Vilken självsyn kommer i stället när Finland verkar gå mot en revision av grundlagens språkstadgar? Det frågar sig Torbjörn Kevin i ÅU:s ledare 3.11.
"Blir vi ett öppnare land, eller sprider vi bara diskrimineringen jämnare?
Yles radionyheter inledde svenska veckan med att i går berätta att tre av fyra ordförande för politiska ungdomsorganisationer är för frivillig svenska i finska skolor. Den fjärde - SDP:s Heta Välimäki - var den enda som talade svenska i sändningen.
Decennier av fernissa flagnar. I lördagens Hbl talade De grönas representant i den statliga timfördelningsgruppen Risto Rönnberg för frivillig svenska.
- Inget språk kan vara ett självändamål, sa Rönnberg.
I stort sett det samma sa Umayya Abu-Hanna, palestinier född i israel och hos oss känd som teveansikte i Yle, i Hbl dagen innan.
Europa stänger gränser, det andliga klimatet skärps. En ekonomiskt backande kulturkrets får allt svårare att klara av toleransen. Sannfinländarnas Timo Soini och hans broder(?)parti Sverigedemokraterna har trappat upp ordkriget och de etablerade partierna är - än så länge - svaren skyldiga. Gamla partier är ängsliga inför en antagen opinion som vibrerar utom räckhåll. Det kan förr eller senare inbjuda till en revision av grundlagens språkparagrafer.
Det är den stora bilden när finlandssvenskarna ska pressas att ge plats för andra minoriteter (Anu-Hanna i Hbl). Det offentliga ska byggas upp med historien bortkopplad, Anu-Hanna är inte historielös, hon läser den på ett nytt sätt. I det mångkulturella Finland måste finlandssvenskar diskrimineras på lika grund som andra minoriteter, för hon kan väl inte tro att det offentliga Finland ska orka hosta upp mer resurser än i dag när det gäller att trygga den fungerande mångfalden?
Finland går baklänges in i internationaliseringen. Vi inleder med att pressa tillbaka språkundervisningen. Finländarna läser mindre språk än på länge. Vår övertro på vår engelska "delingviserar" i praktiken landet.
Vi skriver under kollegan Hbl:s analys i går att problemet ligger i ett samhälle där pengar i allt högre grad är det enda sättet att mäta värdet av beslut. När mätmetoden kombineras med djup okunskap om vikten av ett modersmål är resultatet ett slutet Finland som räds det annorlunda klingande.
Inför denna stumhet står ord som "rikedom", "resurs", "kulturarv" utan relevans. I den politiska retoriken får SFP sig påskrivet att andra partier inte kan ställa upp för det svenska på grund av att SFP inte driver frågorna på rätt sätt.
Partier som Samlingspartiet och Centern kan avskrivas. De tänker sig inte den politiska framtiden som en strid för ett anständighetsminimum. De är redan omedvetet präglade av Soini & Co. SDP har en stolt historia men i striden om positionen som största parti blir frestelsen stor att inte betrakta den.
Men säger inte undervisningsminister Henna Virkkunen (Saml) att undervisningen i språk ska inledas tidigare (Hbl 30.10.2009)? Att svenskan är vårt andra nationalspråk och att vi "då läser svenska i skolan"?
Formellt ja. Men på frågan vad som hände med de klämmar om en bättre framtid för svenskundervisningen som ackompanjerade slopandet av studentsvenskan år 2004 svarar undervisningsministern att hon inte känner till klämmarna.
Regeringen korslade finger år 2004, dagens ministrar minns inte längre varför.
Svenskan faller från hög höjd när det offentliga Finland snävar in framtiden. Intresset för det ryska språket är litet trots vår folk- och resursrika granne i öster. Obligatoriska studier utomlands önsketänks fram uttryckligen som ett obligatorium - inte som en del av en attityd som ska stärka resursutvecklingen (brett definierad).
Vi började fokusera på ekonomin på 1980-talet. Efter tre decennier av stirrande har vi intalat oss att allt kostar och att vi följaktligen måste göra oss fattigare än vad vi måste vara. Det är en av utvecklingens stora paradoxer.
Pär Stenbäck förutspådde utvecklingen i en pamflett ("Vision och verklighet - Handbok i överlevnad för Svenskfinland") år 2003. Han listade negativa faktorer och såg dem komma med ett 15-20-årigt perspektiv. De flesta är närvarande i dagens debatt.
Stenbäck lanserade tankexperimentet att vi skulle ge upp svenskans grundlagsförda status till förmån för särlagstiftning på en del för svenskans vardag viktiga områden.
- Man kan bli tagen på säng när förändringens vind plötsligt förbyts i storm, skrev Stenbäck i ett försök att skapa framförhållning bland finlandssvenskarna.
Enskilda vindilar går nu alla i samma riktning. Finlandssvenskar kan känna olust inför den plötsligt påkomna snålblåsten. Men frågan gäller på djupet hela landet. Med vad vill man ersätta det historiska bygget av två språk? Har vi en kultursyn för framtiden? En självsyn som bejakar mångfalden? Eller - via Umayya Abu-Hannas tankesprång - är det enda säkra att vi får en framtid där urinvånare och senare komna får finna sig i att diskrimineringen fördelas "rättvist"?"
http://www.abounderrattelser.fi/au/2103513.php