Mångkulturalismen har misslyckats, är en uppfattning som allt fler europeiska ledare i dag verkar dela. Först Merkel och sedan både Cameron och Sarkozy har i tur och ordning gått ut och sagt att de misslyckats med att integrera sina invandrare. I synnerhet den muslimska befolkningen ses som ett exempel på detta misslyckande och islamistisk extremism som en konsekvens av dålig integration. Samtidigt bara växer sannolikheten för ökad (muslimsk) immigration till Europa, inte minst då man följer med händelserna i norra Afrika. Många mindre europeiska länder – inklusive Finland – inser också att de kommer att behöva allt fler invandrare för att klara av en allt mer ålderstyngd befolkningspyramid. Så hur ska man gå till väga för att inte hamna där som Tyskland, England och Frankrike befinner sig i dag?
En ny publikation vid namn Social Cohesion and Counter-Terrorism – A policy contradiction? ger många värdefulla inblickar i den frågan. Professor Charles Husband har tillsammans med Yunis Alam tittat närmare på utvecklingen i Storbritannien (England) under de senaste åren och årtionden och kommit med en insiktsfull och rätt så svidande analys av de motsägelsefulla och problematiska policyn som England använt för att handskas med sin mångkulturalism. Genom en kvalitativ studie i fem kommuner i norra England analyserar författarna inte bara policyn i sig, utan också de frågor som uppstår då dessa policyn ska implementeras i praktiken. I sin helhet ger författarna en rik makro- och mikroanalys av en situation vars lärdomar kan vara till nytta också för oss utanför de brittiska öarna.
För det första pekar de på hur olika policyn växer fram under väldigt specifika omständigheter. Ofta är en ny policy en reaktion på en specifik utveckling eller händelse, inte något som uppstått i vakuum avskilt från sin omgivning. De policyn som boken fokuserar på, nämligen Community Cohesion (ungefär: samhällelig sammanhållning) och Prevent, en policy för att motverka terrorism, har båda sina rötter i händelser som riktat fokus på den muslimska befolkningen. Den sk. Rushdie-affären (då Iran utfärdade en fatwa mot den brittiske Salman Rushdie och hans bok Satansverserna brändes på bål av muslimer i norra England i protest mot bokens (upplevda) anti-islamska innehåll), "kravallerna" i norra England i början av 2000-talet, och inte minst händelserna 11.9.2001 och senare bombningarna i London i juli 2005, skapade ett behov att ta till åtgärder som visade att staten har kontroll över situationen.
I praktiken ledde det till nationella åtgärder som rätt så öppet fokuserade på just den muslimska befolkningen – ett faktum som har skapat misstro och negativa reaktioner både hos den muslimska befolkningen och majoritetsbefolkningen (i synnerhet de fattiga som anser att alla resurser nu går till minoritetsbefolkningen). Boken visar tydligt hur "regeringen" inte är immun mot känslomässiga reaktioner eller förhastade åtgärder – bara för att något presenteras som en policy betyder inte att helheten skulle vara genomtänkt. Medan Community Cohesion skulle bygga på klassiskt socialt arbete på kommun- och individnivå för att bygga broar och skapa sammanhållning, ett jobb som baserar sig på tilltro och samarbete, ingick i Prevent att samla information om misstänksam verksamhet genom övervakning. Vilket inte överraskande leder till konflikter – liksom en högre tjänsteman i en av de fem kommunerna kommenterar i boken:
"I could imagine that there is nothing that you can do in social cohesion that can't be perceived as – a front for Prevent".
(s. 151)
Trots att England lever i en annan verklighet än Finland kan man se skuggan av liknande tendenser i Finland. Tuomas Martikainen konstaterade under Magmas seminarium om islam den 28 mars att Finland inte har någon entydig policy gentemot sin muslimska befolkning. Samtidigt har hotet om terrorism spridit sig allt närmare Finland, vilket gör att den muslimska befolkningen också i Finland är intressant ur säkerhetssynvinkel, med mera övervakning som följd. Att försöka få folk att känna sig hemma och integrerade i en ny kultur samtidigt som man visar misstänksamhet mot samma personer är en rätt så svår balansgång.
