I juni 2011 återvände min tvåspråkiga familj och jag till Stockholm, efter åtta och ett halvt år i Helsingfors, där jag arbetade med press, kultur och finsk politik på den svenska ambassaden. Vi kom tillbaka till en helt annan språklig verklighet än den vi lämnade. Den svenska minoritetspolitiken har, efter en stapplande inledning, äntligen börjat ge resultat. Detta, samt det faktum att utbildningsnivån bland sverigefinnarna stigit och att många känner en ökad stolthet över sin finska bakgrund, gör att de nu finns hopp om att det finska språket ska överleva i Sverige. Men mycket återstår att göra och tiden är begränsad.
Minoritetspolitiken är annars inget som vi rikssvenskar har anledning att vara särskilt stolta över. Så sent som i mitten av 1900-talet fick barnen i skolorna i Tornedalen stryk om de talade finska på skolgården och språkpolitiken under den stora arbetskraftinvandringen på 1960- och 70-talen gick i huvudsak ut på att barnens skulle lära sig svenska så fort som möjligt och gärna glömma den finska de hade lärt sig.
Det dröjde också ända till 1999 innan Sverige, ställt under hård internationell press, undertecknade Europarådet konvention om nationella minoriteteter och nationella minoritetsspråk. Ett tag såg det ut som om finskan, trots att det är det överlägset största av de nationella minoritetsspråken, skulle lämnas utanför och det var första efter starka påtryckningar från Helsingfors som finskan togs med.
Så gick tio år utan att så mycket hände. Kommunerna, som förväntades stå för de praktiska insatserna, var motsträviga och hänvisade till att alla språkgrupper borde behandlas. Hjälpte inte det tog de till principen om den kommunala självstyrelsen som förklaring. Samtidigt tilltog kritiken i Europarådets uppföljningsrapporter och 2009 var tiden mogen för den svenska riksdagen att anta lagen om nationella minoriteter och dessutom anvisa pengar. Nu började det äntligen hända saker.
Det så kallade förvaltningsområdet för det finska språket utvidgades från fem kommuner i norra Sverige till att omfatta sammanlagt 23 kommuner - de flesta i Mälardalen och bland dem Stockholm. Förvaltningsområdesreformen har blivit en verklig succé. Ytterligare lika många kommuner som var med i början har sedan anslutit sig frivilligt. Hela tiden fattar nya kommuner beslut om att ansluta sig. När de kommuner som idag står i kö kommit med, omfattar förvaltningsområdet cirka 50 kommuner och där kommer då att ingå i stort sett samtliga större kommuner i Sverige, med undantag av Malmö. Listan över kommuner finns här.
I de kommuner som ingår i förvaltningsområdet har den finskspråkiga befolkningen rätt att använda sig av finska i kontakter med de lokala myndigheterna samt rätt till förskola och äldreomsorg, helt eller delvis på sitt modersmål. Själva vården och omsorgen ska finansieras inom kommunernas ordinarie budget, men staten skjuter till sammanlagt 60 miljoner för att täcka de extra kostnader som uppstår samt till särskilda insatser för att stärka språket. De flesta kommuner har anställt en informatör som har till uppgift att informera om rättigheterna och kartlägga behoven, bl a av förskola och äldreomsorg.
Under det senaste året har cirka 10 nya förskolor och ett flertal äldreboende för finsktalande öppnats och fler komma att öppnas de närmaste åren. Viljan hos den politiska eliten i Sverige uttrycktes väl av integrationsminister Erik Ullenhag (folkpartiet) i ett tal på Finlandsinstitutet i Stockholm i samband med president Sauli Niinistös statsbesök i april: " Regeringen har utvecklat minoritetspolitiken. Vi har gått från minoriteternas behov till rättigheter och egenmakt. Vi har börjat se resultat av denna politik. Många unga sverigefinnar känner en stark finsk identitet och känner stolthet över sitt språk. Den finska kulturen och det finska språket är en naturlig och synlig del av Sverige."
Samtidigt som språkets status stärks har utbildningsnivån bland sverigefinnarna stigit. Många sverigefinnar i andra och tredje generationen växer upp i familjer, där det inte bara talats två, utan ofta till och med tre språk. Många av dem har studerat utomlands och tillägnat sig ytterligare språk. De är en del av de mångkulturella Sverige och finskheten ser därför annorlunda ut i Sverige än i Finland.
På Finlandsinstitutet märker vid ett ökat kulturintrese hos sverigefinnarna. Vi märker det i form av ökad utlåning i vårt bibliotek och i form av stor publiktillstämning till våra filmvisningar och kulturkvällar.
Samtidigt ska man minnas att språkbytesprocessen har gått mycket långt. Många sverigefinnar talar inte längre sina föräldrars modersmål. Förhoppningsvis kan den nya minoritetspolitiken hejda denna utveckling. Olika projekt för att revitalisera finskan i Sverige har satts igång och här behövs alla goda initiativ och alla krafter. De närmaste tio åren blir sannolikt avgörande för hur det ska gå. Det glädjande är dock att det nu äntligen går åt rätt håll.
Anders Eriksson, direktör Finlandsinstitutet i Stockholm
