Betraktelser kring islam och europa

Följande är fakta: en alldeles överväldigande majoritet av världens alla 1,3 miljarder muslimer bor spridda över 57 länder i Asien, i Afrika och i Mellanöstern.

I dessa länder formar muslimerna en majoritetsbefolkning.

I Europa finns ungefär, lite drygt, 15 miljoner muslimer.

I Finland är muslimerna drygt 40 000, eller ungefär lika många som i malmöregionen i södra Sverige.

Den särskilda geografiska utspriddheten har sitt att betyda för det moderna islam, och man bör därför inte tala om ett islam, utan man måste tala om flera (former av) islam.

I Storbritannien bor exempelvis muslimer med övervägande indo-pakistansk härkomst, i Frankrike bor muslimer med nordafrikansk härkomst, i Sverige och i Danmark är muslimerna av övervägande bosnisk härkomst medan den pakistanska ahmedijasekten dominerar i Norge.

Låt mig också perspektivera det mångfacetterade islam med ett exempel från Gazaremsan.

På Gazaremsan finns ett betydande antal så kallade hamulas som under flera århundraden har spelat en viktig roll för det sociala och för det politiska nätverksbildandet i mellanöstern.

En hamula är en klanliknande familjesammanslutning som sedan 1990-talets slut befinner sig under våldsamt yttre tryck.

Det yttre trycket kommer från den nya islamistiska maktorganisationen Hamas som efter att ha besegrat Fatahrörelsen i både val och på terrorslagfältet har riktat sin knivspets mot olika konkurrerande hamulas som av tradition har stått fatahrörelsen nära.

Idag står det nyislamistiska Hamas fram som en slutlig segrare samtidigt som de gamla och stora klanernas inflytande har minskat radikalt.

Världen förändras och islam med den.

För många i västerlandet är dock islam fortfarande identiskt med en medeltida och föråldrad teologi. Det sägs att den är illa lämpad för moderna och upplysta samhällen. Det impliceras att den är bakåtsträvande.

Lösningen på problematiken med islam i västerlandet, säger många därför, vore en islamsk Martin Luther, en reformator som träder in och gör religionen och den muslimska världen ny.

Allt detta låter sig enkelt sägas och påstås och menas, och implikationen är samtidigt att islam är en reformobenägen religion.

Så är det inte.

I slutet av år 2005 tog Amina Wadud i New York initiativ till vad hon kallade ett "gender jihad", ett könsuppror.

Med sitt uppror bröt Wahud en 1400 år gammal tradition och blev den första kvinna som ledde en blandad församling under muslimernas fredagsbön.

Det finns en annan sida av samma mynt.

En domstol i det sekulariserade Frankrike gav för något år sedan tillstånd åt en muslimsk man att skiljas från sin fru för att hon inte var oskuld på bröllopsnatten.

Frågan som då uppstår är denna; Ligger problemet hos muslimerna eller i den västerländska (kristna) självuppfattningen och rättsordningen?

Ur den kristna läran utgår föreställningen om individens frihet, samvete och ansvar.

Den västerländska rättsordningen vilar i sin tur på kristen basis, men den kristna grunden är mycket skakig, över hela Europa.

I Spanien och i Italien och i åtminstone de södra delarna av Tyskland ringer kyrkklockorna klockan 12 på dagen och sedan återigen klockan 18 på kvällen.

Men vem vet varför de då ringer?

Vem vet att det handlar om den så kallade Angelus-ringningen som påminner om ängelns bud till Maria om att hon en dag skall bli mor till jesusbarnet?

Jag vågar antagandet; just ingen som vet, varken i söder, i norr, i öster eller i väster.

Men klockorna klämtar ändå, kanske som en påminnelse om att Europa och européerna fjärmar sig alltmer från sin egen identitet och sina egna kulturella rötter, och att mötet med en stark och självmedveten religion som islam kanske just därför blir så smärtsamt svårt.

