Sverige struntar i oss
Gästkolumnist denna gång är Stefan Lundberg, som är reporter vid Hbl och ex-korrespondent för Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet i Oslo:
De svenska mediernas intresse för Finland har på några år rasat till närapå noll. I dag är det bara Sveriges Radio som håller sig med en korrespondent i Helsingfors, som dock också bevakar resten av Norden.
Det är inte många år sedan Dagens Industri hade en fast korrespondent i Finland. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten och TV:s Rapport höll sig med fasta medarbetare i Helsingfors. Själv skrev jag för DN åren 1984–2010. En titt i gamla dagböcker visar att det i allmänhet blev 15 - 25 artiklar och nyhetsnotiser per månad, som mest till och med över 40. De fördelade sig på utland, ekonomi, kultur, sport , resor och lättare grejer på tidningens motsvarighet till Hbl:s Dagboken.
Försiktigt räknat blev det nästan 5 000 artiklar under åren.
Kollegan Jan-Anders Ekström som skrev för SvD höll ungefär samma takt.
Det blev mycket om Finland. Viktiga händelser inom politik, ekonomi och kultur bevakades kontinuerligt. Det gjordes reportage om strukturomvandlingens följder på landsbygden, om det ryska inflytande i gränstrakterna, om turismen i insjö-Finland...
I dag stjäl de svenska tidningarna på sin höjd någon enstaka nyhet från HBL:s webbsida och skriver lite om den. Men gedigna reportage och intervjuer med intressanta finländare bjuds den svenska publiken inte på.
På slottet och utrikesministeriet där man - också på 80- och 90-talen - månade om "Finlandsbilden" förargade man sig över att de stora svenska drakarna gitte hålla sig med finlandssvenska stringers i stället för att skicka över "riktiga rikssvenska korrespondenter", som en av UM:s dåvarande presschefer brukade uttrycka sig.
President Mauno Koivisto gick ännu längre. Han föreslog för de svenska chefredaktörerna att de finlandssvenska korrarna skulle ges sparken.
Det är sant att flera av de svenska tidningarnas korrespondenter på den tiden satt i samma korridor på Hufvudstadsbladet.
Koivisto & Co ansåg att det gav en skev bild av Finland och tyckte att Sverige behandlade Finland nedlåtande när man nöjde sig med andra rangens journalister. I bland hände det att Stockholmsdrakarna skickade över någon för att rapportera om Finland "med svenska ögon". Det var inte heller så bra för det visade sig ofta att de reportrarna hade ännu mindre förståelse för finlandiseringspolitiken än vi som var uppvuxna med den.
Intresset för Finland började mattas av en bit in på 2000-talet. Det hängde naturligtvis ihop med järnridåns fall och tidningarnas sviktande ekonomi. De beställde allt mer sällan någonting av sina Helsingforsbaserade medarbetare. Exempelvis DN sade 2010 upp stringeravtalen med nästan alla sina korrespondenter över hela världen.
Mitt sista jobb för tidningen blev ogjort när Stockholm bad mig skriva högst 800 tecken om det förestående riksdagsvalet. Valet bevakades sedan av Finlandsbördige Brysselkorrespondenten Henrik Brors.
Samtidigt som de svenska tidningarna har övergått till att bara sporadiskt bevaka Finland har det finländska korrespondentnätet i Stockholm hållits nästan oförändrat.
Vårt intresse för Sverige håller i sig oberoende av konjunkturerna.
Officiellt sägs det att kontakterna med Sverige är täta och goda. Visst hålls det paneldebatter på Hanaholmen och Pohjola-Norden och Kulturkontakt Nord ordnar seminarier och författarkvällar, men hur mycket av det når busschauffören i Stockholm, grundskoleläraren i Göteborg eller handelsman i Karlstad?
Under självständighetshelgen reste jag med Viking till Stockholm och försökte snappa upp någon rikssvensk röst bland passagerarna. Kanske var det en slump, men jag hörde inte en enda. Samma "hobby" brukar jag syssla med när jag flanerar längs Espen eller handlar på Stockmann eller Akademen. Det är ytterst sällan man numera snavar över en svensk familj som tagit en billig kryssning med "Finlandsbåten". Trafiken över Östersjön är ensidig.
Utvecklingen är naturlig. Ett land som nästan aldrig nämns, vare sig på gott eller ont, upphör att existera i grannarnas ögon.
Utrikesministeriets pressavdelning presenterar en imponerande lista över utländska korrespondenter i Finland. Men synar man den närmare så är de flesta frilansare utan någon uppdragsgivare. Bland dem som uppger sig ha en uppdragsgivare är en stor del stationerade i sina hemländer eller i Köpenhamn och Stockholm.
Det vore intressanta att veta hur många Finlandsartiklar som under det senaste året publicerats i Elektronik i Norden, i turkiska Cihan News eller i Dar Al Hayat-Beirut och hur många inslag korrespondenten för ungerska Duna TV har skickat hem från Finland.
Från min aktiva tid som korrespondent brukade vi hänföra största delen av korrarna på listan till "Gentlemen of the Free Drinks". Diplomatbjudningar och cocktailpartyn - med tilltugg - intresserade mer än presskonferenserna.
Men kanske allt inte är så illa trots allt. UM:s numera pensionerade veteraner fick till hälften som de ville. De finlandssvenska korrespondenterna är borta.
