Europa står splittrat inför till synes oförenliga intressen, skriver Torbjörn Kevin i ÅU:s ledrae (22.5.) Ska man i allehanda friheters namn acceptera det mesta? Eller kan man hävda att principer som jämställdhet går före religiös övertygelse?
"Frankrike är på väg att följa Belgiens exempel och inför troligtvis i sommar ett förbud mot heltäckande slöja (burka eller nikab).
En kanton i Schweiz införde i början av maj förbud mot slöja.
Det är för tidigt att tala om ett mönster. Äkta kluvenhet dominerar ännu de europeiska debatterna.
Europa står splittrat inför till synes oförenliga intressen. Ska man i allehanda friheters namn acceptera det mesta? Eller kan man hävda att principer som jämställdhet går före religiös övertygelse? Att det finns västerländska värderingar som man inte kan trampa på i den religiösa övertygelsens namn?
Europa vet inte hur man ska hantera sin växande muslimska befolkning.
Vi tror oss å ena sidan veta att majoriteten av den är pragmatisk och moderat. Burka och nikab är långt ifrån dominerande inslag.
Men Europa går på tå inför vad man befarar är en tilltagande radikalisering av muslimer.
Svante Lundgren räknade i sin essä om "Kulturernas möten" (ÅU 27.3.2010) upp en del opinionsmätningar i europeiska länder som är problematiska.
Några exempel (ur Lundgrens artikel):
q Över hälften av turkiska invandrare i Österrike ser gärna att sharialagstiftning införs i Österrike.
- Cirka 36 procent av unga muslimer (16-24 år) i Storbritannien anser att en muslim som överger islam ska straffas med döden.
- 65 procent av danska muslimer visar sig vara antisemiter.
Det är lätt att hålla med Hbl:s Anna-Lena Laurén som nyligen (5.5.2010) ansåg att radikaliseringen av Europas muslimer borde motas på andra sätt än förbud mot minareter och slöjor.
Svårare är att peka på vilka de andra sätten är.
Den politiska korrektheten har eventuellt dröjt kvar för länge i en strävan att inte låtsas om problem.
Därtill kommer att det i regel är främlingsfientliga krafter som initierar nationella debatter.
Det är ingen orsak att tiga ihjäl frågan. Men är agendan redan satt? Har traditionella politiska rörelser försuttit sin chans att föra en nyanserad debatt om religion, kultur, gradvis anpassning eller assimilation?
Svårighetsgraden ökar. Europa står inför en tillväxt av populistiska inslag som nästan per definition sveper tätast över det avvikande, det främmande.
Ju mer skattebetalare får knäa under finanskraschernas bördor, desto grövre blir artilleriet. Ju skarpare samhällen tillåts delas itu, desto större populistisk potential bygger vi in. Historien upprepar sig inte, men den bär på lärdomar.
De nationella debatterna försvåras av att man inte vet vilken islam man debatterar.
Det finns muslimska ledare i Europa som hävdar att den heltäckande ansiktsslöjan inte har något stöd i islam. En huvudduk räcker gott för en god muslim.
Det finns muslimska miljöer där mannen via religionen kommer åt att förtrycka kvinnan.
Det finns militanta rörelser där antisemitismen är bärande element.
Och så hoppas vi att majoriteten av Europas muslimer är religiösa på vårt lite mer avmätta sätt.
Om Europa tror att de anpassade, moderata muslimerna dominerar är lagbaserade förbud, framdrivna av öppet främlingsfientliga grupper, fel väg.
Förbud är för de militanta den bekräftelse de behöver. De vill konfrontation och de får den. Europeiska förbudsivrare blir i den verkligheten nyttiga idioter.
Svante Lundgren andades frustration över att diskussionen inte fokuserar på de verkliga problemen - antisemitism, kvinnoförtryck och andra avarter i många muslimska miljöer. Man har fullt upp att diskutera om man alls får diskutera.
Dilemmat är genuint. Vem vill agera medlöpare till en öppet intolerant Jussi Halla-aho?
Bländas man å andra sidan av en ohöljd idealism är man kanske oförmögen att se hur radikal, fundamentalistisk islamism i grunden är en politisk rörelse som inte vidkänner kompromissen som ett av politikens huvudelement.
Europa har lärt sig att vi inte kan tiga eller vara passiva när radikala islamska grupper är aktiva.
Men hur signalerar vi normal tolerans mot äkta religiös övertygelse samtidigt som vi inför begräsningar som militanta islamister tolkar som angrepp på religionen?
Ju sämre vi kommunicerar våra principer och vår hållning, desto större är risken för en radikalisering av Europas muslimer.
Frågan är om förbud i lag är rätt kommunikation.
Speglat i de fall som har realiserats - Belgien, Schweiz - tyder mycket på att förbud snarare ökar klyftor än bidrar till känslan av gemensamma intressen hos moderata muslimer och deras grannar i Europa."
http://www.abounderrattelser.fi/news/2010/05/ar-forbud-europas-vag.html