Det förefaller uppenbart att den muslimska regelordningen Scharia inte är kompatibel med alla element i den västerländska frihetsföreställningen.

Å andra sidan måste man förstås också fråga sig om den västerländska upplysningstraditionen är kompatibel med religiös tolerans.

Med andra ord; kan den heliga yttrandefriheten under vissa omständigheter kanske omvandlas i en negativ fundamentalism på samma sätt som teokratisk gudstro under vissa omständigheter mycket lätt kan omvandlas i en negativ fundamentalism?

Jag tror att man måste akta sig rätt noga för att betrakta våra demokratiska grundvärderingar som heliga bud eller som trosartiklar.

Risken är stor att man då landar i nästan samma form av fundamentalism som det radikala islam.

Anpassning och tolerans borde vara nyckelord, men är det inte. Åtminstone inte ännu.

I en liten nyutkommen bok visar den nordamerikanske religionssociologen José Casanova att islamofobernas angrepp på islam idag har stora likheter med protestanternas angrepp på katolicismen i USA under 1800-talet.

Islam idag anklagas för att hylla en auktoritär människobild, för att nonchalera individuella friheter, för ett allvarligt demokratiunderskott och inte minst för att diskriminera och förtrycka kvinnor.

Samma anklagelser kastades också mot katolikerna på 1800-talet.

Katolikerna uppfattades som en fara för stat och samhälle, man ifrågasatte deras lojalitet och patriotism, och de utsattes för omfattande förföljelse och diskriminering.

Processen pågick på detta sätt en lång bit in på 1900-talet, och en reell vändning i synen på katolikerna inträffade först med valet av (katoliken) John F. Kennedy till president år 1960.

I USA är islam nu den tredje största religionen.

I Europa är bara kristendomen större än islam.

Men det spelar egentligen ingen större roll, för den västerländska upplysningstraditionen påbjuder att moskéer skall kunna existera sida vid sida med kyrkor.

Samma tradition påbjuder dock också att förbud mot krucifix kan följas av förbud mot huvuddukar.

Frågan om den religiösa toleransens gränser och uttrycksformer kommer med all sannolikhet att bli en av vårt århundrades allra största frågor.

Invandringen av stora mängder muslimer till västerlandet ställer frågan på sin spets.

I dagens Europa och i dagens västerland finns två huvudsakliga tankeströmningar kring islam.

Den ena strömningen demoniserar islam (islamofobin), medan den andra försöker undvika skapandet av nya fiendebilder.

Islamofoberna fokuserar på den terrorbenägna så kallade islamismen och de gör ingen skillnad på islam och islamism. Islamofobernas misstänksamma världsbild föds och göds av ständigt nya rapporter om planer på islamistiska terrorattentat mot västerlandet.

Den andra strömningen, en öppenhetens strömning, fokuserar på islam som religion och kulturyttring och söker samtidigt förpassa terrorattentaten och deras logik till den marginella fanatismens bakgårdar.

Finns det en medelväg i allt detta? Jag vet inte, är osäker. Men vad är då i slutändan värre? Att demonisera eller att bagatellisera? Och hur ser en tredje väg i så fall ut?

Vid Göteborgs Universitet presenterades nyligen en undersökning om hur olika världsreligioner framställs i den svenska dagspressen.

Undersökningen visade att 60 procent av alla artiklar som skrevs om islam under en given tidsperiod var negativa.

Siffran kan jämföras med kristendomen och judendomen där 20 respektive 30 procent av artiklarna hade en negativ grundton.

Det finns ingen orsak att anta att en motsvarande undersökning i Finland eller i Norge eller i Tyskland skulle ge ett annat utfall än i Sverige.

Under 1900-talet växte muslimska minoritetsenklaver fram i flera västeuropeiska länder.

Frankrike fick en betydande muslimsk befolkningsminoritet på 1960-talet.

Majoriteten av alla franska muslimer kom från de norra delarna av Afrika, från tidigare franska kolonier.

