I Berlin stod jag nyligen i kö vid en kiosk. Framför mig stod några flickor av turkisk härkomst.
De turkiska flickorna köpte ett billigt halsband. På halsbandet dinglade ett kors.
Jag tyckte att det såg lite märkligt ut. Det tyckte också den turkiske försäljaren. Han frågade en av flickorna vad de skall med korset till.
Svaret kom snabbt:
"Ha, korset kastar vi bort. Det är halsbandet vi vill ha."
Jag tror att kolumnisten Christopher Caldwell belåtet skulle småle och flina en smula åt denna lilla episod i den tyska huvudstaden år 2010. Caldwell har skrivit en bok som heter Reflections on the Revolution in Europe och som i korthet handlar om att islam inte är en europeisk kultur och att islam inte är en europeisk religion.
Caldwells bok är skriven av en orolig själ, men på ett kollektivt plan strömmar hans oro som blossande lava genom dagens Europa. Invandringen som en generationsfråga har ersatt tidigare dagars oro för sex and drugs and rock'n roll.
Caldwell har skrivit en bok om Europa och islam som egentligen handlar om hotet från islam mot Europa. Författaren talar om en islamsk kolonisering av Europa där målsättningen sägs vara att erövra territorium från oss européer. I slutändan kommer Europa att vara inlemmat i huset islam, in the House of Islam. Ungefär på samma sätt talade man lite tidigare i europeisk historia om judarna och deras påstådda världshärskarplaner.
Caldwell illustrerar sina pessimistiska påståenden om islam med många siffror av allehanda art och slag. I mitten av 1900-talet fanns det just inga muslimer i Europa. Nu är de fler än 15 miljoner, huvudsakligen utspridda över Frankrike, Tyskland, och Storbritannien. Vart skall väl detta leda?
Caldwell vill Europa väl. Om detta råder inget tvivel. Han vill skydda den europeiska kulturen från vad han uppfattar som ett ovälkommet inslag. Han anser, rent generellt, att islam inte är en naturlig del av Europa och det europeiska. Han skriver att invånarna i de västra delarna av Europa inte har röstat för att deras huvudstäder skall fyllas med araber, kurder, marockaner eller pakistanier. Han noterar att den ekonomiska boomen efter andra världskriget födde ett behov av arbetskraft som inte kunde fyllas av européerna själva. Denna arbetskraftsrelaterade invandring följdes av flyktinginvandring och senare av invandring som hade som mål att återförena splittrade familjer. Från att ursprungligen ha varit ett ekonomiskt program omvandlades alltså immigrationsfrågan till en moralisk förpliktelse.
Som en följd av allt detta uppstod också en spricka i de europeiska samhällena.
Mot varandra stod (och står fortfarande) de vanliga människorna och eliterna. De vanliga människorna vill behålla sin värld och sin världsbild intakt och koherent, medan eliterna pekar på legitimitet och på alla de ofrånkomliga aspekter som kan förknippas med den nya immigrationen. I spåren på en överdrivet generös invandringspolitik, skriver Caldwell vidare, har också den militanta islamismen fått ett starkt fotfäste i Europa. Och de militanta muslimerna har dessutom haft förstånd att dra nytta av den europeiska välfärdsstaten. Två tredjedelar av alla imamer i Frankrike lever på sociala understöd, och i Caldwells ögon har immigrationsvågen därför dragit med sig både lyckosökare och fanatiker.
Som en underström i Caldwells bok går ett helt annat tema än frågan om islam och Europa. Det handlar om Europa och USA. Caldwells resonemang bottnar nämligen i antagandet att det är Europas komplicerade avståndstagande från USA som har lett till svaghet och undfallenhet visavi islam. Han noterar således att attackerna mot New York och Washington i september 2001 bara väckte ljumma reaktioner i Europa. Enligt kontentan i detta resonemang har islam efter berlinmurens fall övertagit kommunismens tidigare roll som kontinentens fiende nummer ett. Caldwell varnar också Europa för överdriven tolerans i minoritetsfrågor. Han lyfter i stället fram USA som ett exempel på ett land där immigration automatiskt betyder amerikanisering.
