I hundratals år har Nederländerna befolkats av språkkunniga handelsmän. Holländarna har varit kända för sin välvilliga inställning till invandring och möten med människor från främmande kulturer. Så här var det alltjämt på 1990-talet, men så är det inte nu längre. Regeringen tvingas ta hänsyn till Geert Wilders starka främlingsfientliga parti. Islamistiska våldshandlingar har bidragit till att förgifta stämningen i landet. I boken "Fallet Wilders" visar Roland Zuiderveld hur snabbt intoleransen och fientligheten kan sprida sig också i ett land där toleransen varit förhärskande. Författaren är svensk medborgare med holländska rötter och ställer frågan om samma utveckling kunde ske i Sverige. Vi finländare kan läsa boken och söka svaret ur ett finländskt perspektiv.
"Vad kostar en invandrare" frågar det nederländska Frihetspartiets ledare Geert Wilders med samma populistiska iver som vissa nyfennomaner dryftar kostnaderna för det svenska i Finland. När det gäller språklig eller etnisk mångfald står Finland och Holland långt ifrån varandra, men de enkla, populistiska frågorna är inte så olika.
Nederländernas historia har i hög grad bidragit till dagens multikulturella prägel. Landet var en kolonialmakt ända in på 1970-talet och just på grund av det koloniala arvet strömmade människor till med olika kulturell och religiös bakgrund. Invandrarna drog med sig familjemedlemmar och släktingar, för de holländska lagarna hörde till de mest generösa i Europa. Landets första moské öppnade redan 1955 och i dag finns det 450 moskéer spridda över hela Holland, många byggda med skattemedel.
I slutet av 1990-talet började en växande misstänksamhet mot muslimerna sprida sig, enligt opinionsmätningarna. Många holländare irriterades av den muslimska kvinnosynen och andra sedvänjor, men samtidigt ville man vara tolerant mot främmande traditioner. Motivkonflikten jäste under ytan. Terrorattackerna den 11 september 2001 i USA bidrog till en tvär förändring i attityderna. En symbol för en starkt kritisk inställning blev Pim Fortuyn som använde den traditionella holländska toleransen som sitt slagträ. Han hävdade att muslimerna utnyttjade holländarnas tolerans för att införa sina egna intoleranta traditioner. På kort tid blev han en av Europas kändaste främlingsfientliga politiker.
Zuiderveld beskriver utförligt hur Fortuyn anammade klassiska liberala värderingar som yttrandefrihet och tolerans och gjorde dem till sitt eget vapen: Inte var det han som var främlingsfientlig, för han försvarade bara det liberala Holland mot främlingarnas intoleranta kulturer. I retoriken framstod islam som det största hotet mot det öppna samhället.
Ju mer de etablerade politikerna försökte förlöjliga Fortuyn, desto starkare växte hans stöd. När han blev mördad år 2002 av någon som antogs vara muslim ökade misstron mot islam ytterligare och i det påföljande valet gick Fortuyns parti mot en seger. Senare skulle det visa sig att mördaren varken var muslim eller utlänning, utan en tvättäkta förvirrad holländare vid namn Volkert van der Graaf, men vid det laget var skadan redan skedd.
Två år senare inträffade ett nytt mord, och den här gången rådde inga tvivel om mördarens identitet eller syfte. Theo van Gogh hade gjort en film som uttryckte förakt mot Koranen och han mördades av en ung islamist på ett rått och blodigt sätt. Nu fanns det ingen återvändo längre till gamla tiders tolerans och fredliga samexistens. Det var nu som Geert Wilders inledde sin snabba väg mot makten som efterträdare till Fortuyn och uttolkare av de underliggande spänningarna i Nederländerna.
Hotbilderna manas fram
Zuidervelds skildring av den ömsesidiga misstrons framväxt är fascinerande och samtidigt skrämmande. Wilders är en farligt skicklig retoriker som lyckas vända motståndarnas argument - eller deras tystnad - till sin egen fördel. Den gradvisa förändringen i samhällklimatet kan läsas som en varning.
Intressantast är kanske författarens analys av retoriken i samhällsdebatten. Under årtionden av ökande invandring, fram till 1990-talet, diskuteras inte problemen som kulturkrockarna leder till. Visst upplever många holländare att någonting i deras samhälle håller på att gå förlorat, men strävan efter tolerans undertrycker diskussionen. Invandringen ses dessutom som oundviklig i dagens moderna samhälle och globaliserade värld, något man måste anpassa sig till. Men tystnaden kring kulturkrockarna skapar ett tryck som i längden inte är hälsosamt.
Så dyker först Fortuyn och därefter Wilders upp. De skapar och sprider hotbilder utgående från en misstro de anar sig fram till i olika holländska kretsar. Wilders utmålar motståndare, inte bara bland muslimer, utan också bland konkurrerande politiker som utpekas som blinda eller naiva. Ju provokativare han blir, desto mer kritiseras han. Motståndarna finns i hela EU som, enligt honom, försöker begränsa holländarnas handlingsfrihet. De finns också i England, som i ett skede förvägrar Wilders tillträde. I det holländska samhället stärks främlingsfientligheten.