Idag finns det kanske 5 miljoner muslimer i Frankrike, vilket motsvarar 8 procent av den totala befolkningen.

President Sarkozy har ofta använt islam och muslimerna som slagträn i en inrikepolitisk debatt utan religiösa dimensioner.

Han har varit rätt framgångsrik, men kanske mestadels beroende på att frågan om invandringen har kopplats samman med den ekonomiska recessionen.

Tyskland fick sin muslimska befolkning ungefär samtidigt som Frankrike.

Det handlade huvudsakligen om turkiska gästarbetare som kom till Tyskland för att jobba och för att sedan åka hem.

De flesta ville dock inte åka hem. De flesta stannade kvar. Därför har Tyskland redan nu muslimer i en tredje, och rentav i en fjärde, generation.

Många av de turkar och muslimer som kom till Tyskland och Europa på 1960-och 1970-talen kom från de fattiga landsbygdsområdena i Anatolien.

Kontrasten mellan det lantliga och det konservativt sinnade livet i Turkiet, och den plötsliga situationen i en liberal storstad i västerlandet, satte också sina spår i många människors liv.

Ännu idag kan man för övrigt notera en mycket stor skillnad mellan det moderna och det traditionella Turkiet, och då mera bestämt mellan de östra och de västra delarna av landet.

Detta gäller i all synnerhet när man tittar på kvinnans position och ställning i det turkiska samhället.

Över 95 procent av alla så kallade hedersmord i Turkiet sker i de östra eller sydöstra delarna av landet, och där är självmordsraterna för kvinnor också två gånger högre än i andra delar av Turkiet, uppenbarligen delvis för att undkomma arrangerade eller påtvingade äktenskap.

Nu finns det många människor i Europa som ser invandringen av muslimer som ett hot mot vad man väl kanske kunde kalla de europeiska ursprungsbefolkningarna, mot the European way of life.

De hotbilder som tecknas kring islam i dagens Europa formar ofta direkta spegelbilder av en (nykonservativ) europeisk rädsla för västerlandets nedgång och fall.

Föreställningen om Europas allmänna nedgång har vuxit sig stark sedan andra världskrigets dagar, och i kölvattnet av allt detta kan man följa Europas stora oro och rädsla för att USA skall lämna Europa till sitt eget öde .

Med Sovjetunionens fall försvann den gemensamma transkontinentala fienden, och i den akuta frånvaron av en gemensam och sammanhållande fiende har islam och islamismen fått träda till som surrogat och substitut för en numera mycket haltande transkontinental ödesgemenskap.

I bakgrunden till allt detta spökar förstås också divergerande amerikanska och europeiska synsätt på internationella institutioner och på insatser i mellanöstern, men någonstans djupt där under frodas också den lätt paradoxala föreställningen om att en växande europeisk antiamerikanism är en direkt följd av en ökande islamsk närvaro i Europa.

På många håll i Europa tecknas nu bilder av en jättelik muslimsk konspiration som pågår i det fördolda och som för enkelhetens skull går under beteckningen kalifatet.

I kalifatets namn antyds radikala muslimska världshärskarplaner, riktade mot västerlandet och mot den kristna civilisationen.

Begreppet kalifat skall här inte missförstås.

Det handlar inte om en sentida version av det vidsträckta muslimska imperium som gick i graven år 1258.

Det handlar inte heller om en rökelsedoftande haremgrop fylld av vattenpipor och opiumrök.

Nej.

Det moderna kalifatet har många ansikten.

I en version talas det om ett sydligt och ett nordligt kalifat, där det sydliga kalifatet skulle inkludera medelhavsländerna, medan det nordliga kalifatet skulle sträcka sig från södra Frankrike till ungefär Århus och Danmark i norr och samtidigt i öster inkludera Bremen i Tyskland.

I en annan version talas det på ett mera allmänt plan om ett totalitärt muslimskt imperium som i framtiden kan sträcka sina tentakler från Indonesien till Spanien.

