http://www.svd.se/kultur/understrecket/skogsfinnarna-tamjde-svenska-landskap_7938612.svd

I en understreckare i Svenska dagbladet 24.2. skriver historieprofessor Dick Harrison om sverigefinnarna:

SVERIGEFINNARNAS DAG Lockade av skattelättnader och på flykt från nödår, krig och farsoter kom tusentals finnar till Sverige på 1500- och 1600-talen för att förvandla skog till jordbruksbygd. Sveriges största språkliga minoritet har egen inofficiell flagga och en egen dag.

Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Sannolikt har endast en minoritet av Svenska Dagbladets läsare uppmärksammat detta faktum, något som är lättförklarligt mot bakgrund av det myller av minnesdagar som numera trängs i almanackan. Men händelsen är värd att lyftas fram. Sverigefinnarna har varit, och är fortfarande, den största – och kulturellt och ekonomiskt viktigaste – språkliga minoritetsgruppen i Sverige. Sedan år 2000 åtnjuter sverigefinnarna nationell minoritetsstatus, vilket ger dem rätt att bruka finska hos myndigheter och i domstolar i områden där ”språken har använts av tradition och fortfarande används i tillräcklig omfattning”, vilket i praktiken innebär 26 kommuner i norra och mellersta Sverige, inklusive Stockholm, Uppsala och Västerås.

Det finns onekligen en skevhet i hur den politiska kulturen i de nordiska länderna fokuserar på grannfolk och språkliga grupperingar som avviker från det som i modern tid har upphöjts till nationell norm. I Finland är frågorna om finlandssvenskarnas ställning och om Finlands historiska relation till Sverige känsliga. Att som svensk historiker uttala sig om dylika ting i finska medier är inte riskfritt. När jag för ett par år sedan offentligt påtalade och kortfattat analyserade ett antal påhopp på finlandssvenskar blev jag dränkt av ilskna mejl från finska opinionsbildare och politiker – jag blev närmast fritt byte i sociala medier eftersom jag hade dristat mig att skriva något om Finland trots att jag var svensk.

När jag även påpekade att det saknas belägg för att svenskarna begick folkmord på finnar på 1200-talet (dessvärre en vanlig åsikt i vissa finska politiska kretsar) och poängterade att inbördeskriget 1918 inte alls var ett finlandssvenskt utrotningskrig mot finsktalande (jodå, det finns kommunpolitiker som tror det), blev det ännu värre. Exemplen kan mångfaldigas (se bara på den hätska debatt som nyligen bröt ut efter den finska tv-dokumentärserien ”Finland är svenskt”), och de bottnar alla i ett och samma faktum: i Finland är den svenskspråkiga delen av befolkningen allt annat än anonym och bortglömd. Det svenska språket och den svenska kulturen är levande.

I Sverige är det tvärtom. Det finska är marginaliserat, både politiskt och kulturellt. Det upplevs varken som en tillgång eller ett problem. Flertalet svenskar är helt enkelt okunniga i ämnet. De finska bidragen till framväxten av Sverige, oavsett om man tänker på nybyggare på 1600- talet, finska soldaters kamp i svenska arméer eller de insatser som invandrare från Finland gjorde för svensk industri under efterkrigstiden, är sorgligt okända av gemene man. Jag skulle bli mycket överraskad om det någonsin skulle sändas en tv-dokumentär med titeln ”Sverige är finskt”, trots att det har talats finska i landet så långt tillbaka som vi har skriftliga källor. Och det är värre än så. Många svenskar känner inte till att en betydande del av Finlands befolkning, inte minst i Österbotten, Nyland och skärgården utanför Åbo, är svenskspråkig. Vissa av mina studenter blir genuint förvånade när jag berättar att Sverige och Finland utgjorde en stat före 1809.

I det svenska rike som växte fram på 1100- och 1200-talen var en betydande del av befolkningen finskspråkig, vilket inte är förvånande med tanke på att dagens Finland ingick i väldet. Men finskspråkigheten var inte begränsad till landskapen på andra sidan Bottenhavet. I Tornedalen har, som bekant, en finskspråkig befolkning med meänkieli som modersmål överlevt in i nutiden. Lägg därtill att de svenska Östersjöstäderna var flerspråkiga.

