Märkesåret 2009 är snart slut. För svensk publik har det bjudit nyheter, om än två hundra år gamla.
Nyheter därför att kunskapen om och intresset för historia är så fragmentarisk och - åtminstone för en bred allmänhet - inriktad på det riktigt gamla och det tämligen färska. Svensk forntid och tidig medeltid om vilken vi inte kan veta särskilt mycket eftersom källorna är fåtaliga, lockar allt fler. Och det är inte bara Jan Guillous hjälte Arn som drar.
Likaså har det mer närliggande andra världskriget drivit upp allt hetare diskussioner. Här är en förklaring den moraliska, för att inte säga moralistiska, ådran i svensk offentlighet. Vi vill gärna gå till rätta med omvärlden och även våra fäder.
1809 har stuckit sig in mellan dessa poler. Det har givit nya perspektiv på vad Sverige varit och vad svensk kulturs historia rymmer. Och allra viktigast - det nyväckta 1809 ger en annan och nyttig syn på Sveriges långa fred.
På den här sidan Östersjön lär det fortsätta nästa år när 200-årsminnet av Jean Baptiste Bernadottes, alias Karl XIV Johan, ankomst till Sverige ska firas.
En slug och erfaren kontinental general och en erövringslysten rysk tsar gav förutsättningarna för vår undantagstillvaro i ett Europa som gjorde sitt bästa för att driva sig självt till undergången. Den tanken är emellertid rätt färsk för de flesta.
Rätt färsk är också aptiten på jubileer. Jag kan inte minnas att det var så mycket uppståndelse kring minnesår under mina skolår, och än mindre under de radikala 60- och 70-talen. Visst var det Mozart 1956 - det har jag läst. Men i övrigt var det stillsamt.
Andra världskriget fick bli både fyrtio och femtio år innan märkesdagarna började dugga. Nu är det däremot som om vi tar 1900-talets europeiska historia i repris: krigsutbrotten uppmärksammas liksom de avgörande slagen. Hela den förfärande berättelsen om död och förintelse tas om. Sverige har till och med ett särskilt statligt institut för att vi inte ska tillåtas glömma - Forum för levande historia.
Historiska personligheters födelse- och dödsår ger upphov till både fest och vetenskap. I år är det Darwin, 2007 var det Linnéår och just nu kritiseras den svenska regeringen därför att den inte vill betala ett storslaget "firande" av att det gått ett sekel sedan August Strindberg dog 1912.
Jag är inte ute efter att klaga på intresset för vårt förflutna, absolut inte. Men varför just i jubileumsform? Och varför detta enorma intresse för krigen, allra helst världskriget 1939-45?
Ju fler minnesprogram, ju fler bokprojekt, desto mer har jag funderat. Två tankespår har jag följt.
Efter 1989 lever vi i en relativt lugn och förutsebar värld. Med all respekt för vad 11 september fört med sig så är ändå de skäggiga fanatikerna från det inre av Asien inte samma hot som Hitlers Nazityskland eller Sovjetväldet. Dagens storpolitik handlar inte om arméer och bomber utan om handel och skuldsättning. Sådant ger inga stora, dramatiska berättelser. Men vi människor har behov av just berättelser om storhet och utmaningar. Alltså söker vi oss bakåt och får - på tryggt avstånd - återuppleva våra fäders och farfäders dåd.
Jubilerandet blir därmed ett hälsotecken. Världen mår rätt bra när vi ser männen från 1989 - en Gorbatjov, en Kohl, en Walesa, en Bush sr - tillsammans betrakta hur muren rivs en andra gång. Nu som målad kuliss.
Men är det inte också så att andra världskriget nu blivit precis lagom gammalt? De flesta som var med, som upplevde dessa år som vuxna, är döda eller mycket gamla. De kan inte protestera när händelser förenklas, när beslut fördöms eller prisas. Det är helt enkelt så att krigsåren ligger tillräckligt långt borta för att bli just historia - eller svartvita vi-och-dom-historier.
I Sverige är detta nästan övertydligt. Vår långa, lyckosamma fred har fjärmat oss från Finlands och andra europeiska folk. Här är avståndet mellan 1944 och 1808 mycket kort, gamla krig är gamla krig - spännande och avslutade. Lämpliga för jubileer.
