En strid utan slut

"Jag är inte intresserad av konflikter mellan det onda och det goda, det är något för Hollywood. Verkligheten är inte svart-vit. Jag är fascinerad av konflikten mellan det goda och det goda, mellan det rätta och det rätta."

Så sade den israeliske författaren Amos Oz då han besökte Finland för flera år sedan för att tala om sin bok Hur man botar en fanatiker. Boken handlar framför allt om de många skärmytslingarna mellan Israel och Palestina men också om andra kriser som i grunden beror på att båda parter anser sig ha rätt; kriser där bägge tror sig ha Gud eller Allah på sin sida.

I många år har Amos Oz rest runt världen för att förmå såväl israelernas som palestiniernas supporters att inse realiteterna: Ett ensidigt stöd till den ena parten förhindrar en lösning av konflikten. Ingendera ska tvingas vända den andra kinden till och ingendera ska av omvärlden utropas till Den Rättmätige. I stället gäller det att mötas halvvägs, att kompromissa och därigenom bekräfta båda parters rätt till ett territorium och ett meningsfullt, tryggt liv.

Den gångna höstens våldsamma attacker mellan Israel och Hamas pekar än en gång på problematiken: I en historisk konflikt skyller bägge parter på tidigare oförrätter för att rättfärdiga nya våldsaktioner. Och igen tar omvärlden ställning, antingen för palestinierna eller för judarna. Därmed fortsätter kampen att skildras i termer av det onda och det goda och förblir en strid utan slut.

Att Amos Oz är en ovanlig författare har jag konstaterat denna höst då jag läst två böcker som behandlar den segdragna konflikten i Mellanöstern, en pinfärsk fackbok och en lite äldre roman. Den förstnämnda bär titeln Israel and the European Left, skriven av Colin Schindler, och behandlar de europeiska attityderna till Israel och inställningen till drömmarna om en judisk stat före grundandet av Israel. Schindler analyserar med ett sekellångt perspektiv vänsterns negativa inställning till den judiska drömmen och han drar också slutsatsen att inte bara vänstern, utan de intellektuella kretsarna i Europa över lag har präglats av en negativ hållning efter Israels tillkomst år 1948.

Schindlers analys har en slagsida. I jämförelse med USA, där judarna utövar ett starkt inflytande inom underhållningsindustrin, samhällsdebatten och ekonomin, framstår diskussionen i Europa förvisso som mer kritisk till Israel och mer förstående gentemot palestiniernas situation. Men Schindler väljer källor selektivt för att få den europeiska samhällsdebatten att verka mer kritisk till judarna och den judiska staten än vad den i själva verket är. I Schindlers värld förenas Europas politiker, Förenta Nationerna, Human Rights Watch och Amnesty International i en gemensam gigantisk konspiration som utmynnar i en propagandaoffensiv mot staten Israel och den judiska saken.

Det är svårt för författare att förhålla sig neutralt till en våldsam och blodig konflikt, och många försöker inte ens göra det.

Roman om ett flyktingläger

Romanförfattaren Susan Abulhawa försöker nog, och slutresultatet är intressant och vackert, men också problematiskt. Morgon i Jenin är en palestinsk släktkrönika, en berättelse om flera släktleds strapatser på Västbanken. Familjen Abulheja tvingas tillsammans med andra palestinier fly hembyn Ein Hod till flyktinglägret i Jenin kort efter att staten Israel upprättats. Släkten Abulhejas skiftande levnadsöden under en sextioårsperiod skildras med ett måleriskt språk och en prosa som ligger mellan den västerländska och den arabiska. Berättaren är den palestinska flickan Amal, och vi får följa hennes uppväxt och utveckling och slutligen hennes resa ut i världen, till USA. Viktiga personer är också Amals föräldrar Hasan och Dalia och hennes två bröder Ismael och Yousef.

Morgon i Jenin är först och främst en berättelse om palestiniernas umbäranden, men författaren sträcker också ut en hand till den motsatta sidan och försöker beskriva de judiska gestalterna med empati. Under invasionen av byn Ein Hod blir Ismael kidnappad av en judisk soldat och hamnar i en judisk familj. Hustrun i familjen, Jolanta, har upplevt sin egen djupa tragedi. Hon är en polsk jude som har överlevt nazisternas koncentrationsläger och är svårt skadad när hon lämnar det krigströtta Europa för att slå sig ner i det nya Israel med sin man. Hon kan inte få egna barn och tar tacksamt emot Ismael som hon döper till David. Hon adopterar honom utan att veta att lillpojken är bortförd med våld. Jolanta vet inte och ställer heller inga obekväma frågor som kunde grusa lyckan i det nya hemlandet. Så får vi följa med brödernas uppväxt under vitt skilda förhållanden: David är med om att bygga upp den judiska drömmen och Yousef försöker överleva otaliga hämndaktioner från Israels sida. Slutligen sker det oundvikliga mötet mellan de två bröderna.

