Under senare år har jag lagt allt större vikt en boks utseende när jag gör mina bokinköp. Det är inte bara det att boken är ett föremål och som andra föremål vill man att den ska bidra till hemmets eller arbetsrummets trevnad. Det är också det att bokens möjlighet att överleva och hela bokbranschens utsikter till fortlevnad kan hänga på att det görs vackra volymer, hållbara band, i olika avseenden särpräglade produkter. Att äga en bok är idag inte enda eller primära sättet att erövra den kunskap som står i just den boken; boken som brukstingest trängs undan av boken och läsandet som njutning, skönhetsupplevelse - ja, ibland kan man faktiskt tala om rena berusningseffekter. Dock, du berusar dig inte med en MacBook, en dator. Men en papperslunta som går sönder efter halva läsningen, har suddiga illustrationer eller ett omslag som visar smuts så fort du tar i det gör dig bara förbannad.
Nu har jag framför mig två utsökt utformade översättningsvolymer som jag inte skulle vilja lämna ifrån mig (utan tvärtom rekommendera inköp av). De är typiskt nog utgivna av två svenska uppstickarförlag. Den ena, Joseph Roths (1894-1939) kortroman Spindelnätet, har ett format och en satsyta som känns bekanta från den tryckta skriftens guldålder – mellankrigstiden – när denne författare var verksam. Den andra, Norman Maneas (f. 1936) självbiografiska roman Huliganens återkomst, är skriven i efterdyningarna till det kalla kriget, försedd med danskt band och ett tätt tryck för att rymma all sin postmodernistiska svada. Omslagets (i det förra fallet skyddsomslagets) kardinalfärger är gult och svart, kejsarfärgerna. Till böckernas förtjänster hör att de är oklanderligt översatta och korrekturlästa, att typsnitten är behagliga samt papperskvalitet och bindning av det slaget att de kommer att se någorlunda likadana ut om ett hundra år. Inga dussinvaror alltså (vilket, som sagt, inte innebär att spridning skulle vara oönskad).
Färgvalen som sådana är kongeniala. Både författare och böcker spelar i ett geografiskt och politiskt rum – ett östligt Europa närmast – där dynastier och kejserligheter av olika slag har kämpat om inflytande och bekämpat sina undersåtar. Österrikaren Roth kom från ett hörn av det forna Habsburgriket, Östgalizien, som i olika omgångar tillhört Polen, den ungerska kungakronan, Polen igen, Sovjetunionen (en följd av Molotov-Ribbentrop-pakten) och till slut (genom en ödets ironi) det fria – inte Polen utan Ukraina, ett slags kvasi-Ryssland. Den judiske katoliken Roth sörjde Donaumonarkins undergång mer än mången. Som frivillig officer i första världskriget fick han klart för sig vad nationalistiska lidelser kan göra med människor, efter kriget blev han under en kort tid något slags bolsjevik, som många goda huvuden, för att snart hemfalla åt nostalgiskt tillbakablickande i restaurativt syfte. Men framförallt blev han en ruskigt bra journalist, fram till nazisternas maktövertagande verksam i Berlin och Weimartyskland, och en rasande skicklig berättare. Jan-Olof Olsson, märket Jolo i Dagens Nyheter, utnämnde Roths svanesång om Habsburgväldet, Radetzkymarschen, till den bästa roman som någonsin har skrivits. Själv har jag kallat Joseph Roth en mellanformatets mästare: det är i den långa novellen och i den korta romanen som han triumferar. Och Spindelnätet, hans debut som romanförfattare, tjugonioårig, hör alltså till den senare kategorin.
