Idén om Europa förändras från tid till tid
EU väcker ingen större entusiasm i medlemsländerna. Symptomatiskt är att medlemskapet inte blivit någon valfråga i den svenska valrörelsen. I Finland är det endast europaparlamentarikern Timo Soini som rider på ett EU-motstånd. Att han gör det beror på att han som ordförande för de populistiska sannfinländarna inte har något val.
Journalisten Annika Ström Melin fångar något av unionens dilemma i sin bok Europeerna. Arvet efter EU:s pionjärer. I den redogör hon för Jean Monnets och Roberts Schumans intentioner med en överstatlig europeisk federation. Det saknas något i Monnets Europa. Det är som om unionen svävar ovanför huvudena på medborgarna, skriver hon: "Folk bryr sig inte särskilt mycket om EU, och det är kanske inte så konstigt, eftersom Monnet ville förändra Europa för, inte med, dess folk."
Det var rädslan för ett nytt krig som fick Monnet att handla. Kalla kriget är första fasen i ett nytt verklig krig, skrev han i en promemoria från 1950, som publicerades i Le Monde så sent som 1970. Kalla kriget var det första av fyra skäl till att skapa en europeisk enhet. Det andra, aldrig mera krig mellan Tyskland och Frankrike. Det tredje skälet var ekonomiskt. Något måste göras för att få i gång tillväxten och öka produktionen. Som fjärde skäl framförde han därför ett grundande av en kol- och stålunion.
Tanken på Europa som något gemensamt förekommer också i en brevväxling mellan Monnet och Konrad Adenauer i Tyskland. I sina memoarer återger Monnet ett brev där Adenauer skriver: "Liksom Ni betraktar jag hela det europeiska projektet som hänförligt till den allra högsta mänskliga nivån, den moraliska. Det är det moraliska ansvar vi har i förhållande till våra folk som driver oss att förverkliga en oerhörd förhoppning..." Den förhoppningen var, aldrig mera krig mellan Tyskland och Frankrike.
Monnets idéer om en kol- och stålunion anammades av den franske utrikesministern Robert Schuman, som 1950 presenterade dem i sin Schumanplan. Kol- och stålunionen blev det politiska genombrott som lade grunden för Europeiska Unionen. EU har befäst sin ställning genom interna fördrag som Romfördraget och Maastricht- och Niceavtalen. I form av det monetära samarbetet inom EMU, utvidgningen österut och med en gemensam försvarsberedskap. Monnets drömmar har förverkligats i dagens EU. Men bara i viss utsträckning. Överstatligheten i form av en federation möter på motstånd. För medborgarna i medlemsländerna framstår EU som något främmande. Misstänksamheten mot den nya konstitutionen handlar bland annat om det.
Finns visionerna för ett federalt Europa? Och har Europa en gemensam värdegrund? Ström Melin återger en intressant kommentar av Jean Monnet. På frågan om det fanns en gräns för hur långt de överstatliga besluten kunde sträckas svarar han nej. Men han var vid slutet av sitt liv tveksam till om det var rätt att börja med kol och stål. Riktigare hade det varit att börja med kulturen.
Tjeckiens före detta president Vaclav Havel hör till dem som reflekterat över vad Europa betyder och vad det en gång betytt. Europa står enligt Havel vid ett vägskäl och han själv tvekar inte att välja en demokratisk, fri och ansvarig medborgartradition. Som han ser som den enda hållbara riktningen som grund för fredligt samarbete mellan Europas alla länder. Har de ekonomiska integrationssträvandena skjutit denna i bakgrunden, frågar han något misströstande. Havel värnar om en metafysiskt förankrad känsla av ansvar, som han upplevt vara en hörnsten för de värden den europeiska traditionen bygger på.
Milan Kundera, samtida med Vaclav Havel, sörjde i sin essä från 1984 en svunnen idé om Europa. "Centraleuropa är inte en stat, det är en kultur eller en bestämmelse. Dess gränser är imaginära och måste ritas och ritas om i varje ny historisk situation."
Kunderas definition av Centraleuropa skulle i dag kunna gälla Europa som helhet, en kontinent vars imaginära gränser på kor tid ritats om både en och två gånger.
Av idén om ett alltmer sammansvetsat Europa har blivit idén om ett alltmer utvidgat Europa. Det är inte nödvändigtvis samma idé, även om båda idéerna samsa under EU.
Det har sagts förut, men tål upprepas. Utan idé om Europa, inget Europa. Att idén om Europa i dag bärs upp av de överstatliga institutionerna; rådet, kommissionen med president och utrikesminister, parlamentet, centralbanken, och domstolen är utmärkande för vår tid.
Den europeiska idéns framtida utmaning handlar om att nationerna inom EU, kalla dem sedan små folk, skulle skapa en fungerande politisk gemenskap.
Ström Melin, Annika
Europeerna. Arvet efter EU:s pionjärer, 2005
Havel, Vaclav,
The Hope for Europe, The New York Review of Books 8. 1986