Wilders blir en levande martyr, och där finns bokens kanske främsta lärdom. Den visar hur främlingsfientligheten inte kan bekämpas genom att en politiker som Wilders förlöjligas eller fryses ut, inte heller genom att problemen förringas - problem som den ökande etniska isoleringen, den höga invandrartätheten på vissa områden, språkförbistringen, de muslimska traditioner som skapade spänningar i samhället och behovet att omdefiniera begreppet fosterland.
Extrempartier är olika
Zuiderveld betonar skillnaderna mellan de främlingsfientliga partierna i Europa. Dels finns det skillnader i graden av fientlighet, dels finns skillnader i definitionen av "fienden". Hollands traumatiska historia med nazistisk ockupation och judeförföljelse (en förföljelse som många holländare var delaktiga i) gör att nynazisterna inte är populära . Wilders tar avstånd från nynazismen och förliknar rent av islam vid nazismen. Egentligen präglas han inte av ett allmänt främlingshat. Han inriktar sig uttryckligen på muslimerna som, vare sig de är hårdföra islamister eller fredliga trosutövare, utgör en fara för samhället i hans föreställningsvärld.
Och inte bara i hans. I valet 2006 fick Frihetspartiet 6 procent av rösterna, i valet 2009 hela 17 procent. Däremellan hade Wilders studerat försök och misstag bland besläktade partier i Västeuropa och finslipat retoriken. På bara några år hade invandrardebatten växlat från att handla om praktiska insatser för att förbättra invandrarnas ekonomiska situation till att handla om principer: Yttrandefrihet och religionsfrihet. Demokratins principer mot det teokratiska samhällets principer. Jämställdhet mot patriarkatets dominans. Wilders lyckades styra in diskussionen på ett för honom ändamålsenligt spår: Här stod västerlandets principer mot islams och de var oförenliga. Holland måste välja sida.
Naturligtvis fick Wilders mothugg ända från början - av infödda holländare, som ansåg att muslimer och holländare kunde leva sida vid sida. Och av muslimer som sade samma sak och krävde rättning i de egna leden. En av de här muslimerna var Ahmed Marcouch: före detta polis, tidigare ordförande för Amsterdams Marockanska Moskéer och numera borgmästare i stadsdelen Slotervaart. Här styr han ett problemområde klassat Probleemwijk av den holländska regeringen med 45 000 invånare av vilka hälften är invandrare, trångbott och oroligt.
Marcouch uppmanar unga muslimer att själva ta ett större ansvar för att integreras i samhället i stället för att betrakta sig som offer. Den som väljer att ställa sig utanför, hoppar av skolan eller begår brott kan inte skylla på andra och inte kräva uppbackning av samhället. Den berömda holländska toleransen, säger Marcouch, är en dubbelriktad gata, där respekten måste färdas i båda riktningarna. Eftersom Slotervaart klassas som problemområde får det lite extra pengar av staten, och dem kanaliserar borgmästaren till att städa upp i de slitnaste kvarteren, byta trasiga gatlyktor och skicka andra signaler som visar att någon bryr sig - samtidigt som han ser till att ligister och bråkmakare inte tar över.
Omtvistad muslim
Marcouch är omtvistad, inte minst bland de egna. Somliga anser att han sviker sina landsmän i sina försök att stödja regeringen. Andra ser honom som en förebild, för han kom själv till Holland från Marockos fattiga landsbygd utan att kunna läsa eller skriva, och han, gatans grabb, personifierar vägen upp ur träsket, en väg som förutsätter självdisciplin.
Marcouch tycker att invandrarna måste ställa sig frågan "är jag i Holland tillfälligt eller för att stanna?" Valet är inte bara praktiskt, utan också känslomässigt. Det gäller att välja om man vill vara holländare eller inte. Och om man vill, vad betyder Holland för turkar, marockaner och tunisier? Vad vill de ta åt sig av de holländska traditionerna? Utan att ställa de här frågorna och söka svar på dem isolerar sig invandraren i sitt nya hemland, och det är en utveckling som oroar Marcouch, särskilt som den kulturella isoleringen tycks öka på vissa håll.
Ändå antyder Marcouchs tre år som borgmästare att livet också kan gå mot det bättre, för i Slotervaart har kriminaliteten minskat liksom avhoppen från skolorna, samtidigt som utbildningsnivån bland invandrarna sakta stiger.
I sin bok tecknar Roland Zuiderveld bilden av ett Holland där intoleransen stigit upp till ytan, men bilden är inte nattsvart. Det finns goda sätt att hantera ett dåligt samhällsklimat, som exemplet Marcouch visar.
Roland Zuiderveld: Fallet Wilders - holländarna, islam och den mångkulturella drömmens död, Timbro förlag, Stockholm 2010, 160 s.
Tankesmedjan Magma arrangerar måndagen den 28 mars kl 13 ett seminarium i Gamla Studenthuset i Helsingfors under rubriken "Islam - ett hot mot Europa?" Fredagen den 25 mars kl. 10 presenterar Magma tillsammans med några finska tankesmedjor en rapport om extremrörelserna i Europa.
