Finlandssvenskarna är oroliga. Det har de varit i hundra år, kan man föralldel svara på ett sådant påstående. Oro är ju ett begripligt sinnestillstånd hos en krympande minoritet. Men det senaste året har den offentligt uttalade oron för den egna ställningen ökat bland de 5,5 procent av befolkningen som har svenska som modersmål.
Det är framför allt administrativa beslut i det heliga sparandets namn som fått åtskilliga finlandssvenskar att reagera. Ett litet sådant är att BB i det svenskdominerade Ekenäs stängs den 1juni. Ett större beslut gäller Karleby i Mellersta Österbotten som enligt kommunminister Mari Kiviniemi borde orienteras mot det finska Oulu (Uleåborg) i den kommande regionindelningen snarare än mot det mera svenska Vasa. Det har visserligen justitiekanslern sagt nej till med hänvisning till att svenskan är ett av de två nationalspråken och att regionindelningen kunde äventyra de svensktalande Karlebybornas grundlagsfästa rättighet till samhälls- service på sitt eget språk, men tendensen oroar.
Den uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården, i regi av Erik Söderblom, som Svenska teatern i Helsingfors spelar för sista gången nu på lördag ska tolkas som en allegori över finlandssvenskarnas situation och attityd. Tjechovs skildring av en kraftlös nostalgi inför den gamla ordningens förfall, och en oförmåga att anpassa sig till en ny tid, är också ett memento för svenskheten i Finland.
Till detta ändamål finns det många passager i den hundraåriga texten som kan göras glödande aktuella. Se bara på detta utbrott av studenten Trofimov, spelad av Mitja Sirén, som pekar anklagande finger mot publiken:
Vi är ungefär 200 år efter vår tid. Vi har inte kommit någonstans, vi har inte ens börjat förhålla oss till det förflutna. Vi bara filosoferar och klagar på allt och dricker snaps. Sluta med snapsen! För att kunna leva i nuet måste vi först göra upp med vårt förflutna och försona oss med det.
Föreställningen hade premiär den 7 november och har getts för halvtom salong sedan dess. Om man så vill kan det tas som tecken på att budskapet inte är populärt - för skådespeleriet är det sannerligen inget fel på. Anna Hultin är lysande som godsägarinna på dekis. Ett ovanligt inslag är för övrigt att en biroll spelas av Sveriges ambassadör i Helsingfors, Johan Molander-av den kända teaterfamiljen Molander. Han gör en förbipasserande vilket ju kan sägas vara en ambulerande karriärdiplomats lott.
Under tiden som grannstat till Sovjet var den svenska språk- och kulturkopplingen oerhört viktig för Finland som markör av den nordiska tillhörigheten. Nu är det ryska hotet borta (tills vidare) och Finland är ett EU-land. Då känner sig den finlandssvenska minoriteten utsatt för kalla vindar i vardagen trots alla varma stödhälsningar från samhällets salonger.
Men att delar av den svenska minoriteten i Finland fryser är det som vanligt inte många i Sverige som känner till, eller bryr sig om, trots det nyligen avslutade märkesåret. Ja, nog är det märkligt alltid.
Lars Ryding är fd kvalitetsredaktör och utrikeschef på SvD. lars.ryding@svd.se
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/finlandssvenskarna-hamnade-ute-i-kylan_4121995.svd
