl på tysk mark förutsatt att de bara sätter sina fötter på tysk mark, välkomna hit bara! Bara några dagar efter Merkels ord i parlamentet stänger Tyskland sin gräns mot Österrike,

Schengenavtalet om fri rörlighet upphävs temporärt, andra länder följer efter, Slovakien, Nederländerna, Ungern. Från Kroatien skjutsas tiotusentals flyktingar vidare till Ungern, från Ungern skjutsas de vidare till Österrike. Angela Merkel är ställd under hårt tryck från CSU i Bayern, nu behövs det ordning och reda i mottagandet, säger Tysklands inrikesminister, ingen protesterar, hans ord ger rentav ett eko hos den svenska moderatledaren Anna Kinberg-Batra. I ett emotionellt tal försöker kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker mana till solidaritet och övertyga EU om att  alla länder nu måste dela på ytterligare 120 000 flyktingar, kvoterade och fördelade enligt ländernas storlek. Många befarar att detta bara är toppen på ett isberg. Under ett möte i Bryssel i slutet av september beslutar EU-ledarna att alla länder måste ta emot ett givet antal flyktingar, det betyder flest och mest till Tyskland, Frankrike och Spanien, för att avlasta Grekland, Italien, Ungern. Flyktingfrågan har vuxit sig särskilt problematisk i de östra delarna av Europa, i Ungern, Tjeckien, Slovakien, Rumänien. Där protesterar man mot kvoterna och säger att fixerade flyktingkvoter inte löser några problem så länge Schengenområdets yttergränser läcker som såll och inte effektivt är stängda för illegal immigration. Den nya europeiska moralmatematikens tid är inne.

Flyktingströmmarna till Europa nu på sensommaren 2015 är unika. Aldrig tidigare har världsdelen sett ett så stort inflöde av folk från utomeuropeiska kulturer. I flyktingströmmarna ser Angela Merkel en ljusnande europeisk framtid medan Viktor Orbán ser ett annalkande slut för Europa.

