Det finns ett uttalat intresse för Norden i Europa som kan utnyttjas till ökad förståelse, skriver Henrik Wilén, generalsekreterare för Pohjola-Norden. Han har inspirerats av journalisten Bengt Lindroths bok om de nordiska länderna.
Omslagsbilden fastnar på näthinnan. En kvinna i blå burka sittande på en klippa i den åländska skärgården. Bilden är tagen från författaren/konstnären Rosa Liksoms Burka-projekt och pryder omslaget till svenska journalisten Bengt Lindroths bok Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser (Carlssons förlag, Stockholm 2012).
Lindroth påpekar att det inte är fråga om memoarer, även om det förekommer privata och professionella minnebilder. Det är inte heller en reportagesamling, eller en historiebok. Kanske är det snarare en debattskrift eller en essä. Själv fastnade han för etiketten uppenbarelser.
Bengt Lindroth (f.1942) har i egenskap av journalist bevakat Norden i 50 år, bland annat som Sveriges Radios korrespondent. Han har två gånger varit stationerad i Helsingfors, första gången på 1980-talet med uppgift att bevaka Finland, och andra gången på 2000-talet med hela Norden och Baltikum som arbetsfält. Bara det säger en del om hur synen på Norden och de nordiska grannländerna ändrats de senaste decennierna.
Lindroth är innerligt trött på raljant förminskning av den nordiska gemenskapen. Han har kollegor som gärna påpekar att Norden är mossigt och något som historien lagt bakom sig när EU utvidgas och globaliseringen är på allas läppar. I boken väljer han att utmana ointresset för det nordiska som han tycker sig möta bland politiker och opinionsbildare.
Lindroth framhåller att man inte ska tro på den del av kultureliten som säger sig vara kosmopoliter och befattar sig enbart med den Stora Världen eftersom Norden är så futtigt, eller att de visst kan begripa Det Globala utan att känna till närområdets kartor och historieböcker. Skitsnack, skriver Lindroth. Det nordiska och det globala hänger ihop.
Han är synnerligen kritisk till media som bantat bort bevakningen av Norden trots att folk enligt undersökningar vill ha mera information om vad som är på gång i närområdet. Han hänvisar till samhälls- och mediaforskaren Kent Asp, som i sin forskning kommit fram till att nyheter från Norden i ett trettioårigt perspektiv fått stryka rejält på foten men inte till förmån för det europeiska, utan USA, Mellanöstern och Asien! Norden och den brist på dramatik som präglar de nordiska länderna passar inte den logik som tillämpas i medierna. Journalisterna gör en felaktig nyhetsvärdering, framhåller den tidigare nyhetsreportern Lindroth.
Han väljer att beskriva de nordiska ländernas innersta väsen via ett antal förgrundsgestalter vars arv lever vidare decennium efter decennium. Greppet kan diskuteras, men det är spännande och via portalgestalterna lyckas han förmedla en informativ bild av varje land. För Finlands del handlar det om Mannerheim och med tanke på att finländarna själva valt Marskalken till århundradets finländare är Lindroths distinktion träffande.
Någon kan tycka att valet av Mannerheim, Fridtjof Nansen, NFS Grundtvig, Halldór Laxness och Astrid Lindgren som portalfigurer är för klichémässigt, men metoden fungerar när man är så insatt i sitt ämne och så beläst som Lindroth är.
Han erkänner att valet av svensk portalfigur var allt annat än lätt. Krigshjältarna ligger för långt tillbaka i tiden för att relevans för dagens samhälle, men en kulturell gestalt, en identitetsbyggare som Emils och Pippis skapare passar bra för att man skall kunna förstå dagens Sverige. Och att förbise Grundtvig och Laxness var väl i det närmaste otänkbart.
I sista kapitlet gör Lindroth ett försök till politisk balansräkning. Resonemanget förs utgående från två linjer. Den första handlar om vad små stater som de nordiska överhuvudtaget kan skapa för utrymme gemensamt i en värld där de stora blir allt mäktigare. Den andra linjen gäller frågan om Norden överhuvudtaget alls vill använda sig av de chanser för gemensamt uppträdande som i alla fall finns.
Har Norden någon chans i EU? Lindroth för fram ett handlingsprogram där han bland annat föreslår a) nordiska visioner beträffande EU:s och Europas framtid, b) satsning på gemensamma nordiska kandidater till EU:s ledande befattningar och tätare nätverk mellan förvaltningar och regeringskanslier så som Tyskland och Frankrike gjort, c) aktivt agerande i genus- och jämställdhetsfrågor, d) framhållande av offentlighetsprincipen och e) den nordiska modellen gällande välfärdsstaten och arbetsmarknaden.
Det finns ett uttalat intresse för Norden i Europa som kan utnyttjas till ökad förståelse. Samtidigt påpekar han att nordbor i sin iver och allmänna självgodhet bör akta sig för att tvinga sina egna lösningar på andra.
Debatten om nordisk självgodhet blossade upp igen i samband med att Finland och Sverige missade att bli invalda i centrala FN-organ och en norsk konsult med praktisk erfarenhet av internationellt samarbete hävdade att det berodde på att tredje världen och de snabbt växande ekonomierna i Asien anser att de nordiska länderna är alltför präktiga och skolmästaraktiga. Konsultrapporten fick Finlands UM att ändra sin FN-strategi! Senare har det visat sig att i Finlands fall röstade säkerhetsrådets permanenta medlemmar USA, Frankrike och Storbritannien på Luxemburg istället för på Finland. Till saken hör att Luxemburg aldrig tidigare suttit i säkerhetsrådet, vilket Finland gjort.
Kontentan var att Finland internationellt ska försöka framstå som något annat än enbart ett nordiskt land. Att tona ner sin egen ståndpunkt beträffande elementära mänskliga rättigheter för att blidka diktaturer och halvdiktaturer i hopp om att få röster i internationella sammanhang är inte en hållbar strategi.
Det är lätt att hålla med Lindroth när han efterlyser ett gemensamt nordiskt agerande i sådana globala frågor där det går att hitta en gemensam nämnare. Däremot är det aningen förvånande att han inte närmare diskuterar och analyserar den förändring som invandringen till Norden har inneburit. I hur stor utsträckning är svenskar, danskar, norrmän och finländare med annan etnisk bakgrund intresserade av grannländerna och ökad nordisk integration?
De nordiska länderna är inte lika homogena som när det officiella samarbetet byggdes upp under efterkrigsdecennierna. I synnerhet de stora städerna i Skandinavien präglas av en multikulturalism som inte fanns tidigare. Även Finland har det senaste decenniet fått ett stänk från den globala sleven.
Ett exempel på att "nya nordbor" aktiverar sig är de somaliska riksförbunden i Finland, Sverige, Norge och Danmark som beslutat förena sig och bilda ett samarbetsorgan. Ett av syftena är att föra den nordiska modellen till det gamla hemlandet. I ambitionen att exportera och rotfästa nordiska värderingar i Somalia förverkligas en dimension av det som Lindroth efterlyser i sitt åtgärdsprogram.
