Finsk-ugriska språkminoriteter i Europa

Slår man upp Estland på Wikipedia får man veta att Ryssland är det enda minoritetsspråket i landet. Vet man däremot att slå upp ’seto’ eller ’võro’ kan man läsa att bägge är finsk-ugriska språk som talas i landets sydöstra delar. Båda två har länge uppfattats som estniska dialekter, men nu arbetar man på att få status som språk.

Dessa två språkgrupper ingår in en ny intressant forskningsrapport, slutrapporten från projektet ELDIA – European Language Diversity for All. Projektet, som finansierats av EU och engagerat 11 forskare från sex olika länder, ville uttryckligen fokusera på finsk-ugriska språk, eftersom de ofta glöms bort i europeiska analyser av språklig mångfald.

I studien ingår sålunda analyser av situationen för sverigefinska och meänkieli i Sverige, nordsamiska och kvänska i Norge, karelska och estniska i Finland, karelska, vepsiska och seto i Ryssland, seto och võro i Estland, estniska i Tyskland, samt ungerska i Österrike och ungerska i Slovenien. För alla dessa mäts möjligheten, förmågan och viljan att använda språket (enligt den sk. COD-modellen), samt förekomsten av språkprodukter – dvs massmedia, kulturella uttrycksformer etc. I så gott som alla kategorier ligger ungerskan i Slovenien bäst till, tätt åtföljd av estniskan i Tyskland och ungerskan i Österrike. Allra lägst på skalan hittas kvänskan i Norge.

Det är intressant och beklämmande att de i många andra jämförelser framstående Nordiska länderna Finland, Sverige och Norge står för de sista platserna. Kvänskan kommer till och med efter meänkieli i Sverige, som stått långt bakom sina grannar gällande skydd av nationella minoriteter – och nästsist hamnar karelskan i Finland, efter både Ryssland och Estland.

Osynliga estniskan och karelskan

Karelska språket i Finland är i en kvistig situation. Gruppen, som bor utspridd över landet, består både av personer som från flyttat från tidigare finska Karelen och av de som senare invandrat från ryska Karelen. Ca 5000 personer i Finland beräknas tala någon variant av karelska, medan ca 20 000 personer beräknas behärska karelska i alla fall delvis. Men det finns alltså inte bara en variant av språket, och karelskan nämns inte som minoritetsspråk i Finlands lag. Däremot upptogs språket i Finlands ratificering av europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk år 2009, vilket ger rätt till stöd för undervisning och medieprodukter på minoritetsspråket. Ändå är förekomsten av undervisning och media så gott som obefintlig, trots att det i dag finns unga som behärskar språket och vill föra det vidare. Det ska bli intressant att se hur språkets ställning utvecklas i framtiden, och huruvida yngre generationer lyckas skapa ett större stöd för deras situation.

Efter ryskan är estniskan det största minoritetsspråket i Finland. Ändå hörs det väldigt lite om esternas behov av t.ex. egna nyhetssändningar, eller undervisning av estniska som modersmål i skolorna. Liksom rapporten konstaterar håller den estniska språkgruppen en väldigt låg profil i offentligheten, och forskarna kallar detta för ”strategisk osynlighet”: genom att inte göra väsen av sig understryker man hellre sin förmåga att integreras än sin invandrarstatus. Stödet för estniskan är inte större än för andra, mindre utbredda språk som talas av invandrare i Finland. Tack vare närheten till Estland kan man ändå se att tillgången till material och möjligheten att tala språket är i en helt annan kategori än situationen för det karelska språket.

Majoritetens ständiga övertag

På basis av (även) den här studien står det klart att inklusion av minoriteter inte är någon självklarhet i våra europeiska samhällen. Tvärtom ses även väl integrerade minoriteter och minoritetsspråk som apart från majoriteten, och förblir ofta osynliga i offentligheten. Karelskan i Finland uppfattas de facto här som ett ”extremt case” av social osynlighet, där gruppen knappt syns i offentligheten och få känner till dem. Forskarna konstaterar hur förminskandet av det egna språket kan leda till att minoriteten själv inte vill hävda sin rätt. Samtidigt märks majoritetsspråkens övertag i hur representanter för minoritetsspråk, som uppger att språket är viktigt för dem och att de vill föra det vidare till sina barn, inte gör det i praktiken. För att rädda utsatta språk och föra dem vidare till nästa generation krävs därför aktiva, väl genomtänkta och långsiktiga åtgärder – utarbetade i samråd med både forskare och den språkgrupp det gäller.  

En viktig åtgärd som diskuteras i rapporten är undervisningen – inte minst vikten av språkundervisning i ett tidigt skede. Det här stärker alltså det vi vet från förr: ju tidigare man lär sig språk desto bättre. För t.ex. meänkieli, kvänska och karelska fattas gedigen undervisning på högsta nivå i dag, vilket försvårar utbildningen av nya språklärare.

En viktig observation i studien är att minoritetsspråkstalarna själva understryker hur viktigt de tycker att det är att lära sig både det egna minoritetsspråket och majoritetens språk (samt engelska). Att stärka små minoritetsspråk handlar alltså inte om att bygga upp separata språkenklaver, utan att ge folk tillgång till en trygg språklig identitet och – inte minst – en fungerande tvåspråkighet.

Mångspråkighet eller ”språkande”?

Förutom genomgång av de enskilda språkgruppernas situation presenterar rapporten nya sätt att se på flerspråkighet. I stället för att se på det som en process där man lär sig nya (stora) språk i tillägg till sitt modersmål – dvs. det synsätt som varit dominerande inom EU:s språkpolitik – vill forskarna lyfta fram flerspråkighet som en mer organisk del av individens verklighet. De facto vill de inte tala så mycket om språkighet, som om ”språkande” – ett ständigt val av ord, uttryck etc. som kan vara från ett språk man behärskar fullständigt, men behöver inte vara det.

Inom sociolingvistiken har det blivit populärt att tala om superdiversitet, dvs en verklighet där mångfalden av etniska identiteter och språk – inte bara i samhället men också hos en och samma person – kan vara så stor att det framstår som essentialistiskt att tala om en etnisk identitet, eller förhålla sig till endast ett språk och dess grammatikaliska regler. I stället utvecklas och blandas ständigt det eller de språk man talar, och den etniska identiteten består av flera etniska identiteter.

Även om det är ett faktum att en människas identitet är både mångskiftande och föränderlig, är det svårt att helt köpa tanken om att ett normativt språk i sig är elitistiskt och problematiskt. Är det inte konkreta språk som här ska räddas?

Johanna Laakso, Anneli Sarhimaa, Sia Spiliopoulou Åkermark, Reetta Toivanen (2014) Summary of the research project ELDIA (European Language Diversity for All)

Rapporten tillgänglig sedan februari 2015 på https://fedora.phaidra.univie.ac.at/fedora/get/o:304813/bdef:Content/get