Den socialdemokratiska tillbakagången

När upphörde den svenska socialdemokratin att vara en statsbärande kraft? Inför 2010 års riksdagsval i Sverige gjorde Fredrik Reinfeldt anspråk på att högern, det moderata partiet, skulle vara det. Anspråket möttes med en gäspning. Politiska partier i traditionell 1900-tals-mening finns ju inte längre; vad som finns är nomineringsapparater, utskott på statsmakten och finansierade av denna (eftersom medlemmarna och deras kontingenter har blivit försumbara). De idéburna folkrörelsepartierna har gått i graven. Naturligtvis kan man fundera på vad som händer med den representativa demokratin då. Kanske blir den alltmera representativ, allt mindre demokratisk.

Min gissning är att det svenska Socialdemokratiska Arbetarepartiet avträdde som den dominerande kraften i svensk politik – det givna regeringsalternativet – strax före kalla krigets slut, alltså ungefär samtidigt som den finska Centern föll bort som statsstyrelsens bärande pelare. Också därefter har dessa båda partier varit förmögna att bilda regeringar, men inte som det självklara förstahandsvalet. En president ur de agrara miljöerna har Finland inte haft på snart 35 år. En socialdemokratisk majoritetsregering har inte funnits i Sverige sedan 1970. När Olof Palme mördades i Sverige i februari 1986, var det socialdemokratiska fallet redan fullbordat. De tre ministärerna Fälldin (1976–1982) ansträngde visserligen sig för att visa att också de kunde regera en socialdemokratisk välfärdsstat; den enda strukturella innovationen under dessa år var favoriseringen av det enskilda aktiesparandet. Men med ”den tredje vägens” politik från 1982 blev socialdemokratin snabbt ett normalborgerligt parti, och de täta banden till fackföreningsrörelsen luckrades upp. Det uppstod ett ”rosornas krig”.

Agrarernas, Centerns, relativa tillbakagång i Finland har naturligtvis att göra med moderniserings- och urbaniseringsprocesser som det gröna miljömedvetandet i samhället inte har kunnat kompensera för på ett institutionellt plan. I Sverige har industriarbetarklassens numerär sjunkit drastiskt sedan mitten av 1960-talet, och för tjugo år sedan var akademiker- och tjänstemannagruppernas totala lönemassa redan större än LO-kollektivets. Med pensionsreformen i slutet av 1950-talet försökte socialdemokratin att attrahera medelklassen genom ett system som byggde på ersättning efter de femton bäst betalda åren i tjänst, vilket relativt sett missgynnade de manuella arbetarna med en långsammare löneutveckling. Men när pensionerna urholkades i början av 90-talet och utlovade pensioner krympte från 85 procent av tidigare lön ned mot 40 procent – ett exempel på retroaktiv socialförsäkringslagstiftning – tappade många tilltron till välfärdsstatens långsiktiga stabilitet. Privata lösningar inom sektor efter sektor uppkom och godtogs av alla politiska krafter, utom vänstern som efter 1990 växte i antal men tappade i styrka och inflytande.

Idag är ”socialdemokratins Sverige” ett mera gediget borgerligt och marknadsliberalt samhälle än något av de europeiska huvudländerna. Skola, vård, omsorg, infrastruktur, energiförsörjning har steg för steg lagts över i händerna på privata entreprenörer, och de privatiseringar som genomförts har inte i något fall återtagits. Kulören på regeringarna saknar i detta sammanhang nästan helt betydelse. Regeringen Löfven planerar, såvitt man kan se, inte en enda strukturreform (om man inte ska räkna återinförandet av gratisentré på de statliga museerna dit, en tämligen okontroversiell återställare för övrigt, med tanke på att inte ens den ultraliberala Thatcher-regimen i England på sin tid övervägde en avgiftsbeläggning).

Socialdemokratins maktövertagande 1932 följdes av en i stort sett obruten politisk hegemoni under ett halvt sekel. Oppositionen var harmlös, den fackliga rörelsen vältämjd, byråkratin lojal mot sina principaler och konflikterna med omvärlden i stort sett obefintliga. En konservativ ämbetsman, Dag Hammarskjöld, nominerades av den socialdemokratiskt dominerade regering, i vilken han ingick, till FN:s generalsekreterare. Den svenska modellen av arbetsfred och organiserat klassamarbete beundrades i den kapitalistiska världen (och häcklades i den socialistiska). Den byggde på en fundamental förutsättning: produktionsmedlen förblev i det enskilda kapitalets ägo. Det var konsumtionen som församhälleligades. Där företagen behövde arbetskraft byggde det allmänna bostäder. Därmed minimerades transaktionskostnaderna: de syntes bara på skattsedeln. Källskatten som obligatorium blev ett nödvändigt villkor för välfärdens – inte sällan vidlyftiga – finansiering.