För det andra ger boken en grundlig analys av de anti-muslimska tendenser som blivit alltmer allmänna, inte bara i England utan också i många andra länder, inklusive Finland. De kallar tendensen uttryckligen för "Anti-Muslimism": ordet islamofobi anser de ha blivit alltför vanligt och distanserat; folk tar ordet i sin mun allt för lättvindigt utan att reflektera över dess egentliga betydelse. Utan att gå närmare in på deras mycket läsvärda analys kan man konstatera att anti-muslimska tendenser – liksom andra former av antipatier – fyller flera funktioner på både ett strategiskt, politiskt och individuellt plan. I tider av oro och osäkerhet stärker vi vår egen identitet och samhörighet genom att skapa tydliga 'out-groups': om vi vet vem vi definitivt inte är (dvs. "de") är det lättare att veta vem man själv är ("vi"). De praktiserande muslimernas levnadssätt och vanor belyser också vår egen brist på religiösa eller andra ramar och värderingar, och kanske otydliga kulturella identitet, vilket skapar rädslor. Deras tro blir ett hot mot vårt "tillåtande" samhälle. Samtidigt pågår internationella politiska processer där vi västerländska länder är beroende av resurser i flera muslimska länder, vilket skapar sina egna spänningar och strategiska val. Genom att analysera islamofobin på detta sätt på flera olika plan, och i den specifika kontext som den förekommer, kan vi lättare förstå våra rädslor och antipatier för vad de är, men också bli medvetna om hur lätt de sipprar in i centrala politiska beslut.
För det tredje, och kanske viktigast, belyser Husband och Alam hur centrala faktorer så som rättigheter och ekonomisk trygghet har blivit allt mer osynliga i de politiska åtgärderna för (mot) mångkulturalism. I England har de ekonomiska klyftorna i samhället ökat i så hög grad under de senaste decennierna, att man redan kan peka på en signifikant skillnad i beräknad livslängd hos de bäst och sämst bemedlade. I de ekonomiskt depriverade områdena, där en hel del personer med invandrarbakgrund också bor, kan det råda brist på så grundläggande saker som hälsovård och ett fullt fungerande skolsystem. Även om vissa policy-dokument nämner utslagenhet som en riskfaktor för extremt beteende, så går inga av åtgärdsförslagen ut på att minska på dessa klyftor eller åtgärda strukturella problem.
Samtidigt kan de olikheter som existerar i ett mångkulturellt samhälle inte sopas under mattan. Tendenserna i England har inte minst från och med Blairs "New Labour" varit att minska betydelsen av kulturella skillnader, och försöka få även invandrade att bli mera som "engelsmän". Men att inte erkänna kulturella skillnader betyder inte att de inte finns där. De flesta i tiderna invandrade personer - och deras barn och barnbarn - i England är i dag brittiska medborgare, som vill utöva sina medborgerliga rättigheter samtidigt som de vill (de som vill) behålla sin egen identitet. Att slå dövörat till kommer inte att minska uttrycken för denna vilja; troligen tvärtom. Därför anser Husband att man måste ta i beaktande vad som krävs för att de facto infria vars och ens individuella rättigheter på riktigt, inte bara garantera rättigheter på papper eller sträva efter att bara tolerera skillnader
"[T]here is at present a disturbing erosion of support for fundamental human rights. The balancing of Community Cohesion, security and individual autonomy cannot be aspired to in a world where rights can be relativised as an act of political expediency. One consequence of the contemporary realities of the politics of difference, as they are routinely expressed in popular action, is that members of specific identity-based interest groups do not plead to be tolerated; rather, they assert their rights. ... Too much of the political rhetoric around cohesion has been a rehearsal of the definition and virtues of formal citizenship; too little has been done to guarantee the achievement of substantive citizenship for all." (s. 224, 225)
Under Magmas seminarium Islam – a Threat to Europe? som hölls 28.3, svarade professor Samim Akgönül på frågan om huruvida islam är ett hot mot Europa. Hans svar var nej – så länge inte alla längst ner i den sociala och ekonomiska rangskalan i ett samhälle tillhör samma etniska eller religiösa grupp. Att låta specifika grupper i samhället marginaliseras är ett effektivt sätt att skapa spänningar och konflikter. Att inte respektera allas mänskliga och medborgerliga rättigheter så att de inte bara förverkligas till pappers utan också i praktiken, är ett annat sätt att riskera allt större missnöje och oro. Det är nyttig vägkost för oss länder som ännu utformar vår politik för våra allt mångkulturellare samhällen.
Källa
Charles Husband & Yunis Alam (2011) Social Cohesion and Counter-Terrorism – A policy contradiction?, Bristol: The Policy Press.