Man behöver inte dela Christopher Caldwells provokativa, nykonservativa och lätt paranoida pessimism för att skriva att hans bok har vissa poänger och att den innehåller några vettiga slutsatser.
Tyvärr lider hans bok dock också av bristande faktaunderlag. Caldwell höjer ett varningens finger för muslimernas ohämmade kaninbeteende som enligt hans beräkningar gör att de inom femtio år kommer att vara i majoritet i Österrike. Men statistiken visar att muslimerna i Österrike har en lägre nativitet än protestanter, och inte minst har de en lägre nativitet än de religionslösa. För säkerhets skull jämför Caldwell sedan också muslimer med bolsjeviker och drar likhetsstreck mellan deras erövringslusta och makthunger.
Ingen har någonsin sagt att immigrationsfrågan skall vara en enkel fråga att debattera eller att lösa. Ingen har heller sagt att mötet mellan två olika kulturkretsar skall vara konfliktfritt. Tvärtom. Men Caldwell gör sig också skyldig till märkvärdiga begreppsliga definitioner som komplicerar hans resonemang på ett svårartat sätt. Således ställer han representanter för det "primitiva islam" mot judarna, och noterar sedan att judarna nog är infödda européer medan muslimerna inte är infödda européer. Man häpnar och man ryggar. Nyligen, senaste vecka, eller kanske bara igår, var det ju just judarna som inte passade in i rollen som äkta européer.
I boken tangerar Caldwell dock också en fråga som egentligen är av avgörande betydelse för relationen mellan Europa och islam.
Frågan gäller det sekulariserade västerländska samhällets framtid.
Just nu genomlever den sekulariserade västvärlden en brytningstid som har två huvudsakliga ingredienser. Dessa ingredienser har sina rötter i den västerländska upplysningshistorien och upplysningstraditionen. Det handlar dels om det socialistiska jämlikhetsidealets sönderfall och det handlar dels om att nationalismens organiserande etos håller på att upplösas.
Båda dessa ingredienser har under ytan en avgörande betydelse för vår västerländska syn på islam och immigrationen.
Vad jag menar är detta.
Debatten om islam och Europa handlar inte bara om islam och Europa. Den handlar om något mycket mer. Den handlar om vår europeiska identitet och om vårt identitetssökande i en tid av brustna gränser och snabba uppkopplingar. Den handlar om meningssökande i en värld av kollapsade strukturer. Den handlar slutligen också om den kollapsande världens rädsla för en huvudsakligen välorganiserad, organisk, hierarkisk och traditionell religion som islam. Men Christopher Caldwells påstående om att många européer redan nu lämnar sina hemländer av rädsla för islam känns omåttligt falskt. Där är vi inte, dit kommer vi inte - och de europeiska migrationsströmmarna år 2010 följer i allt väsentligt tidigare dagars mönster.
Christopher Caldwells utgångspunkt tycks vara att de islamska immigranterna i Europa nog gärna bär våra nationaliteter, men att de ändå hör hemma i sin egen religion. Detta gäller säkert för många muslimer i Europa, men det gäller ju långtifrån alla. Och det är just denna lilla markering jag så ofta saknar i Caldwells bok. Generaliseringarna är många, medan kvalificeringarna är få.
Jag vågar antagandet att merparten av de muslimer som söker sig till Europa fortfarande gör det på rätt lösa och svaga boliner. De vet inte riktigt vad som väntar i den andra världen, men de förväntar sig nog en ny början på sina gamla liv. Och denna sekellånga och urminnestida dröm om ett nytt och bättre liv måste rimligtvis beskrivas som en acceptabel, allmänmänsklig och gränsöverskridande dröm - på alla sätt och vis.
Christopher Caldwell: Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam and the West, Allen Lane, 2009, 376 sidor