I Storbritannien spelar David Cameron ut det ena insulära trumfkortet efter det andra. Han talar om flyktingsvärmar vid Calais och säger sedan att öriket är berett att ta emot 20 000 syriska flyktingar på fem år, det är en banal siffra men ingen vågar riktigt opponera sig för man vet naturligtvis vad som står på spel: Storbritanniens framtid i Europa, kanske hela EU:s framtid. Ungern bygger höga stängsel mot Serbien och planerar resa nya stängsel mot Kroatien och Rumänien, protesterande flyktingar möts med tårgas och vattenkanoner. Följden blir att tiotusentals flyktingar strömmar in i Kroatien för att runda Ungern på väg norrut. Den vanligaste flyktingvägen genom Balkan in i Europa har nu på sensommaren varit från Grekland genom Makedonien till Serbien och därifrån vidare in i Ungern mot Österrike. Med stängsel vid den ungerska gränsen kan man lugnt anta att rutten blir mera västlig och att flyktingarna från Serbien i stället tar sig till Kroatien och Slovenien och därifrån vidare till Österrike. Man kan också misstänka att den ungerska hårdheten hyllas i tysthet både här och där på vår kokande kontinent. Danmark bygger inga stängsel eller murar, men väljer nog att stoppa tågtrafiken till och från Tyskland. Vid den finska nordgränsen mot Sverige, i Torneå, uppstår folkliga protester, på plakaten talas om att stänga gränserna, det handlar om en rädsla för det som på tyska kallas för Überfremdung. I Torneå inrättas också en så kallad flyktingsluss som först skall registrera och sedan fördela flyktingar vidare ut över landet. I Lahtis demonstrerar ett fyrtiotal människor mot nyanlända flyktingar genom att kasta stenar och skjuta fyrverkeripjäser mot bussarna, en av demonstranterna kommer iklädd vit Ku Klux Klan-kåpa. I förbundsstaten Sachsen i det tidigare DDR, alltså i proteströrelsen Pegidas vagga, driver nationalistiska och högerextrema krafter våldsam kampanj mot flyktingar, på bara några få månader har 42 flyktinganläggningar angripits eller stuckits i brand. ”Att vara hemma i Sachsen är det högsta en människa kan uppnå i denna värld”, twittrar en konservativ CDU-ledamot som sitter i delstatens parlament. Saken har också en annan sida. Den folkliga solidariteten visar sig dessa dagar vara mycket stor, gamla kläder samlas in, bostäder och hus och offentliga lokaler ställs till förfogande, finländska skolelever skriver hälsningar och virkar sockor som sätts i välkomstpåsar. På Island exploderar en folklig protest i sociala medier mot regeringens njugga invandringspolicy, det handlar förstås om problematiken med de utstötta islandshästarna, fast i omvänd mening. När jag flyger EasyJet från Bryssel till Berlin i mitten   av september går personalen runt med platspåsar och samlar in pengar för   flyktinghjälpen via UNHCR, många ger av sina tungt beskattade mynt. Det   är inne att vara hjälpsam nu. Jag undrar hur snabbt denna välvilja kommer att övergå i motvilja, i letargi, i semestergnäll, huvudvärk, sjukskrivningar. På sexton månader, från våren 2014 till september 2015, har Europa   gått från krig i Ukraina över kris i Grekland till en eskalerande flyktingvåg   över hela Europa. Det har, i kronologisk ordning, handlat om öst mot   väst, om nord mot syd, och så om öst mot väst återigen. Men det är i   båda fallen ett annat öst och ett annat väst vi talar om, paradoxalt nog, Europas så kallade öst verkar inte riktigt vara kompatibelt med sig självt,  Ukrainakrigets väst inkluderade nämligen flera av de länder som nu kan beskrivas som flyktingkrisens öst. Om jag inte trodde mig veta bättre så skulle jag nu skriva att en ny järnridå gått ner i Europa, vi har på bara någon månad kastats från en nord-sydlig europroblematik till en öst-västlig flyktingproblematik. Hursomhelst: alla dessa stora europeiska kriser tycks nu följa efter varandra, som på ett pärlband, när den ena slutar så börjar den andra, detta är åtminstone bilden man får i medierna, baserat på deras eget attention span. Det var först när Greklandskrisen avmattades i slutet av juli som flyktingkrisen på allvar fick plats i medierna, ändå hade det fram till juli kommit över 30 000 flyktingar bara till Tyskland per månad. I medierna kan man nu också lätt få intrycket att flyktingkrisen på kort tid blivit mycket större, eller mycket värre, det stämmer inte. Flyktingströmmarna från exempelvis Syrien är sedan länge stora men relativt konstanta både i Turkiet och i Libyen, det enda som stämmer är att krisen kommit mycket närmare oss i Nordeuropa, blivit vardag inte bara i Grekland och Italien, utan också i Finland och i Sverige.

Under ytan pyr återigen frågan om islam och Europa. De överfyllda tågstationerna i Bayern i början av september berodde till stor del på den ungerska flyktingpolitiken. Viktor Orbán vill inte ha några muslimska flyktingar, ja, helst inga flyktingar alls, de stoppas vid gränsen mot Serbien, får gärna försvinna norrut till Österrike och Tyskland, huvudsaken är bara bort, långt bort. Scenerna vid den östra tågstationen i Budapest har under de senaste veckorna varit kaotiska, flyktinggrupper har i kör ropat på frihet, vilken frihet de menat har väl ingen vetat, kanske inte ens de själva. I Polen, Tjeckien och Slovakien har man sagt sig vilja ta emot några tusen flyktingar totalt, men löftet kommer villkorat, det gäller bara om flyktingarna ärkyrkgångare och kristet döpta. På Cypern sade inrikesministern nu i september att den lilla ön nog accepterar 300 flyktingar bara de är ortodoxt kristna, alltså har samma tro som grekcyprioterna, i motsats till turkcyprioterna i norr. I Finland har också den ekofinländska utrikesministern Timo Soini sagt att Finland bara borde ta emot kristna syrier, inga andra.

