Vid övergången från ett år till annat brukar det finnas anledning att göra bokslut. De kan vara av olika slag. Ibland har det roat mig att ta reda på vilka böcker som har fastnat i minnet under det gångna året. Det mesta brukar vara husmanskost, nödvändig för överlevnaden. Annat är överkurs, rena lyxkonsumtionen. Det viktigaste är sådant som man vet att man kommer att återvända till. Därnäst kommer det som man inte hunnit med att läsa, det som finns att se fram emot och som måste bokföras som en fordran - på en själv.
Under året - ”Märkesåret” - har det kommit ut så många böcker om den finsk-svenska historien att man frestas beteckna dem som husmanskonst, i helt och hållet positiv mening. Nödvändiga för överlevnaden. Offentliga personer som tar till orda ger inte sällan sken av att Finlands och Sveriges moderna historia inleds 1995, vid inträdet i Europeiska Unionen. Allt som hände innan dess är historien om missgrepp, självförhävelse, dumdryghet, självvald isolering - en illa röjd startsträcka helt enkelt. Minervas politiska uggla lyfte i senaste laget.
Det där är ju inte riktigt klokt, men högst mänskligt. När vi skiftar fokus faller delar av vårt minne och medvetande i skugga. Osmo Jussilas fina uppsats ”Från ärolöst till ärorikt. 1808-1809 års krig med ryska ögon” (i Max Engman, red, Fänrikens marknadsminne. SLS/Atlantis) visar hur lätt historiska händelser kan instrumentaliseras - ett skitkrig under kampen mellan stormakter blev med tiden en serie hjältedåd att firas i högtidliga former när en ny världsordning, den Heliga alliansens, väl kommit på plats.
Vad var det för händelse som firades under det gångna året - om vi nu bortser från 1809? Kalla krigets slut förstås, regimförändringarna i Östeuropa. Men det var inte nyfattigdom och trafficking i dessa länder, inte blodshämndens återkomst i ett land som Albanien, inte den återuppståndna fascismen och de etniska och sexuella minoriteternas dramatiskt försämrade läge som lyftes fram. Hade detta förminskat betydelsen av systemskiftena för tjugo år sedan? Jag tror inte det. Det hade gjort dem historiskt begripligare. Revolutioner vänder nästan aldrig upp och ned på ett samhälle, de frigör vad som har legat latent.
Anna-Lena Lauréns reportagebok I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk (Söderströms) är en av de allra bästa i genren jag läst. Under sina resor kors och tvärs i bergslandskapen mellan Kaspiska havet och Svarta havet synliggör hon traditioner och komplikationer, hon skiljer på vad som är religiöst vardagsförnuft och ideologisk fanatism, hon äter sig igenom skikt av kulturer, man hör henne sällan fördöma (på det sätt som kalla krigets utgång har gjort till en ryggmärgsreflex hos de segerrusiga), hon oroar sig för vad exemplet Kosovo kan åsamka dessa folk som redan är drabbade av maktpolitik och grannosämja.
Det är en bok skriven i en ”icke-orientalistisk” tradition. Den visar vad journalistik kan betyda när den får arbeta på sina egna villkor - och när journalisten är generös med sig själv. Ofta befinner den sig idag i en helt annan situation, nämligen på reträtt, och det revir en seriös journalist har att försvara blir allt snävare. Kulturjournalistiken är särskilt illa åtgången, närmast utrotningshotad. Den har sugits upp av underhållningsindustrin; åtskilliga litteraturkritiker anser, mot bättre vetande, att bästsäljande skräpböcker som Stieg Larssons måste visas vördnad.
Två svenska kulturskribenter som fortfarande håller måttet, och som jag gärna faller i vördnad för, är Åke Lundqvist och Carl Johan Malmberg. Lundqvist skrev under sin aktiva tid i Dagens Nyheter, lågmält, inget ämne var honom främmande, sport och skolpolitik var lika viktiga. Malmberg är Svenska Dagbladets mäktigaste penna (sedan Rickard Swartz fick sparken därifrån), inget ämne är honom för oöverkomligt. Åke Lundqvists Sönder och samman (Carlssons) redovisar förälskelser i ett antal författarskap, som inte skett sedan Olof Lagercrantz’ dagar, och i Carl-Johan Malmbergs M. Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter (Wahlström & Widstrand) visar författaren en häpen läsekrets hur på en gång passionerat och oförfärat han umgås med det europeiska kulturarvet.
Överdådig på ett ohämmat sätt är Tom Sandqvists nya bok Ett svunnet Europa - om modernismens dolda rötter (Symposion). Här tar han vid där han slutade för några år sedan med sin vidlyftiga bok om dadaismen. Nu fångar han in den konstnärliga avantgardismens födelseplatser, som ofta nog visar sig ligga i den europeiska periferin. Det är kanske inte så underligt att ett land som Rumänien hamnar i blickpunkten: där experimenterade man inte bara med konst och kultur när det förra seklet var ungt, utan också med samhällets institutioner till den grad att människor tog allvarlig skada.
Den poetiska modernismen i Finland var ju på sitt sätt också en randföreteelse - något nedtonad kanske, med Södergran, Parland, Diktonius - som likväl fick en central betydelse för det litterära skapandet under 1900-talet. Fyrtitalisten Ragnar Thoursie, frapperande aktiv ännu i sitt tionde decennium, skriver (i Sånger från äldreomsorgen. Bonniers) om ”de gamlas lapidariska värld” så alldeles friskt och icke-sentimentalt - detta som är och förblir modernismens gåva till eftervärlden!
Nästa år får jag kanske tillfälle att redovisa vad det är jag nu har att se fram emot.
