Det hotade universitetet
I början av februari blev det äntligen klarlagt, genom en dokumentärserie på Sveriges Television, att den internationellt kände kirurgen Paolo Macchiarini, som år 2010 knöts till Karolinska institutet i Stockholm som gästforskare, hade redovisat bedrägliga forskningsresultat i den vetenskapliga pressen och opererat in konstgjorda strupar på människor utan stöd i föregående experiment. Dessa människor pinades svårt och avled. Macchiarini hade använt dem som försökspersoner, i strid mot all medicinsk etik.
Detta är förmodligen den värsta skandal som har drabbat ett svenskt universitet, åtminstone i modern tid. KI rankas högst bland svenska lärosäten i internationella utvärderingar och dess Nobelförsamling delar ut Nobelpriset i medicin eller fysiologi. Dåvarande KI-rektorn som rekryterade och anställde Macchiarini är idag landets universitetskansler. Hennes efterträdare som rektor avgick strax efter tv-programmen. Han blev omedelbart efter sin avgång anställd i det svenska regeringskansliet, som något slags rådgivare, trots att han in i det sista hade viftat bort besvärande kollegiala invändningar mot Macchiarini som bluffmakare.
Skandalen på Karolinska institutet kan möjligen jämföras med den som drabbade Köpenhamns universitet 2008, när det visade sig att den omsvärmade hjärnforskaren Milena Penkowa publicerade laboratorieexperiment som hon aldrig utfört, från doktorsavhandlingen år 2001 – som underkändes av en enig granskningskommitté, men denna föstes åt sidan av universitetsledningen som inkallade följsamma extra-experter – fram till dess hon avlägsnades som professor. Då hade hon hunnit erhålla det prestigefyllda årliga priset som excellensforskare samt fått det största anslag som någonsin utdelats till en enskild forskare i Danmark (vilket hon delvis förbrukade på lyxkonsumtion och advokatersättningar, vilket ledde till att universitetet blev återbetalningsskyldigt).
I oktober förra årets dömdes Penkowa av Köpenhamns rådhusrätt till nio månaders fängelse villkorligt för sin systematiskt bedrivna oredlighet.
Det finns ett par väsentliga skillnader mellan de bägge fallen: Penkowa kom inifrån det danska universitetsväsendet, Macchiarini rekryterades utifrån i syfte att stärka KI:s varumärke. Macchiarinis metoder ledde till lidande och död för människor, Penkowa offentliggjorde råttförsök som hon inte hade utfört (men hade skaffat sig förfalskade dokument på). I bägge fallen rör det sig inte blott om individuella mänskliga svagheter – jakten på ära, pengar, ryktbarhet (Maccharini, också verksam i Florens och i Ryssland, lyckades till och med få ett löfte av påven att viga honom och en känd tv-personlighet, Penkowa gillade att bli fotograferad i päls i sportbilar) – utan också om svåra systemfel. På KI ska nu saken utredas av en herre som på sin tid var ordförande i styrelsen för Stockholms universitet samtidigt med tjänsten som rikspolischef. Om inte också det senare förhållandet kan anses vara ett systemfel bör förvisso diskuteras.
Det sker nu i en bok som kom lagom till dess Macchiarini-skandalen briserade, Det hotade universitet (Dialogos). Här gör ett antal svenska akademiker en genomlysande granskning av de reformer som har drabbat svenska universitet och högskolor under de senaste decennierna. En av de mera svårartade är den så kallade autonomireformen som trädde i kraft den 1 januari 2011, signerad Lars Leijonborg under dennes svanesång som regeringens utbildningsminister – samme Leijonborg som suttit ordförande i KI:s styrelse under den tid som Macchiarini varit knuten till detta lärosäte! Autonomireformen gav universitetens ledning och förvaltning en stärkt ställning i förhållande till de akademiska lärarna och forskarna. Man har rentav talat om en rektorsdiktatur. Rektor företräder inte längre verksamheten, hon eller han dompterar den, befaller över den.
Det här är nog så långt ifrån idealen om akademisk frihet som man kan komma. Trenden är densamma över hela västvärlden – man vill ha linjestyrning, inte kollegial styrning – och i boken visar den renommerade historikern Keith Thomas, tidigare pro-rektor för Oxforduniversitetet, hur företagiseringen har perverterat det akademiska livet i Storbritannien. Men frågan är om inte Sverige har tillskansat sig ett övertag här. I vårt land ser man universitet och högskolor primärt som politiskt-byråkratiska subjekt som har att anpassa sig till en marknadslogik av ekonomisk, inte intellektuell rationalitet. En nyligen framlagd utredning har rentav föreslagit att linjen måste förstärkas – och kollegiet försvagats – för att man ska kunna uppnå effektivitetsmål och genomföra nödvändiga förändringar utan dröjsmål (se professionsforbundet.se).