Allmän konsensus rådde i det svenska samhället. Oenig var man endast om vem som var mest enig, vem som förvaltade de uppnådda resultaten bäst. Rebellrörelser som sextio- och sjuttiotalsvänstern betraktades som vimsiga och deras påverkan på den faktiska politiken blev minimalt. Palme-radikalismens insatser för barnomsorgens utbyggnad i landet svarade mot näringslivets behov av kvinnlig arbetskraft – inte bara inom barnomsorgen och andra delar av servicesektorn utan i tilltagande utsträckning också inom den kunskapsintensiva industrin. För kvinnors frigörelse på arbetsmarknaden och i det offentliga rummet har socialdemokratin som politisk aktör haft blott marginell betydelse. Blandekonomin, av alla parter hyllad, betydde mer.

Vad Löfvens SAP står för 125 år efter partiets grundande – man bör dock historiskt-ironiskt konstatera att detta är första gången som partiet och landets leds av en fackföreningsman! – är ämnet för en forskarantologi som utkom strax före jul förra året, Folkhemmet tur och retur? En given utgångspunkt är partiets och de fackliga organisationernas relativa tillbakagång under det senaste dryga kvartsseklet. (Bland de senare har endast akademikerförbunden kunnat vidmakthålla sina positioner räknat i medlemstal och anslutningsgrad.) Denna tillbakagång har skett parallellt med konformismens reträtt, de spekulativa idéernas framträdande på den offentliga scenen, de hastiga och oplanerade hugskottens intåg i det politiska beslutsfattandet. Snabbhet, synlighet och en viss sensationalism har präglat budskapen från olika håll och kanter. Institutioner har fått ge vika för intuitioner, pragmatism blivit i det närmaste ett skällsord.

Svensk arbetarrörelse av idag har att kämpa med en permanent hög arbetslöshet, inte minst bland yngre samhällsmedlemmar. Partiet har (liksom alla partier) svårt att locka till sig en kader av kvalificerade medarbetare, trots att en allt större andel av befolkningen genomgår högre utbildning (och i alla regeringar efter Bildts, 1991–1994, har extern-parlamentariska rekryteringar varit legio). Politiska ledare – här är igen Löfven ett undantag – väljs bland oprövade krafter, trots att en allt större andel av befolkningen består av pensionärer och mycket gamla som få tycks efterfråga som resurs och många betraktar som en ekonomisk belastning. Äldreomsorg har på nytt fått tydliga drag av fattigvård. Och i globaliseringens tidevarv har det internationella engagemanget avtagit och fokuserats på krigiska insatser (läs: Afghanistan och Libyen). Jämlikhetstanken är komprometterad, och sedan 1980 har inkomstskillnaderna i det svenska samhället vidgats med oförminskad styrka.

”Tröghetens mekanismer finns kvar”, skriver sociologen Sven Hort i ett av bokens kapitel, ”men någonting har hänt under de senaste årtiondena som ändrat förutsättningarna för koalitionsbyggen [läs: klassamarbetet] och det institutionaliserade genomförandet av samhällsprojekt. Situationen ter sig så annorlunda jämfört med 1889, 1939 eller 1989. Samtiden tycks för många inte längre vara framtiden.”

De provisoriska utopierna som Ernst Wigforss, språkforskaren och finansministern, en gång föreslog som alternativ till marxistisk aktivism har ingen hemortsrätt i dagens socialdemokrati. Göran Persson – för övrigt den ende kommunalman som ledde en svensk ministär under 1990-talet – ersatte utopierna med ”benchmarking”. Historikern Urban Lundberg talar som något utmärkande för den postmoderna socialdemokratin ”tendensen att undvika både offentlig och intern debatt och att överföra beslutsfattandet till experter, karteller och automatiska beslutsregler” – i det senare fallet tänker man kanske framförallt på ett snävt budgettak som omöjliggör offensiva reformstrategier, eftersom hart när ingenting får kosta mer än det drar in (endast Saabs militärflygplan får kosta, där förekommer inga restriktioner, pengar till utlandsmutor inräknade).

Finns det hopp om välfärdssamhället av svensk och nordisk modell? Ekonom-historikern Örjan Appelqvist argumenterar från vänster och förefaller tämligen pessimistisk: ”Marknadstänkandet, maktmyglet och skattefifflandet har smugit sig in som ett virus i välfärdsbyggets verksamheter. Till detta kommer att alla politiska partier anammar en nyliberal syn på budget- och finanspolitik som effektivt blockerar alla långsiktiga offentliga insatser för en omvandling till ett socialt och ekologiskt mer hållbart samhälle.” Kanske kommer någon gång en kraftsamling för en sådan politik, men det är svårt att se att den skulle kunna utgå från dagens socialdemokratiska etablissemang. SAP närmar sig i det långa loppet de övriga nordiska arbetarpartierna i avtagande kreativitet och influens. Ett totalt nytt spektrum – med sprängningar och sammanslagningar av existerande partibildningar – skulle förmodligen krävas för att frigöra energierna.

Folkhemmet tur och retur? Nya perspektiv på svensk socialdemokrati.

Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Stockholm, 2014