Den turkiska frågan

Turkiet ligger i Europa, åtminstone delar av det; men är det en del av Europa? Detta är en klassisk frågeställning som på olika vägar smyger sig in i den aktuella Europa-debatten. Mycket av det europeiska kulturarvet har givetvis sin upprinnelse i vad som idag är Turkiet; många turkar bor numera i Europas kärnländer och många européer semestrar mer än gärna vid turkiska badstränder. Nato, som av somliga anses vara demokratiernas egen försvarsgemenskap, får Turkiet tillhöra men inte EU, eftersom det inte anses tillräckligt demokratiskt. Paradoxerna är inte få.

Det finns naturligtvis flera goda anledningar till skepsis inför detta land och inför dess makthavare. Det auktoritära styret, visserligen med stark folklig appell, är svårt att förena med normala rättsstatsprinciper. Det polisiära övervåldet tar sig ibland groteska former, som senast för ett par år sedan när demonstrationerna mot exploateringen av Geziparken i centrala Istanbul slogs ned, utan varje tillstymmelse till dialog med medborgarna. Och den turkiska regeringen destabiliserar öppet och medvetet ett grannland, Syrien, genom stöd till fundamentalistiska, blodtörstiga rebellgrupper som opererar illegalt där.

Å andra sidan har Turkiet haft problem som många andra länder i modern tid har undsluppit, till exempel en beväpnad stadsgerilla som då och då har slagit till med attentat, bränder och bortrövanden. PKK är ett terrorband, oavsett vad man anser om kurdernas betryckta läge. Och även om sekularismen har kunnat gå till överdrift, med förbud mot kvinnliga huvuddukar på offentliga platser, så har den i långa stycken haft en moderniserande inverkan på det turkiska samhället: för tjugo år sedan var Turkiet till det land i världen som hade störst andel kvinnor inom kåren av universitetsprofessorer. Recep Tayyip Erdogan och hans parti har endast marginellt kunnat ändra på det förhållandet och istället drivit moderniseringen vidare.

Ingmar Karlsson, Sveriges förutvarande generalkonsul i Istanbul (och ambassadör i Prag), hör till dem som har predikat förståelse för de turkiska positionerna i vår samtida värld. I sin nya bok om turkarnas historia markerar han ändå rätt starka tvivel på det förnuftiga i AKP:s och Erdogans politik i det långa loppet. Det är möjligt att denna rörelse nu har passerat en kulmen, med sina många övergrepp på motståndare och myndighetspersoner, med ledarskapets övermod, med föreställningen om Turkiet som en återuppstånden stormakt – fasoner som skapar både externt motstånd och internt gurgel. I så fall har man förslösat ett storartat arv, och det är det arvet som Karlsson vill påminna om genom sin perspektivrika och folkbildande bok.

Ty det är ju inte så att Turkiet och dess närmaste och långlivade föregångare, Osmanska riket, har varit en alldeles obetydlig aktör i den europeiska historien. Med Konstantinopels fall skapades helt nya fakta, inte bara på Europas landmassa utan också i Nordafrika och på Arabiska halvön. Osmanernas tidiga triumfer byggde på en militärteknisk och förvaltningsmässig överlägsenhet och viss mån också på religiös tolerans som gjorde att den härskande klassen kring sultanen kunde tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter, som de otrogna – de som inte tillhörde den islamiska statsreligionen – besatt, och även deras inte obetydliga skattebaser. Konstantinopel blev den stora Medelhavsstaden, hjärtat i ett imperium, som när det stod i zenit under 1500- och 1600-talet hotade både Wien och Rom. Sultanen, kalifen, såg sig själv som de romersk-bysantinska kejsarnas direkta efterföljare. Gustav Vasa samtida Süleyman den präktige, som regerade mellan 1520 och 1566, var inte bara en mäktig krigare utan också en stor lagstiftare och en konsternas beskyddare.