Det betyder att universiteten, precis som vilken annan organisation som helst, ska styras av mål som sätts uppifrån, av en huvudman, inte av normer av som utbildas inom verksamheten själv. Trögheter vilka traditionellt har befrämjat dygder som eftertänksamhet och omprövning ska i görligaste mån undanröjas. Den konservatism som har funnits inbyggd i själva den akademiska samtalskulturen går inte längre att motivera då kortsiktiga vinst- och nyttofördelar står på spel. En bisarr tävlingsmentalitet har förts in i en miljö där samverkan sedan länge har varit ett honnörsord. Men nyvunnen kunskap måste ju vara en mänsklighetens gemensamma kulturella tillgång. Ju större intellektuella nätverk, ju färre institutionella konflikter dess bättre.
En av bokens författare, Sten Widmalm, menar faktiskt att kunskapssamhället snabbt har vänts i sin motsats och utvecklats till ett kundskapssamhälle. Kortsiktiga individuella prestationer premieras framför tålmodigt lagarbete. Tävlan om jätteanslag, till så kallade starka forskarmiljöer, slår undan benen på små uppstickare, sådana som vågar gå mot strömmen. Alla måste följa senaste mode, drivkrafterna till likriktning är mycket starka. Snabbhet (att publicera sig) går ut över kvalitet; tillfälliga projekt blir lönsammare än tålmodigt institutionsbygge. Man kan också säga den nya ordningen, som i sin tur har jäktats fram, premierar ett feghetsbeteende hos praktiskt taget alla inblandade. De protester som har avhörts har varit fåtaliga och famlande, och det har blivit förhållandevis lätt att desarmera eller göra sig av med obekväma röster.
Den här boken tyder på att en förändring kan vara på gång. De svenska universiteten befinner sig i kris. Men det är fel att tro att kris alltid måste medföra undergång. Den kan också leda till nytänkande.
Vad som behövs är att den akademiska professionen återvinner sin tro på sig själv – detta är ett huvudtema i boken. Det fria kunskapssökandet utgör universitetens enda existensberättande, och för detta ska garanteras måste de som besitter akademisk excellens ha ett bestämmande inflytande över verksamheten. Idag är svenska universitets- och högskolestyrelser till övervägande del besatta av personer som själva inte har några akademiska kvalifikationer: den akademiska personalen är i svår minoritet, och värre ska bli om statens utredare får som de vill. Samverkan mellan likar i förening med beslutsautonomi är själva kännetecknet på en fungerande profession, och det gäller förstås inte bara den akademiska.
Dessa ambitioner kan uppnås på flera sätt. Ett är att låta forskare och lärare dominera i lärosätenas styrorgan. Uppsalauniversitetets förutvarande rektor Bo Sundqvist föreslår, efter amerikansk modell, inrättandet av akademiska ”senater” som kan stå den byråkratiska och politiska pressen på universiteten emot. Linjen ska tjäna, inte tämja, inte diktera. Bokens författare vill också att rektor igen ska utses underifrån, alltså vara förtroendevald, och inte hämtas från sidan av diverse talangscouter och sedan vara en regeringens och myndigheternas torped ute på campus. Rektor bör rimligen vara en framstående vetenskapsman i första hand, inte en administratör eller en manipulatör – företagsekonomen Lars Engwalls redovisning av svenska universitetsledares starkt fallande vetenskapliga eminens under senare år bär syn för sägen. Man har fått ett bottenskrap.
Om inte universiteten återfår sin ställning som oberoende intellektuella kraftcentra – och det kan nog inte ske utan att forskare och lärare är beredda att ta en ordentlig fight, också med risker för egen del – uppkommer till slut frågan varför skattebetalare och andra finansiärer ska låta aktiviteten fortgå år ut och år in. Kunskap produceras förvisso på andra ställen än inom akademin. För inte så länge sedan stod studenter och lärare på barrikaderna, och i Finland har man ju demonstrerat in i sen tid. Universitetens uppgift kan trots allt inte vara att tillgodose diverse regional- eller arbetsmarknadspolitiska önskemål. Den måste vara att tillgodose samhällets kollektiva vetande. Då måste alla andra hänsyn vika.
Det hotade universitetet
Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman, Jörgen Hermansson, Anna Jarstad, Christer Karlsson, Sten Widmalm
Diagolos förlag, 2016