Vem som skall härska över det nordliga kalifatet förblir oklart, men statistiken ger låga åt dunkla fantasier.

Statistiken visar nämligen att det i en lång räcka städer från Rennes i söder över Lilles, Bryssel, Antwerpen, Zeebrügge, Rotterdam och Bremen till Århus i norr bor en muslimsk population som är, eller som åtminstone närmar sig, en femtedel av den totala befolkningen.

I vissa städer på denna geografiska axel finns en muslimsk majoritetsbefolkning redan nu.

Beskriver man så i grafisk form det nordliga kalifatet på en karta så antar det, diaboliskt nog, formen av en turkisk halvmåne som sträcker sina tentakler eller sitt ljus över hjärtat av Europa.

Talet om ett muslimskt kalifat är ett raster som i den västerländska retoriken ersätter judar med militanta muslimer.

I den europeiska, och delvis också i den nordamerikanska, skräckfantasins inventariekabinett är det ju annars judarna som har varit de som smider världshärskarplaner, det har varit judarna som har sökt plantera Davidsstjärnan i all världens länder.

Bland de som ser muslimerna som ett hot mot den västeuropeiska livsstilen återkommer med stor regelbundenhet ett särskilt och mycket välsnickrat argument. Det handlar om den europeiska demografin.

Allt som har med demografi att göra är alltid sprängstoff i den europeiska debatten, inte bara i det svenskspråkiga Finland.

Det talas således om en mycket högre (och därmed hotfull) nativitet hos muslimerna än bland de europeiska urinvånarna.

Men hur ser då verkligheten ut?

Tja, statistiken visar att nedgången i nativitet hos muslimska kvinnor är betydligt snabbare än nedgången bland västeuropeiska kvinnor.

År 1970 födde kvinnor i Algeriet och i Tunisien i snitt 7 barn per kvinna. Idag är siffran nere i 1,8 (enligt CIA World Factbook). Och detta samtidigt som franska kvinnor föder 2 barn i snitt och algeriska kvinnor bosatta i Frankrike föder 2,54 barn i snitt.

Många av muslimerna i Frankrike följer inte heller islams lagar och påbud.

Det finns uppskattningar (Financial Times, 3-4.10.2009) som visar att ungefär en femtedel av alla franska muslimer inte längre kan beskrivas som muslimer eftersom de i sitt dagliga liv inte iakttar något eller några av de påbud som Koranen påbjuder.

Och slutligen: mindre än 5 procent av alla de muslimer som lever i Frankrike deltar i den påbjudna fredagsbönen (visar Jonathan Laurence och Justin Vaisse i boken Integrating islam).

Merparten av alla muslimer som bor i Frankrike känner sig efter en tid franska, snarare än algeriska eller tunisiska. Islam i Europa har därför egentligen samma problem som kristendomen i Europa; mycket av det som är och som sker och som ser ut är bara en munnens ytliga bekännelse.

Den europeiska rädslan för islamska minareter är slutligen ett grundläggande och återkommande tema i den islamofobiska Eurabialitteraturen.

Men hur ser verkligheten då ut?

I Berlin i Tyskland finns de flesta moskéer inrymda i nedlaga gym eller i gamla fabrikslokaler, långt borta från det vardagliga tyska livet.

Samma sak gäller i Frankrike.

I de mångkulturella stadsdelarna eller förorterna Belleville och Aubersvillier i Paris finns moskéerna inrymda i källare och i caféer och tendensen i Frankrike är att islamska traditioner blandas med franska traditioner varpå följden blir en mélange av europeiskt och utomeuropeiskt (eller av kristet och islamskt).

Detta med mélange är förstås ett mycket mera sannolikt framtidsscenario än någon form av islamskt kalifat som illvilligt härskar över Europa.

För merparten av alla de muslimer som lever i Europa är nämligen plånbockens tunnhet och social utstötthet ett mycket mer akut och påträngande problem än koranskolor eller böneropen från minareterna.