Vad är det med kulturdebatter som gör dem så svårgripbara? Tänk på en vanlig politisk träta mellan olika läger, den kan gälla vinster i skolverksamhet, skattesänkningar till pensionärer eller rätten att ta del av musik och film utan att betala - handfasta frågor och tydliga svar.
Sådana syns inte till i den just nu här i Sverige mest aktuella kulturfrågan.
Det startade med ett manifest - jo, det verkar gammaldags men manifest hette det i rubriken. Undertecknarna förband sig att inte skriva litteratur på ett visst sätt, de ville berätta - (får man förmoda sälja sina böcker).
Då blev det ett rabalder. Fick man överhuvudtaget skriva manifest, och om man gjorde det, fick man göra något så enkelt som att lova att skriva berättelser. Sedan dök andra personer fram som menade att det var ganska löjligt att uppträda i grupp, andra åter ansåg att det var fel att indirekt klaga på hur kolleger skrev, författare får väl skriva som de vill -och sälja bra om de lyckas.
Denna så kallade manifestdebatt pågår fortfarande med allt mer skruvade inlägg, jag vågar ändå dra ut en tydligt skönjbar tråd.
Det är något som saknas i det svenska litterära landskapet - Berättelsen med stort B. Däri har de unga manifestförfattarna rätt.
Men vad är nu det för dumheter, kanske ni invänder, svenska deckarhistorier översvämmar världen. Stieg Larssons Milleniumtrilogi är ett internationellt fenomen som minsann har miljoner läsare.
Sant, sant. Den svenska deckarvågen är stor och kraftig, den sveper upp alla möjliga skrivartalanger. Men det är just detta som retar de "riktiga" författarna, de manifesterande lovar bland annat att inte skriva thrillerhistorier.
Så vad är de då ute efter? Episka romaner, sådana som skrivs i Finland. Namn som Kjell Westö, Monica Fagerholm och Lars Sund nämns med respekt - och litet avund. De lyckas levandegöra en epok, ett samhälles utveckling, generationers liv på ett sätt som gör läsaren mer insiktsfull. Och detta utan att vara tråkiga, utan att konstra med litterära medel.
Kjell Westös Helsingforssvit vars sista del just kommit ut i Sverige, har förtjust mig och lärt mig mer om finsk 1900-talshistoria än goda fackböcker. Den förklarar också åtskilligt av det som skiljer svenskar och finländare åt, hur krigen och utsattheten under kalla kriget präglat människor. Hur våra respektive familjehistorier drar åt olika håll. Sällan frågar vi på den här sidan Bottenhavet vad pappa eller farfar gjorde under andra världskriget eller vilken uppfattning morfar hade om Per Albin Hansson. Sådant är lika avlägset som de släktingar som för tre-fyra generationer sedan reste till Amerika för att söka lyckan.
För finländare är närhistorien aktuell på ett annat sätt, förfädernas öden verkar hos dem som lever i dag. Finland hade en fantastiskt snabb och stark ekonomisk framgång under 1900-talets sista decennier. Plötsligt befann sig människor i helt andra omständigheter, hade helt nya möjligheter att leva nytt och modernt. Ja, om det inte lät så uppstyltat skulle jag hävda att Finland fick en ny självbild, inte längre fattig kusin från landet utan stiligast i det nordiska gänget.
Sådant är stoff för riktiga berättare.
Och sådana hade vi i en tidigare svensk författargeneration. De som debuterade i början av 1960-talet - Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Kerstin Ekman, P-O Enquist. Och de skriver fortfarande, alla utom den döde Sven Delblanc.
De var födda på 1930-talet och upplevde det svenska efterkrigsundret: de år när svensk industri, oskadd efter kriget, sålde som aldrig senare. De år när den socialdemokratiska regeringen kunde räkna med växande inkomster och ständigt bygga vidare på det starka samhället. De år när tusentals svenskar lämnade landsbygden för en ny, modern tillvaro i tätorter.
En tid som i mycket liknar det som Finland upplevt nu på senare år. Och som alltså ger finländsk litteratur just de berättelser som våra kulturdebattörer - eller några av dem - vill se.
Slutsatsen blir då att de stora berättelserna inte kommer med manifest, de bearbetar erfarenheter som bäst uttrycks just i stora berättelser.
Vi här i Sverige får hålla till godo med vår spänningslitteratur - även om dess upphovsmän och -kvinnor aldrig blir Nobelpriskandidater.