Skildringen är fylld av dramatik, emellanåt lågmäld, emellanåt häftig. Stilistiskt är boken ställvis helt suverän i sina skildringar av livet i flyktinglägret, och läsaren känner smaken av sand i munnen och förnimmer rädslan inför nästa israeliska räd. Det är en ojämn kamp mot en välrustad motståndare.

Men ställvis är boken överbelastad av fakta, som när Abulhawa hänvisar till historiska händelser och citerar tidningsartiklar och andra källor som ska öka skildringens trovärdighet. Det blir en gripande men samtidigt ojämn bok där prosan får ge vika för den rapporterande journalistiken.

Ibland möts den arabiska berättarkonsten och den krassa realismen på ett briljant sätt, som när Amal återvänder till Jenin från sin långa resa ut i den stora världen: "De gamla hade dött, de unga hade åldrats, en del hus hade blivit trängre, barn hade fötts, börjat i skolan och jagat höns och olivträden hade bågnat av frukt. Men flyktinglägret i Jenin var sig likt, en två och en halv kvadratskilometer stor jordfläck som skurits loss ur tiden och tagits tillfånga under det eviga året 1948."

Palestinskt epos

Författaren Susan Abulhawa är född i Kuwait av palestinska föräldrar på flykt efter sexdagarskriget 1967. Hon är uppvuxen i USA där den första versionen av boken ursprungligen utkom i liten upplaga på ett litet förlag. Först efter att den översatts till franska och gjort succé i Frankrike rönte den större internationell framgång och har nu publicerats i ett tjugotal länder.

Abulhawas sympatier finns utan tvivel hos palestinierna som inte får röra sig fritt, som inte har en egen stat och som befinner sig i ett militärt underläge. Det finns otaliga internationella vittnesmål om grymheter mot civilbefolkningen, mot kvinnor och barn. Men Abulhawa glömmer det våld som palestinierna utövat mot varandra, våldet mellan anhängarna till Fatah och Hamas, som både direkt och indirekt drabbat civilbefolkningen. Ifall detta är en klassisk David-mot-Goliatskildring, så framstår Goliat som alldeles för ond och David som alldeles för oskyldig.

Det är svårt för en författare med rötter i själva konflikthärden att förhålla sig objektivt till händelserna. Kanske kan man som läsare inte ens kräva den sortens objektivitet, det finns ju många epos som på ett föga objektivt men medryckande sätt skildrar människors kamp mot övermakten. Det ligger i romanens natur att skildra subjektivt, inte objektivt. Men när man läser Morgon i Jenin är man frestad att ställa högre grav på objektiviteten eftersom författaren kryddar texten med dokument som ger sken av att skildringen är verklighetstrogen och i viss mån objektiv.

Tidvis försöker författaren förstå judarnas beteende i den nya staten Israel. Hon förstår att deras umbäranden under förintelsen präglat deras förhållningssätt till motgångar och motståndare, som i skildringen av Jolanta. Jolanta, mor till den bortrövade David, har förlorat sina föräldrar i nazisternas koncentrationsläger. Abulhawa förnimmer Jolantas sorg men kan inte acceptera att en oförrätt leder till en annan. Jolanta "hade överlevt en slakt som tog ifrån henne nästan hela hennes familj. Men den senare skedde på grund av den förra, vilket i Amals ögon underströk den ofrånkomliga sanningen att palestinierna fick betala priset för förintelsen av judarna. Judarna dödade Amals mors familj för att tyskarna hade dödat Jolantas."

Man kan se det just så här, men då är boken mer ett ställningstagande i en utdragen konflikt än en roman.

I och med citatet ovan närmar vi oss än en gång den israeliske författaren Amos Oz resonemang i Hur man botar en fanatiker. Oz slår fast att konflikter är olösliga så länge båda parter och deras supporters anser sig ha absolut rätt och därmed också tar sig rätten att hämnas, på nytt och på nytt och på nytt. Ett par gånger förmedlar Susan Abulhawa samma insikt, som när hon skildrar paniken bland invånarna i flyktinglägret i väntan på nästa hämndaktion: "Den 20 mars hade en självmordsbombare dödat sju israeler i Galileen som vedergällning för att Israel dödat trettioen palestinier den 12 mars som vedergällning för att elva israeler dödats den 11 mars som vedergällning för att Israel dödat fyrtio palestinier den 8 mars, och så vidare."

Susan Abulhawa skildrar över ett halvsekel av lidande och vedergällning. Den som följde utvecklingen i Gaza i november 2012 märkte säkert att vedergällningens logik alltjämt härskade och Amos Oz förnuftiga uppmaning ljöd för döva öron.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin,
Norstedts, 2010

Amos Oz: Hur man botar en fanatiker,
Månpocket, 2009

Colin Schindler: Israel and the European Left,
Continuum, 2012