Vad händer med minoritetspolitiken i Europa?
Minoritetspolitikens utveckling står i fokus i Magmas nya pamflett Minority Policies in Europe. Reflections on developments between 1990 and 2018, skriven av Astrid Thors. Hon konstaterar att 1990-talet allmänt anses vara minoritetspolitikens gyllene tid. Då antogs viktiga dokument både på global och på europeisk nivå.
Thors betraktar inte minst de så kallade Köpenhamnskriterierna (1993), dvs de kriterier ett land bör uppfylla innan förhandlingar om EU-medlemskap kan inledas, som avgörande. I kriterierna ingår vissa standarder som måste uppfyllas gällande rättssäkerhet och minoriteters rättigheter. Länder som söker medlemskap i EU har på grund av dem varit tvungna att stärka sitt minoritetsskydd. Problemet är bristen på sanktioner om man som EU-medlem bryter mot kriterierna.
Utvecklingen på 1990-talet anser Thors hänga samman med två saker. Det ena var en allmän medvind för stärkta mänskliga rättigheter. Den andra och viktigare orsaken uppfattar Thors ha varit rädslan för minoritetsrelaterade konflikter. Sovjetunionens fall gav upphov till nya stater i Öst- och Centraleuropa, och man ville undvika eskalerande konflikter som i värsta fall kunde bli våldsamma (vilket de ändå blev i forna Jugoslavien). Även länder som ställt sig avogt till minoritetsskydd gav efter med säkerhetsaspekten som motivering.
Sedan dess har dock utvecklingen gått åt ett annat håll. Många stater verkar prioritera bilaterala lösningar och kin-state-relationer högre än internationella överenskommelser. Det verkar råda en trötthet gällande rapportering och uppföljning av internationella instrument; rapporter försenas eller uteblir. Samtidigt har stödet för högernationalistiska partier blossat upp i många EU-länder. Hatprat är ett växande problem. De ekonomiska svackorna och en tidvis större invandring har stärkt problematiken från och med 2000-talet. Krisen i Ukraina har gett upphov till rädsla för att separatistiska tendenser kommer att stärkas också i andra post-Sovjetiska områden.
Thors efterlyser mera forskning kring minoritetsfrågan, i synnerhet gällande hur minoriteter kan bidra positivt till samhällsutvecklingen. Minoriteterna själva måste dessutom reflektera över sitt eget förhållningssätt. Vill man vara en öppen och inkluderande eller en sluten och exkluderande minoritet. Vill man dra skiljelinjer mellan gamla och nya minoriteter, eller acceptera samhällsutvecklingen som allt mer mångfacetterad där individen ofta har multipla identiteter. Detta ser Thors som en viktig ödesfråga för minoriteterna.
