Finland behöver karriärvägar på svenska

Utflyttningen till Sverige, framför allt från de svenskspråkiga delarna av Finland är en form av utflyttning som pågår lite så där i skymundan. Åtminstone om man betänker att den stora offentliga diskussionen och debatten under de senaste åren ju framför allt har handlat om flyktingströmmar och invandring från Mellanöstern och Afrika.

Magmas utredningsansvariga Kaisa Kepsu-Lescelius har nu under våren och sommaren studerat och analyserat tillgänglig statistik och presenterar sin analys som bifogad feature artikel här invid. (se studier)

Den bekräftar vissa antaganden eller farhågor i ärendet: jo, statistiken visar att det just nu flyttar fler svenskspråkiga till Sverige än på mycket länge.

Siffrorna är mycket klara och tydliga på denna punkt.

Men hur skall vi nu då närma oss hela detta ärende?

Skall vi kalla också denna utflyttningsvåg av finlandssvenskar för en flyktingvåg, om än med andra förtecken än flyktingvågen från Mellanöstern?

Detta är på sätt och vis den centrala frågan.

Framför allt får vi väl kanske vara försiktiga med att använda ordet hjärnflykt.

Hjärnflykt är ett svårt och rentav lite komiskt begrepp.

Implicerat i ordet, eller i ett påstående om hjärnflykt, finns ju nämligen också att alla vi som sitter kvar här idag är lite dumma i huvudet och representerar allt annat än just en hjärnflykt.

Men en sak bör i ett sammanhang som detta vara klar utan större tvivel: i öppna samhällen som det finska och det svenska går människor dit de vill gå.

Människor söker lycka och frihet och om friheten och lyckan finns i ett annat land så är det dit som stegen styrs.

Statsmakten kan på inget sätt förhindra denna typ av flyttning, men den kan eventuellt nog skapa incitament för folk att stanna kvar.

Och just frågan om incitamenten är central i detta sammanhang:
Vilka särskilda incitament finns det idag för en ung och karriärhungrig människa att stanna kvar i Finland, och då särskilt och inte minst i det svenska Finland?

Vilka studiemöjligheter erbjuds på högskolor, vilka karriärvägar kan stakas ut?

Det är lätt att fråga, svårt att svara.

I alla tider har människor lämnat byar och städer och länder som saknar framtid eller som åtminstone saknar tydliga förutsättningar för en bättre framtid.

I det svensk-finska riket på 1700-talet bekymrade sig den politiska eliten om en folkutvandring som antogs vara stor, men som i själva verket var mycket liten.

I 1800-talets Sverige och Finland var utflyttningen stor, i all synnerhet från de svenskspråkiga trakterna.

Många ansåg den ändå vara av godo eftersom den hårda marken inte kunde föda alla som måste få mat.

Lite senare, på 1960- och 1970-talen lämnade många svenskspråkiga finländare sitt hemland för en bättre framtid i Sverige. Väldigt få har återkommit. De flesta lever goda liv i Sverige. De saknar kanske den finska Gotlerkorven, eller knäckebrödet, men också livsmedel kan numera importeras på några få timmar.

Problemen och utmaningarna idag är i den färska statistikens ljus rätt många, inte minst i det svenskspråkiga Finland.

Om antalet svenskspråkiga minskar kraftigt i reella termer får detta konsekvenser på många olika plan.

Men låt oss också minnas att utflyttare, åtminstone i teorin, rätt enkelt kan ersättas med invandrare, och att invandrare rätt enkelt kan integreras i en svensk språkgemenskap.

Man behöver ingen speciell genbank eller en kulturell kodlista för att kunna betraktas som en svenskspråkig finländare.

Tröskeln är låg, eller borde åtminstone vara väldigt låg. Är den verkligen låg?

Men om vi nu fokuserar på utflyttningen som fenomen:

hur skall det svenskspråkiga Finland kunna locka begåvat folk att stanna kvar när karrirärmöjligheterna på svenska i så många branscher är väldigt små eller rentav obefintliga?

Hur skall man alltså skapa dynamik i en finländsk arbetsmarknad på svenska, eller åtminstone delvis på svenska?

Eller, för att konkretisera:

Hur skall svenskspråkiga kunna leva sina goda liv på svenska i framtidens Finland?