I Sverige har riskkapitalister startat vårdhem, köpt skolor och grundat flyktinghem. Men vem bär ansvaret när bolag styrda från ett skatteparadis inte kan sköta sina förpliktelser?
Under några dagar våren 2013 sprider sig oron i JB-skolan i svenska Jönköping. Rykten är i svang om att skolan hotas av konkurs. Lärarna undrar om de har ett jobb när hösten börjar. Eleverna, som siktar på studentexamen om ett år eller två, undrar om deras skola finns kvar till hösten. JB, tidigare John Bauer-gymnasiet, hör till landets friskolor och ingår i en koncern med 10 000 elever, 36 skolor och över 1 000 lärare. Skolkoncernen ägs av det danska riskkapitalbolaget Axcel. Något har slagit fel i ägarens kalkyler sedan skolan köptes fem år tidigare och den går nu med förlust.
Under några dagar i maj går diskussionen het i Sverige. Vad gör en privatskola som har räknat fel? Vem tar hand om eleverna när ägaren hotar med konkurs? Och hur förhandlar kommunen med riskkapitalbolag som har en komplicerad ägarstruktur och en styrelse som i vissa fall möts i något skatteparadis, bortom all insyn?
Det här är några av frågorna som behandlas i en högaktuell bok om riskkapitalisternas intåg i den svenska välfärdssektorn, ”De svenska riskkapitalisterna”, av två grävande journalister på Svenska Dagbladet, Carolina Neurath och Jan Almgren. Innan vi granskar hur det gick med JB-skolan är det skäl att poängtera, att den inte utgör något särfall. Av de tio största friskolekoncernerna i Sverige ägs fyra av riskkapitalbolag. Academedia är störst med 50 000 elever och ägs av femte EQT-fonden, registrerad i skatteparadiset Guernsey. Styrelsen leds av en engelsman som tillsammans med tre andra ledamöter träffas på den lilla kanalön för att besluta om skolors och företags framtid.
Diskussionen om riskkapitalisterna tog fart i Sverige år 2011 efter den så kallade Carema-skandalen, då äldreboenden ägda av riskkapitalbolag lämnade åldringar åt sitt öde; bokstavligen utan uppsikt i kissvåta blöjor. Vanvården av åldringarna väckte bestörtning samtidigt som flera bolags förmåga att undvika skatt väckte uppmärksamhet. I stället för att erlägga skatt på lönsam verksamhet i Sverige betalade äldreboenden och skolor höga räntor till moderbolagen på Caymanöarna, i Guernsey eller på Jersey.
Sedan 2011 har det skett en viss uppryckning bland riskkapitalisterna. En del av dem betalar lite mera skatt i Sverige än förut och några av dem har börjat kommunicera med omvärlden. Men fortfarande kvarstår faktum: De stora besluten tas långt från de orter där verksamheten finns och transparensen, insynen i beslutsgången, är så gott som obefintlig.
Neurath och Almgren presenterar de stora riskkapitalbolagen, ett efter ett; Altor, IK, Nordic Capital, EQT med flera. Författarna beskriver hur bolagen fungerar, intervjuar de chefer som låter sig intervjuas och försöker ge en bild av beslutsprocesserna och sätten att generera vinst.
Personporträtten av män som Conni Jonsson, Harald Mix, Robert Andreen och Björn Savén blir inte särskilt djupa, helt enkelt för att de flesta av dem skyr uppmärksamhet som pesten och därför säger så lite som möjligt. Men skillnaderna mellan dessa mäktiga män som förvaltar hundratals miljarder i kapital och styr hundratusentals människors öden framstår ändå klart. Alla är de skickliga på att generera pengar, men deras bakgrund är olika, deras privata intressen likaså, liksom deras sätt att hantera de konflikter som oundvikligen uppstår mellan ägar- och samhällsintresset.
Riskkapitalister behövs
Världen behöver riskkapitalister. Utan dem skulle många innovationer aldrig nå marknaden. Små, kreativa bolag skulle inte få det kapital de behöver för att växa sig stora. Utan riskkapital skulle många upptäckter inom medicinen inte vidareutvecklas, och uppfinningar inom biotekniken skulle förbli på laboratoriestadiet. Tänk bara på den finländska Slush-mässan som årligen samlar tusentals innovatörer, småföretagare och finansiärer till ett enormt jippo som hjälper nya företag att se dagens ljus. Småföretag, uppfinnare, forskare och innovatörer behöver tillgång till riskkapital, venture capital, och ibland är riskkapitalister helt nödvändiga för framgången. De träder in för att kanske fyra eller åtta år senare sälja sin andel, med antingen vinst eller förlust.
Sen finns det riskkapitalister som köper företag, sanerar dem och säljer dem några år senare. Vissa av dem gör de uppköpta företagen en tjänst och säljer dem vidare i bättre skick än de ursprungligen var. Andra riskkapitalister köper företag och suger ut dem tills ingenting finns kvar och bara nedläggning återstår. Det här är en verksamhet som hör marknadsekonomin till, på gott och ont.
Men det är när riskkapitalisterna ger sig in i välfärdssektorn som de stora etiska problemen uppstår, för då möts det privata kapitalet och de skattefinansierade tjänsterna. Det här är ett aktuellt tema i de flesta välfärdssamhällen i dag eftersom den offentliga sektorn krisar och vissa funktioner privatiseras. När riskkapitalisterna börjar köpa skolor, grunda vårdhem eller, som i Sverige, driva flyktingförläggningar, ja, då uppstår frågan om det är rätt att göra stora vinster på samhällsfinansierad vård. Är det rätt att i ett samhälle som bygger på öppenhet bedriva verksamhet som är totalt sluten för insyn? Är det rätt att starta vårdhem, låna kapital till hög ränta från moderbolaget i ett skatteparadis och den vägen undvika skatt i det land där pengarna tjänas in? Är det rätt att köpa skolor och underställa dem styrelser som vägrar svara på frågor som kommunalt ägda skolors styrande organ måste svara på?
