Vietnamkriget – ett sammelsurium av missförstånd?

Sverige hade åren 1965–1975 västvärldens mäktigaste Vietnamrörelse. Den initierades och styrdes av personer till vänster om det lilla, mer eller mindre Moskvatrogna kommunistpartiet. I Finland var läget ett annat. Där uppkom ingen stor rörelse till stöd för vietnamesernas försvar mot den amerikanska krigsmakten. Personer inom den radikala vänstern höll sig inom det stora, mer eller mindre Moskvatrogna kommunistpartiet.

I Norge var situationen igen annorlunda. Det mer eller mindre Moskvatrogna kommunistpartiet var en nullitet, maoisterna som i Sverige drev Vietnamfrågan hade i Norge mycket annat som de prioriterade och deras partigruppering, AKP, blev en betydelsefull utomparlamentarisk kraft.

De relativt fåtaliga svenska maoisterna, orkeslösa inrikespolitiskt, anslöt sig till den officiella kinesiska ståndpunkten att Vietnamkriget – senare utökat med krig i Laos och Kambodja – var brännpunkten i den ”anti-imperialistiska kampen”. De Moskvatrogna ville framförallt ha fred mellan parterna och ett snabbt slut på alla strider, i enlighet med det sovjetiska önskemålet om avspänning i förhållandet till den andra supermakten, Förenta Staterna.

Utifrån dessa aktivistiska panoraman formades ländernas utrikes hållningar. Det officiella Finland utvecklade en återhållsam neutralism till kriget i Sydostasien och andra oroshärdar, Sverige fick under Palme en moralistisk utrikespolitik som stödde befrielse- och upprorsrörelser på alla kontinenterna – medan Norge stötte och blötte EEC-frågan som där blev yttervänsterns främsta mobiliserande hatobjekt.

Satte man sig någonsin in i hur vietnameserna såg på saken? Det gjorde man inte, menar den pensionerade svenske diplomaten Kaj Falkman i en memoarliknande tillbakablick. Varken de som stödde det vietnamesiska motståndet mot den yttre aggressionen (som skördade tre och en halv miljon i döda, varav en stor andel icke-stridande, civila) eller aggressorerna, från början den franska kolonialmakten, efter dess nederlag i allt högre grad och omfattning USA, gjorde detta.

Maoister i väst begrep inte att de vietnamesiska kommunisterna, som styrde i norra Vietnam och militärt stödde den nationella befrielserörelsen, FNL, i söder, var genuint misstänksamma mot den grymme grannen, Kina. Hade inte detta rike invaderat deras land ett tjugotal gånger under de senaste tusen åren? Administrationerna i Washington och deras rådgivare misstog sig också när de betraktade Ho Chi Minh och hans män som del av en kommunistisk världsrörelse. Det var ett folk av fattiga bönder de ledde, inte tränade bolsjeviker. Buddhismen var en mer sammanhållande kraft än Karl Marx’ idéer som endast en elit bland kadrerna hade satt sig något så när in i.

I den tolkningen var Vietnamkriget ett sammelsurium av missförstånd. USA gav sig in i ett postkolonialt trauma som man hade ytterst rudimentära kunskaper om. Och vietnamesernas stödtrupper i väst förväntade sig ett himmelrike på jorden när ockupanterna väl hade drivits ut ur dessa länder som de senare dagligen och stundligen bombarderade från luften. I Vietnam följde man småningom den kinesiska vägen till kapitalism. I Kambodja togs det en blodig hämnd som till slut också gick ut över hämnarna. Men dessförinnan hade det förenade Vietnam gått in där som interventionist för att få bort en ovänligt sinnad regering (Pol Pot et cons.).

Kaj Falkman är en god berättare och en styv analytiker. Han var som attaché på beskickningen i Hanoi med om krigets successiva upptrappning mot en kulmen i början av 70-talet och bidrog med sina rapporter hem till den svenska statsledningens tuffa hållning mot Washington. Sedermera gjorde han en karriär som förde honom till ambassaden i Tokyo, till Afrika och till generalkonsulatet i Istanbul. Han är en mästare på hajkudiktning och har varit ordförande i det svenska hajkusällskapet. Falkman tillhör släktet skrivande diplomater, och när han tar ordet i en församling märker man en lätt aristokratisk anstrykning i hans föredrag.

I sin nya bok återvänder han till gamla platser och träffar bekanta från sjuttiotalet, bland andra den sägenomspunna Madam Binh, utrikesminister i den provisoriska sydvietnamesiska revolutionsregeringen. I Paris var hon under fyra år chefsförhandlare för FNL-sidan och stod ansikte mot ansikte med Henry Kissinger. Hennes ord är värda att lyssna till än i denna dag. Hon erinrar sig:

”Min svåraste uppgift var att övertyga stater som på olika sätt var beroende av USA. De ville inte nämna USA vid namn i sina texter, de föredrog att kalla den amerikanska invasionen för ’interference’, inblandning – inte ens Sovjetunionen ville använda ordet ’aggression’. Men vi vet ju av erfarenhet att stormakterna sinsemellan visar varandra en särskild stormaktshänsyn, där mindre grannstater kommer i kläm.”

Kaj Falkman har ett kapitel om krigets efterverkningar som är ohyggligt i all sin detaljrikedom. Napalmbombningarna över civila var ett krigsbrott och ett brott mot mänskligheten som inte har fått de minsta konsekvenser för de skyldiga. Det märkliga är att bitterheten och revanschismen hos de drabbade trots allt inte sitter djupare än de gör. Med buddhistisk förtröstan – och med växande klassklyftor – har dessa länder rest sig ur ruinerna. Medan den amerikanska krigsmakten har fortsatt att lägga andra länder i ruiner…

Författaren slutar sin bok med att citera en hajku av en vietnamesisk krigsveteran:

”Mormors hus bombat.

Kvar står bara trappan –

Den leder till himlen.”

Ekot från Vietnam

Kaj Falkman

Carlsson, 2014