Det är en bok, skriven vid en tid när en annan österrikare, Adolf Hitler, ännu uppehåller sig som perifer pratmakare i Bayern, om den nationalsocialistiska andan. Huvudpersonen, en demobiliserad fänrik i den kejsartyska armén, är en trasintellektuell juridikstudent, bosatt i Berlin, som ansluter sig till hemliga grupperingar som ingenting annat vill än att krossa det republikanskt-demokratiska statsskicket och själv vill han bli ett namn men inte genom några särskilda bedrifter utan genom att se blod flyta och blod rena förkalkade sociala strukturer. Han sätter upp små beväpnade truppstyrkor som massakrerar strejkande polska lantarbetare på ett preussiskt junkergods. Han mördar kallhamrat politiska rivaler i den närmaste omgivningen. Han är bitter och harmsen när ingen behöver honom och det är detta ressentiment som blir själva drivkraften för hans politiska agerande. Han hatar och hämnas i självförstärkande spiraler. Spindelnätet är en studie i nazismens psykologi mer än dess ideologi (huvudpersonen har ingen). I kretsen av ultranationalistiska diktatursvärmare finner man också judar som deltar i och finansierar rörelsen (och står ut med glåporden mot deras ras). Antisemitismen framstår inte som källan till nazismens onda, men det var inte omöjligt för en Roth-läsare att få en aning om att det kunde bli dess brutala resultat. Roths iakttagelser är urstyvt nedtecknade, liksom hans ymniga poetiska fantasibilder.
Själv drog denne österrikare från Berlin 1933, för att fortsätta ett självdestruktivt supande på Paris' hotell och barer och dö lagom till andra världskrigets utbrott. Hans själssjuka hustru, intagen på asyl, blev ett offer för nazisternas eutanasikampanjer. Steget över Atlanten, som så många av hans landsmän hade tagit från 1880-talet och framåt, hann han aldrig med - eller var han trots allt för mycket europé för det? Att nazisterna var ett rövarpack stod klart för honom från första stund - all annan nationalism hade han också svårt för - och det är tämligen patetiskt att få reda på hur han i slutet av sin levnad appellerade till österrikiskt-aristokratiska kretsar i exil att uppmana den franska regeringen till ett preventivkrig mot Tyskland och till den österrikiske förbundskanslern att återupprätta monarkin för att hejda nazismens spridning där.
Norman Maneas bukovinska barndom präglades uppenbarligen av den östeuropeiska judenhetens trauma under Nazitysklands erövringar, inledda just då Roth var ute ur leken. Familjen deporterades men undkom, återkom till ett så när befriat Rumänien (där en kvinnlig kommunistkoryfé som Ana Pauker, av judisk börd, under flera år hade ett dominerande inflytande på politiken), bokens yngling blev själv en hängiven rumänsk stalinist, men i slutet av den realsocialistiska perioden, i mitten av åttiotalet, befinner han sig i samma dilemma som opponenterna mot det rena blodets nationalism, järngardets terror, i samma land femtio år tidigare: han tvingas ikläda sig huligankåpan och han gör det för att överleva, ty han ser att detta är ett mycket anständigare plagg än de pajaskostymer som den kommunistiske kejsaren och hans madam spökar ut sig i. Ändå klarar han inte av den dubbla börda som det innebär att leva i ett land där ledande intellektuella har pendlat mellan våldsbenägen rasism (Cioran, Eliade) och dyrkan av det statskontrollerade klasshatet. Via Berlin gör han det som Roth inte gjorde: tar flykten och flyget till Amerika. Först när Ceausescu-regimen har fallit, och nya politiska lurifaxar tagit över, återvänder han - fortfarande huligan, fortfarande en udda fågel i en del av Europa där de nationalistiska perversionerna långt ifrån är utrotade och där det numera finns en stat som heter Moldavien. Det verkliga livets groteskeri är aldrig långt borta.
Huliganens återkomst återger en magnifik story. Det är en känslig berättelse om judisk sorg, en burlesk samhällskritik, en bitvis pladdrigt-litterär bärsärkargång med anpasslig medelmåttighet – var inte alla dessa pampar och paradgalna diktatorer innerst inne osäkra medelmåttor som på något sätt måste få utlopp för sin livsångest så att den kunde drabba alla lika? Psykopater med andra ord. Tänk tanken hur många du omges av i din egen vardag – och du får kanske för dig att själv skriva en bok i saken. Men gör den snygg!
Anmälda böcker:
- Joseph Roth, Spindelnätet. I översättning och med en efterskrift av Staffan Vahlquist. Förlaget Ruin. 170 sidor.
- Norman Manea, Huliganens återkomst. I översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Förlaget 2244. 406 sidor.
Om skribenten
Anders Björnsson är chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds som bevakar forskning om Östeuropa och Östersjöområdet. Utkommer i höst med Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth (Atlantis).