I det medeltida och tidigmoderna Stockholm talades svenska, tyska och finska (samt latin), och i stadens bevarade tänkeböcker finns det gott om hänvisningar till finnar – i regel brottslingar som haft oturen att åka fast. Den 4 augusti 1477 föll domen över finnen Magnus Olsson, som brändes på bål för att ha gjort sig skyldig till tidelag med en ko. I december 1482 erkände de finska stortjuvarna Erik Olsson och Henrik Olsson att de stulit 67 mark penningar, sju silverskedar, åtta silverknappar, en fodrad kåpa, en kalk, en paten, ytterligare en mark penningar samt en liten och en stor kanna, allt under ett inbrott i Lästringe kyrka i närheten av Nyköping. De hade även stulit från kapell i Söderköping, Örebro och Västerås. Straffet för dylika skurkstreck var hängning.

Mängden notiser i bevarade dokument från senmedeltiden och renässansepoken gör det lätt att skriva en sverigefinsk historia om denna epok, men det främsta exemplet på hur finskspråkiga svenskar bokstavligt talat har byggt upp vårt land kommer från perioden från 1570-talet till 1660-talet. Av många skäl – nödår, krig, farsoter och en allmän vilja att få det bättre – lämnade många finska bönder Savolax och nordöstra Tavastland för att röja ny mark i nuvarande mellersta och norra Sverige.

De svenska kungarna uppmuntrade ”skogsfinnarna” eftersom de ville öka befolkningen och på sikt få in mer skatt; inledningsvis lockades dock nybyggarna med löften om skattelättnader. Kolonisationen resulterade i framväxten av helt nya kulturlandskap i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, men allra mest påverkades Värmland. Under 1600-talets andra hälft levde uppskattningsvis omkring 6000 skogsfinnar i Värmland. Stora delar av landskapet, vilka tidigare varit obebodd skogsmark, hade tack vare finnarnas insatser förvandlats till jordbruksbygder.

Trots att detta ägde rum under svensk stormaktstid, som historieintresserade svenskar brukar känna till ganska väl, är skogsfinnarnas historia märkligt okänd för flertalet män och kvinnor som inte har en personlig relation till de gamla finnbygderna. Det är lätt att hitta svenskar som kan redogöra för fältslagen vid Lützen och Breitenfeld och tåget över Bält, men det är hopplöst svårt att lokalisera någon som kan berätta om hur de mellansvenska skogsbygderna tämjdes. I det första skedet attackerade finnarna skogarna med eld, på det att näringsrika svedjor skulle skänka familjen goda skördar. När jorden urlakats anlade man nya svedjor.

Till slut blev myndigheterna oroliga, eftersom de månade om näringslivets intressen och fruktade att skogens resurser inte skulle räcka till för bergsbrukets behov, men då hade nybyggarna hunnit bli fast rotade, och ingen skulle komma på tanken att driva bort dem. De igenvuxna svedjorna visade sig dessutom vara utmärkta betesmarker för kor, något som gjorde det möjligt för skogsfinnarna att på 1700-talet i allt större utsträckning satsa på boskapsskötsel istället för svedjebruk. I och med det överlevde bosättningarna och den finska kulturen – språk, sedvanor, hantverk, med mera – kunde överleva i generationer.

Det sista förtjänar att påpekas med kraft. 1600-talets folkkultur från Savolax, som präglades av storfamiljer, lagarbete, näverhantverk, rågodling med jästa rågbröd, rökpörte (en enrummig rökstuga som till en början fungerade som kombinerad bostad, bastu och torkhus) och finnplogar (även kända som gaffelårder) hade kommit för att stanna. Finnarna föredrog att gifta sig inom den egna gruppen, något som stärkte deras etniska och språkliga samhörighet, låt vara att många även lärde sig svenska. Så sent som i mitten av 1800-talet var den finska identiteten uppenbar i stora delar av den mellansvenska landsbygden, särskilt i Värmland. Särpräglade sedvanor och gammal finsk folktro levde på vissa håll vidare ända till 1900-talet, och ännu på 1960- och 1970- talen fanns det män och kvinnor i norra Värmland som kunde tala finska.