Ovannämnda teman behandlas ingående i ”De svenska riskkapitalisterna”. Boken beskriver inte riskkapitalismen i allmänhet, utan uttryckligen de riskkapitalbolag som ger sig in i välfärdssektorn. Avgränsningen är tydlig och den ger boken en viss slagsida. Riskkapitalbolagen framträder i en kanske alltför negativ dager. Men å andra sidan är det klart att just de här riskapitalisterna har gjort mycket för att skada hela branschens rykte. Det medger också Gabriel Urwitz, ordförande i Svenska Riskkapitalföreningen, intervjuad i boken:
”Vissa riskkapitalbolag har gravt underskattat problemen med att gå in i välfärdssektorn”, säger Urwitz.
Eller som riskkapitalisten Robert Andreen vid Nordic Capital säger, aningen bekymrat: ”De första tio åren var vi hjältar, nu är vi något man skrämmer barnen med. Det är ju inte kul att höra.”
Intressant också för finländare
Frågan om riskkapital i välfärdssektorn är särskilt aktuell i Sverige eftersom privatiseringen av offentliga tjänster har gått längre där än hos oss. I Sverige finns fler privata skolor (friskolor) och fler vårdhem ägda av riskkapitalister. Där har valfrihet och vinster i välfärden varit viktiga diskussionsämnen i valrörelsen.
Men fenomenet är inte okänt hos oss och diskussionen kunde vara livligare också här. Vi har riskkapitalägda bolag inom hälsovården, såsom Mehiläinen, där svenska Ambea AB, amerikanska KKR och svenska Tritons fonder ingår som ägare. Och Mehiläinen köpte för sin del Mediverkko i november 2014. Mediverkko, med en personal på 2 000, hyr ut läkare och erbjuder vård åt 800 000 kunder i Finland på områden som äldreomsorg, barnskydd, tandvård (Oma hammaslääkäri) och hälsovård.
Det svenska riskkapitalbolaget Adelis köpte samma månad finländska Med Group med 800 anställda som erbjuder vårdtjänster åt bland annat rörelsehämmade. Gränserna mellan privat och offentligt suddas alltså ut också i Finland; besluten fattas allt längre från kunden eller patienten.
Men här hos oss är det bara vårdreformen som väcker diskussion, inte vårdbolagens penningströmmar eller affärsetiken i vårdbranschen. Det är beklagligt. Vi borde också diskutera om det är rätt att skattebetalarnas pengar allt oftare går till riskkapitalisternas vårdbolag som sedan slussar vinsterna till Caymanöarna för att undvika skatt.
Eftersom den finländska hälsovården är en kombination av offentliga och privata resurser innebär bland annat de ovannämnda företagsköpen att utländska riskkapitalbolag stärker sitt grepp också hos oss.
Varningsklocka
Inom finländsk politik finns en stor skepsis mot privatiseringen av offentliga tjänster. Misstänksamheten mot privatisering är rent av överdrivet stor i vårt land, för det finns många områden där en kombination av offentliga och privata tjänster kunde ge bättre och billigare lösningar. Detta naturligtvis förutsatt att ägandet och beslutsfattandet inte flyttas till anonyma styrelser utom all insyn i fjärran belägna skatteparadis.
Neuraths och Almgrens bok kan fungera som en varningsklocka också här i Finland. Den visar hur det kan gå om privatiseringen innebär att riskkapitalbolagen tar över. Då förlorar samhället kontrollen över skattemedlen. Vi bör akta oss för den utvecklingen.
Och hur gick det då med JB-skolan som hotades av konkurs? JB-koncernen föll ihop som ett korthus. Skolan i Jönköping gick faktiskt i konkurs, den lades ner och kommunen blev tvungen att ordna ersättande undervisning åt eleverna som drabbades. Det här ledde till komplikationer för många ungdomar som tvingades byta både skola och studieinriktning. Det var inte heller lätt för kommunen att plötsligt ordna alternativa utrymmen och kurser.
Det var framför allt den höga skuldsättningen som knäckte JB-skolan, eller räntesnurran som man ofta talar om i samband med riskkapitalbolag. Riskkapitalisterna tvingar uppköpta bolag att uppta stora lån och lyfter själva ut sin vinst via räntorna. Bristen på öppenhet och tvivelaktiga sätt att hantera lån, räntor och vinster leder till problem när riskkapitalisterna tar över välfärdssektorn.
”När man ger sig in i välfärden finns det ett berättigat krav på insyn, vilket branschen har underskattat”, medger Gabriel Urwitz, ordförande för Svenska Riskkapitalföreningen.
Det var diplomatiskt sagt. Man kunde tillspetsa det hela och hävda att privatiseringen av offentliga tjänster inte får gynna riskkapitalister i skatteparadis, det visar Neurath och Almgren med önskad tydlighet. Riskkapitalbolag hör den privata marknadsekonomin till och där kan de göra stor nytta. Men de hör inte hemma inom den vård som finansieras med offentliga medel. Sverige är rena skräckexemplet.
De svenska riskkapitalisterna
Carolina Neurath och Jan Almgren
Norstedts, Stockholm 2014, 271 s.