Muslimerna utgör idag 6 eller 7 procent av den totala europeiska befolkningen, det finns prognoser som talar om 10–12 procent år 2050. En populär vanföreställning är att muslimerna är oändligt många fler eller, för att tala med Viktor Orbán i en intervju i mitten av september: snart kommer det att finnas 100 miljoner muslimer i Europa. I skräckscenarierna som nu målas upp i Budapest och i de östra delarna av Europa håller muslimerna på att erövra det kristna Europa. Det talas inte alltid om ett nytt kalifat, i första hand talas det om islamiseringen av förorter, men andemeningen är alltid den samma: det handlar om en rätt akut europeisk rädsla för att komma under muslimskt herravälde. Det är tydligen just denna rädsla som förenar tjeckiska socialdemokrater och nationalister med polska kristdemokrater och nationalkonservativa kretsar. Ärendet gäller ändå inte bara Östeuropa. Rädslan för muslimer blandas med olika demografiska katastrofscenarier på nationell nivå, så sent som 2009 röstade schweizarna för ett förbud mot minareter, frågan om Turkiet som medlem i EU är en icke-fråga. Spanien lever sedan tågattentaten år 2004 under de muslimska fanatikernas rop om ett återerövrande av al-Andalus och ett förvandlande av detta al-Andalustill ett regelrätt kalifat. För inte alls länge sedan arresterades i Spanien ett antal radikaliserade kvinnor som villigt låtit sig rekryteras och förvandlas till jihadistiska sexslavar eller kanske självmordsbombare.

Kristendom och västerland, alltså, mot österland och islam. Är det så enkelt? FN:s flyktingkonvention och EU:s asylsystem sätter ramarna för den nationella flyktingpolitiken, men östeuropéerna lever fortfarande med en gnagande känsla av att på något sätt själva ha varit offer. I flyktingdebatten har de östeuropeiska länderna talat om att få ett slut på kriget i Syrien, de har inte velat tala om obligatoriska flyktingkvoter. Det har sina orsaker. De forna Sovjetsatelliterna är fortfarande fattigare än länderna i väst, de är också rätt homogena, i Polen kan över 97 procent av alla invånare beskrivas som vita, nästan lika många tillhör ännu den katolska kyrkan, det finns en betydande ovana vid främlingar. Allt det där kan man mycket väl förstå. Men i detta sammanhang kunde man kanske också påpeka att syriernas väg till Österrike följer precis samma väg som 200 000 ungerska politiska flyktingar valde redan år 1956. Eller så kunde man notera att nästan lika många flydde från Tjeckoslovakien västerut i samband med den så kallade Pragvåren 1968. Långt senare kom många av dessa flyktingar tillbaks till sina hemländer, mycket rikare och med stora nätverk. Jag känner några personligen, de tillhör gamla adelsfamiljer, nu sitter deras barn och barnbarn som bankchefer, höga tjänstemän och ministrar. Under de senaste krigen fick också tiotusentals finländare en möjlighet att samla kraft och skapa nya liv i grannlandet Sverige.

Jag ser också en annan berättelse avteckna sig under ytan. I denna berättelse är islam identiskt med en ny totalitarism, där representerar islam samma sak som en gång Sovjetunionen, det handlar alltså om en frihetsberövande ideologi eller religion som återigen tycks hota många i de forna sovjetsatelliterna, ett kvarts sekel efter murens fall. Samtidigt finns det en självklar rimlighet och relevans också i östeuropéernas (och många västeuropéers) rädsla: hur skall man kunna kontrollera att det i de muslimska flyktingströmmarna norrut inte döljer sig hårdföra IS-terrorister och självmordsbombare? Det kan vi förstås inte, vi kan bara hoppas på motsatsen, detta är vårt, detta är det öppna och liberala västerländska samhällets eviga predikament.

Låt mig avsluta denna text, denna bok, det är idag den 26 september 2015. Europa är en kontinent som färgats av emigration och immigration, av stora och ofta blodiga och plågsamma flyktingrörelser. Under de senaste lite drygt 100 åren kan man se fem distinkta faser. I slutet av 1800-talet flyttade tiotals miljoner till USA och andra världsdelar. Efter det första världskriget minskade migrationen kraftigt, det berodde inte minst på de nya gränserna. Det senaste världskriget gav återigen upphov till stora folkförflyttningar som fortsatte in på 1950-talet, sedan följde fyra decennier av relativt lugn, ett lugn som bröts i början av 1990-talet för de stora folkvandringarna efter murens fall och kriget på Balkan. Ungefär så där kan berättelsen skrivas, fast går man lite längre tillbaks i tiden så kan man förstås också tala om 1700-talshugenotternas religiöst motiverade vandringar till Preussen eller 1800-talspolackernas arbetsmotiverade vandringar till Ruhrområdet. I början av 1960-talet fick Frankrike inom loppet av några veckor ta emot närmare 1 miljon europeiska flyktingar från Algeriet som blivit självständigt. Och så vidare.

