Språket i stridens hetta

”Handelsmannen berättade att de arbetslösa hade krävt polisernas avsked. När poliserna vägrade avgå knivhöggs tre konstaplar i närheten av gravgården. Efter ett sådant budskap brydde sig inte ens Antero om att klandra köpmannen för hans dåliga finska. Köpmannen verkade tänka på samma sätt. Han skakade på huvudet som om han med en tyst gest ville berätta att skräcken förenade dem mer än språket skiljde dem åt.”

I Jenni Linturis roman Malmi 1917 möts två familjer just när inbördeskriget tar sin början. Ja, man talar inte om inbördeskrig eller frihetskrig då. Än så länge är det frågan om oroligheter, strejker, uppror, protester; orden varierar beroende på vem som beskriver förloppet. Men Finland går oundvikligen mot oroliga tider, människor tvingas välja sida. För många är valet självklart, som för familjerna Karlqvist och Puolakka. Båda står utan att tveka på den vita sidan, men språket skiljer. Dock minskar språkets betydelse som skiljelinje för var dag som går.

Familjen Puolakka härstammar ursprungligen från Tavastland men har sökt sig söderut till Malm i Helsinge socken för att bruka jorden. För Puolakkas är svenska språket ett nytt, exotiskt och irriterande inslag i livet nära huvudstaden dit Malm ännu inte hör under tidigt 1900-tal. Familjen Karlqvist har bott längre i Malm tillsammans med ett antal svenskspråkiga godsägare. Malm hör till de första oroshärdarna år 1917, och i de vita jordbrukarnas ögon är alla röda tjuvar, upprorsmakare och ryssvänner.

Mognadsprov

Egentligen handlar Linturis roman mindre om kriget än om fem ungdomar som alla genomgår sina mognadsprov under de oroliga tiderna. Antero, Into och Oiva Puolakka å ena sidan och Ingeborg och Elisabeth Karlqvist å den andra kämpar för att hålla fast vid sina drömmar och planer för livet samtidigt som våldet runt dem gör sig allt mer gällande. Antero ger sig med iver in i kampen mot de röda, han njuter av både spänningen och känslan av att stå på fosterlandets sida under det självständiga Finlands födslovånda.

Oiva, en av bokens huvudgestalter, tvekar och ryggar tillbaka inför våldshandlingarna på bägge sidor, men han kan inte hålla sig helt utanför. Samtidigt är han hopplöst förälskad i den självständiga och egocentriska Ingeborg.  Hon vill över huvudtaget inte befatta sig med kampen, för hennes enda dröm är att bli skådespelare vid teatern i Helsingfors, mot faderns vilja. Han vill skicka henne till Högvalla hushålls- och trädgårdsskola, och den framtidsvisionen fyller Ingeborg med fasa. Därför tar hon sig till teatern i största hemlighet.

Ett enda citat ur Linturis roman visar att Oivas chanser att vinna Ingeborgs hjärta är rätt små i början: ”Hon är inte som de andra. I stället för en kärleksfull blick vill hon mötas av tusentals beundrande ögon. Hon vill inte bli mor, hon vill bli en stor människa.” Om Ingeborg bara hade kunnat vara säker på att bli stor en vacker dag, ja då skulle det ha varit lätt att avfärda Oiva med en gång. Men ingen kan ju vara helt säker på framtiden i så här oroliga tider...

Elisabeth Karlqvist, som av någon outgrundlig anledning kallas Lettu, har inga problem med att engagera sig i den väpnade kampen. Hon gör det både för en obesvarad kärleks skull och för sin egen övertygelse. Kanske är det till och med så att inbördeskriget väljer henne eftersom hon inte har några egna planer för sin framtid.

Malmi 1917 handlar om unga människor som formas av en våldsam och svartvit tid. De söker sina gränser och överskrider dem. De lär sig att hämnd och rättvisa ibland är samma sak. Och de försöker finna sin egen väg samtidigt som samhället runt dem verkar falla sönder i kaos: ”Antero började ropa Finland åt finnarna, död åt de röda, död åt ryssen. Ingen tanke var hans egen, men det saknade betydelse. I det Finland som nu blev fritt krävdes inte självständigt tänkande av de unga, utan raseri.”

Märkliga språkmöten

Linturis prosa är korthuggen och krass; fylld av finurliga formuleringar och aforismer. Men just den kvicka, intelligenta stilen bäddar för ett trovärdighetsproblem. I alla möten mellan de svenskspråkiga flickorna Karlqvist och de finskspråkiga pojkarna Puolakka förs dialogen på finska. Och finskan är ständigt lika klanderfri. Här finns inga inströdda svenska ord, inga partitivfel.  En gång, när Oiva bekänner sin kärlek till Ingeborg och tilltalar pappa Karlqvist, skriver Linturi att han yttrar sig på ”klumpig svenska”. Men i övrigt sker dialogen över språkgränsen utan felsägningar. De korthuggna formuleringarna är briljanta, men sällan riktigt trovärdiga.

Jenni Linturi har själv rötter i Malm och svenskspråkiga förfäder långt bakåt i tiden, men vad gäller språket har hon inte riktigt insett hur bristande språkkunskaper oundvikligen måste påverka dialogen. Misstagen hör till och de har sina poänger. De kan bära handlingen framåt, de kan roa, de kan irritera. Linturis dialog vore möjlig i dagens tvåspråkiga Helsingfors, men inte för hundra år sedan i möten mellan familjemedlemmar uppvuxna i miljöer där det ”andra inhemska” sällan hörts och talats. Också om Linturi skriver om möten över språkgränsen äger inga riktiga språkmöten rum.

Inte desto mindre är Malmi 1917 en intressant skildring av fem ungdomars konfrontation med hårda realiteter som skapar nya fiendelinjer och suddar ut gamla.

Jenni Linturi
Malmi 1917
Kustannusyhtiö Teos, Helsingfors, 2013