”När Süleyman dog”, sammanfattar dr Karlsson, ”omfattade imperiet 2,5 miljoner kvadratkilometer och sträckte sig från våra dagars polsk-slovakiska gräns i norr till Jemen i söder och från Iran i öst till trakterna kring Venedig i väst. Invånarantalet uppskattades till 30-35 miljoner, vilket motsvarade den sammanlagda befolkningen i Frankrike, Italien och Spanien.” Nämner man länder som dagens Irak, Libyen, Israel, Grekland, Cypern, Egypten förstår man vidden av och komplikationerna med denna riksenhet.

Mustafa Kemal Atatürk å sin sida, som tog över när detta rike efter första världskriget låg i ruiner och som körde ut grekiska, franska och italienska ockupanter från det rumelisk-anatoliska territoriet, framstår som en av sin tids riktigt stora statsmän – jämbördig med en Mannerheim eller en Lenin, alla med sina egenheter, men utan jämförelser i övrigt. Atatürk var själv militär, med en förkärlek för snabba ryck och kategoriska uttalanden, och generalerna har efter honom spelat en mer central roll i det politiska livet i Turkiet än i något annat europeiskt land fram till denna dag. De har ansett sig värna den republikanska enheten, det sekulära offentliga livet, den kemalistiska upplysningstraditionen genom sina många och ibland rätt utdragna maktinnehav. Till slut uppstod en ledsnad vid all denna ”statsdogmatik”, och den politisk-religiösa rörelsen fick luft under vingarna. Blev Turkiet mindre europeiskt då?

Nej, Ingmar Karlsson anser inte det. Han hävdar fortfarande att ett EU, som visserligen har betydande problem med flera av sina nuvarande medlemmar, borde kunna svälja Turkiet och stå fast vid sina tidiga åtaganden gentemot detta land. Problemen kommer att vara större om Turkiet står utanför än om det ingår i Unionen, menar han. Detta gäller inte minst i relationen till dess omedelbara muslimska omvärld som till stora delar består av vad som kan betraktas som turkisk-osmanska successionsstater. Om Turkiet närmar sig regionen snarare än Unionen, får vi kriserna där närmare inpå oss, enligt Karlsson.

”Tron att ett Turkiet som utestängs från den europeiska gemenskapen skulle kunna tjäna som en brandvägg mot kriserna i Mellanöstern är politiskt naiv”, säger han. Ett nej till turkiskt EU-medlemskap skulle ha en radikaliserande effekt på hela den muslimska världen, inklusive Turkiet: ”Det skulle stärka fundamentalisternas argument att den muslimska världen måste vända sig inåt eftersom resten av världen konspirerar mot den.”

Frågan är hur långt det redan har gått i denna riktning. Den turkisk-syriska gränsen är vidöppen för jihadiska krigare vars befälhavare redan har utropat ett nytt kalifat (det senaste avskaffat av Atatürk 1924) i Syrien och Irak. Ledare i Ankara kastar sina blickar mot turkfolk i andra länder – de fanns ända borta i kinesiska Sinkiang – vilket svär mot det kemalistiska avvisandet av panturanismen, en revanschistisk tanke- och samlingsströmning. Den försoning som tycktes på gång mellan den turkiska statsmakten och den stora kurdiska befolkningsminoriteten äventyras av att Iraks kurder och Turkiets har kommit nära varandra i ett väpnat förbund (och båda tar del i det våldsamma regimmotståndet i Syrien där det också bor kurder). I Syrien är den alawitiska religionen härskarklassens, i Turkiet fortsätter alawiterna att förtryckas av sina härskare. En soppa är det, många dödas, ännu fler flyr. Inte minst kristna urbefolkningar har anledning att oroa sig för sin existens.

När griper militären ånyo rodret i Turkiet? Det ”djupa staten” är långt ifrån utrotad. Men den är sist och slutligen heller ingen typiskt turkisk företeelse.

Turkiets historia

Ingmar Karlsson

Historiska Media 2015