Nu går vi in i hösten 2015 med båtflyktingar på Medelhavet, med folk-vandringar över Balkan norrut och med ett EU som bevakar sitt territorium med taggtråd och stängsel vid de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, vid den grekiska gränsfloden Evros, vid den bulgarisk-turkiska gränsen och vid den ungersk-serbisk-kroatiska gränsen. Flyktingkrisen ställer EU på nya prov, det handlar inte minst om den fria rörligheten. Det finns dock ingenting nytt eller särskilt dramatiskt med flyktingvågorna idag, Europa har sett sådana förut. Den avgörande skillnaden mellan muren i Berlin och murarna i dagens Europa är att muren i Berlin byggdes för att stänga folk inne, murarna i dagens Europa byggs för att stänga folk ute. En annan paradox i sammanhanget är denna: dagens muslimska flyktingar i Europa rör sig till stora delar norrut genom områden som delvis är eller som en gång varit just muslimska, det gäller Balkanområdet, men det gäller exempelvis också Spanien. Frågan om ett turkiskt medlemskap i EU kommer inte att lämna oss i fred, oberoende av ett momentant dödläge i förhandlingarna. I själva verket lyder frågan så här: vilket pris är EU-länderna beredda att betala för att också i fortsättningen kunna ha Turkiet som en buffertzon i flyktingfrågan, med över 2 miljoner syriska flyktingar på turkisk mark? Erdogans försök att med hårt våld kväsa ett pågående kurdiskt separatistuppror kan för den delen också när som helst utlösa nya flyktingvågor över Europa. Det är en rätt komplicerad berättelse vi har framför oss just nu, en berättelse om diplomatisk give-and-take, och vi kommer att ha den ganska länge, vi får helt enkelt vänja oss vid en ny och stor rörlighet i världen, i Europa. Finland var länge ett utvandringsland, nu blir det ett invandringsland. På bara några få sensommarveckor har i princip hela den finländska immigrations- och asylpolitiken kastats ner i soptunnan, det var nog inte så som ekofinländarna tänkte sig saken när de tog regeringsansvar i maj. De överfyllda flyktinganläggningarna kan mycket väl resultera i en splittring av det sannfinländska partiet inom en överskådlig framtid. Den finska invandringsdrömmen, om en sådan alls existerar, bottnar i en gäst-arbetarkultur, i föreställningen om folk som kommer för att arbeta och sedan tar sitt pick och pack och återvänder hem. Detta var ju också logiken bakom den finska utvandringen till USA för över 100 år sedan. Hur kommer den pressade finska socialdemokratin, arbetarrörelsen, att reagera på ett stort inflöde av lågutbildade människor som inte bara skall ha sängar och bostäder utan också integreras i ett land där arbetslösheten närmar sig 10 procent? I många år nu har förutseende experter och intellektuella påtalat landets demografiska avveckling, pekat på en snedvriden åldersstruktur, på Finlands behov av nya arbetare. Men orden har mestadels fallit i nonchalansens djupa brunn. Nu har tiden och utvecklingen ryckt initiativet ur händerna på handfallna beslutsfattare, gjort diskussionen överflödig, förvandlat Finlatill ett invandringsland. Med andra ord: nationens decenniegamla GPS har i ett slag effektivt satts ur spel, de gamla riktningsvisande satelliterna döljs bakom krigsdammet från den syriska och irakiska öknen, ner i samma soptunna försvinner också det defensivt nationalistiska arv som en gång dikterades av filosofer och tänkare som Johan Vilhelm Snellman och Zacharias Topelius. Det var Topelius som en gång på 1860-talet skrev negativt om den nya tågförbindelsen till S:t Petersburg, den kunde föra med sig främlingar och ryssar in i landet. Han skrev också om de ränksmidande judarna som ett hot mot det unga och outvecklade finska folket. Hur skall vi väl nu, om så där två–tre år, formulera innehållet i den allra nyaste boken om Vårt land? Topelius dikt om Björken och stjärnan, eller varför inte Vintergatan, framstår plötsligt som tidlösa berättelser om flyktingskap och hemlöshet, ja, jag tror dikterna får läsas med helt nya betoningar redan framåt jul.

Jag slutar här, kanske får jag återkomma en annan dag.