Väl att märka uppfattade inte statsmakten, ej heller de svenska grannbygderna, den finska närvaron i lokalsamhället som ett problem. I litteraturen möter vi stundom uppgifter om konflikter folkgrupperna emellan, men dessa incidenter går inte att belägga i historiska källor och ger snarast intryck av att höra hemma i fiktionens sfär. Allt tyder på att det saknades större motsättningar mellan svensk- och finskspråkiga bygdekulturer. Att skogsfinnarnas ättlingar till slut övergav sitt språk och sin nedärvda kultur berodde inte på att staten betraktade detta som farliga element som måste bekämpas, utan på den allmänna moderniseringen av samhället. Som så mycket annat offrades finnbygdernas genuina kultur på industrialiseringens och urbaniseringens altare.

Något som däremot bör inskärpas är att det på 1800-talet, den språkligt baserade nationalismens århundrade, uppstod en rörelse med syfte att kraftigt befrämja det finska språket och litteraturen i Sverige. Den i särklass mest kände aktivisten, fennomanen Carl Axel Gottlund (1796–1875), som var verksam i Sverige mellan 1816 och 1834, grundade landets första sverigefinska förening, Föreningen Stockholms Finnkår (Tukhulmin Suomalaiskunta, 1830). Samme Gottlund strävade ihärdigt efter att göra finska till förvaltningsspråk i delar av Värmland, en kamp som dock led skeppsbrott på verklighetens klippor. Till det mest remarkabla hör att Gottlunds forskningar faktiskt förebådade Elias Lönnrots ”Kalevala” (1835), det ryktbara finska nationaleposet. Det var under sina resor i Dalarnas finnmark som Gottlund gjorde den första uppteckningen av myten om Sampo, det magiska föremål som eposets hjältar kämpar för att få. Han var även en av de första som publicerade samlingar av finska folkdikter. Att Sverigefinnarnas dag firas den 24 februari beror på att det är Gottlunds födelsedag.

Finskan har alltså stora och djupa rötter i det område som ryms inom ramen för dagens Sverige, och sverigefinnarnas historia blir ännu viktigare om vi vänder blicken mot de bidrag de gav till efterkrigstidens industriella uppsving. I synnerhet efter 1954, då passfrihet och arbetsfrihet infördes för nordiska medbogare, har mängder av finnar anlänt till Sverige, där deras historia först på senare tid har lyfts fram i rampljuset av författare som Susanna Alakoski. Lägg därtill de tiotusentals finska krigsbarn som evakuerades under andra världskriget och de tusentals finskspråkiga flyktingar som tog sig till Sverige från Ingermanland vid krigets slut.

Uppgifterna varierar om hur många sverigefinnarna egentligen är, men det rör sig under alla omständigheter om hundratusentals individer. De lägsta beräkningarna ligger mellan 200000 och 300000, de högsta runt 675000, men i det senare fallet har man räknat med alla som över huvud taget har finsk bakgrund, till exempel barn vars mor- eller farförälder var finsktalande. Det finns även en definitionsproblematik att ta hänsyn till, eftersom många finländska invandrare till Sverige under efterkrigstiden var svensktalande. I regel avser man med termen endast finskspråkiga invandrare samt deras ättlingar.

Införandet av Gottlunds födelsedag som inofficiell sverigefinsk nationaldag är ett led i en etnisk formationsprocess som tagit ordentlig fart efter erkännandet av nationell minoritetsstatus år 2000. En sverigefinsk folkdräkt har skapats, och sedan 2007 finns en inofficiell sverigefinsk flagga. Historiskt sett är detta ett skolexempel på hur språkliga och etniska grupper skapar och omskapar en identitet som tidigare sällan var föremål för vare sig självhävdelse eller problematiserande debatt. Om detta kan man tycka vad man vill. Men det finns inget skäl att inte ta tillfället i akt att använda dagen till att belysa denna av flertalet svenskar okända del av vårt förflutna.