Två märkliga månader

För ungefär två månader sedan publicerades min senaste Magmakolumn, en betraktelse över de anti-svenskspråkliga stämningar som mötte mig under ett besök i Finland i januari. I mina ögon var kolumnen föga besynnerlig. Dess språkbruk, argumentation och analys avvek inte nämnvärt från vad jag brukar skriva i övrigt. Och jag har skrivit en hel del - ett trettiotal böcker, hundratals artiklar och recensioner, dagliga bloggar i en svensk dagstidning, med mera.

Låt mig även klargöra att jag inte är ovan vid att hamna i hetluften. Jag har ofta förekommit i offentliga debatter i Sverige och suttit i tv-soffor för att diskutera allt mellan himmel och jord:

projektanställningar på statliga arbetsplatser, skuldfrågan i den transatlantiska slavhandeln, monarkins ställning i ljuset av medialiseringen, valutaunionen EMU, humorns betydelse i den politiska kulturen, osv., osv. Ibland har detta resulterat i mindre önskvärda konsekvenser. För några år sedan såg jag mig tvungen att uppsöka de lokala polismyndigheterna tre gånger för att anmäla grova hot som skickades till mig av lika ilskna som illegala fildelare, anhängare av The Pirate Bay och det nystartade svenska Piratpartiet.

Med andra ord: jag är van, sannolikt mer van än de flesta, att bli utsatt för anklagelser och smutskastning. Men inget hade kunnat förbereda mig för de senaste två månadernas skärseld. Kolumnen i Magma resulterade i en frenetisk och vredgad mailstorm som fick fildelarnas verbala dolkstötar att framstå som milda västanfläktar.

Attackerna, skrivna på engelska, kom från olika håll. Här fanns såväl framträdande förespråkare för stora organisationer i Finland (ingen nämnd, ingen glömd) som enskilda privatpersoner och anonyma röster.

Sakinnehållet i breven, som var fulla av glödande utfall och grova personangrepp, kan sammanfattas som följer.

(1) Eftersom jag är svensk har jag ingen rättighet att lägga mig i en intern finsk angelägenhet, i synnerhet som svenskarna är ett kolonialt och aggressivt folk som sannolikt strävar efter att än en gång underkuva finnarna.

(2) Kirsi Virtanens liknande av finlandssvenskarna med "huggormar" (ett känt faktum som jag observerade i min kolumn) var helt i sin ordning, eftersom finlandssvenskarna de facto utgör en rest av det svenska huggormsfolket, som länge har sugit musten ur Suomi och förtryckt rikets äkta och sanna invånare. Det faktum att nazisterna använde samma eller liknande termer om judarna är beside the point. För övrigt frodas, noterade flera hatiska skribenter, dessa huggormstendenser i apartheid-riket Åland, där den finskspråkiga befolkningen diskrimineras å det grövsta.

(3) Svenska är ett litet och egentligen ganska värdelöst språk som man inte skall spilla tid på att lära sig i skolan. När jag försvarar det svenska språket bevisar jag bara min "colonialist attitude".

Till dessa tre huvudvinklingar kom diverse kuriösa sidospår. Det märkligaste var den skånska vinklingen. Du bor ju i Skåne, fick jag veta. Skåne är en erövrad provins som förtrycks av svenskarna sedan mer än 300 år. Alltså borde jag, i egenskap av förtryckt skåning (det vill säga förtryckt f.d. dansk), känna sympati för de redan befriade finnarna i den dessvärre avsomnade skånska frihetskampen mot det stockholmska tyranniet.
Men detta var bara början. Innan jag visste ordet av blev jag e-brevledes tipsad om att det stod mycket att läsa om mig på ett antal finska webbsidor. Jag klickade på länkarna och fann till min oerhörda förvåning sida och upp och sida ned med finska översättningar av gamla artiklar, brev (inklusive mina egna nyligen skrivna svar till en av de personer som sänt mig ilskna brev) och allehanda utlåtanden, allt annat än smickrande, om min person. Grundligheten var imponerande. Till och med ett hemma-hos-reportage från en skånsk lokaltidning om mig och min fru hade översatts till finska och lagts ut på nätet.

Först var jag enbart förundrad över den energi (och, antar jag, det övermått av fritid) som mina vedersakare var och är i besittning av. Sedan blev jag faktiskt lite smickrad. Enda skälet till denna kraftansträngning måste ju rimligen vara att vedersakarna betraktar mig som en farlig fiende som man måste lära sig allt om. Så farlig har jag aldrig framstått som i Sverige, inte ens i de illegala fildelarnas ögon. Med tanke på att jag inte är medlem av något politiskt parti, saknar politiskt ämbete och endast har skrivit en kolumn i Magma i frågan tedde sig vedersakarnas ansträngningar onekligen något komiska.
Debattvågorna hade lätt kunnat bli ännu högre om jag haft tid att tacka ja till de förfrågningar som nu anlände från Finland. YLE ville ha mig i ett tv-program för att debattera med Virtanen. Men jag tackade nej. En sedan länge inbokad och betald utlandsresa stod i vägen. Alltså kunde debatten tona ut. Trodde jag, vill säga. Men när hatbreven väl slutat anlända blev jag plötsligt uppringd av en korrespondent från Helsingin Sanomat. Hon undrade om hon fick ställa några frågor med anledning av de många skriverierna, och jag tackade självfallet ja. Jag upprepade, i kortfattade ordalag, vad jag redan skrivit i Magma. Och nu började rond 2.

Än en gång fick jag ta emot en svärm av ilskna brev. I sanningens namn skall det påpekas att jag också fick uppskattande brev från folk som påstod sig känna som jag men som inte vågade eller kunde säga det offentligt, men de negativa reaktionerna dominerade kraftigt. En finsk professor emeritus gick så långt att han skrev till rektorn för Lunds universitet, det vill säga min chef, och yrkade på att denne skulle ta mig i upptuktelse. I brevet refererade han till mig som "idiot professor". När jag mötte rektorn häromdagen kommenterade han brevet med den stilla humor det förtjänade.

Hur kommer det här att sluta? Uppenbarligen försöker man få mig att - i egenskap av svensk - inse att jag inte äger rätt att yttra mig i frågan. I så fall är vedersakarna dömda att misslyckas. Men hur kommer argumenten att utvecklas?

Det som gör mig mörkrädd är användningen av det förflutna, historiebruket, i de e-brev som landar i min mailbox. Vissa av de debattörer vars åsikter jag tagit del av gör gällande, på fullt allvar, att frihetskriget/inbördeskriget 1918 var ett finlandssvenskt utrotningskrig mot finsktalande. Många hävdar också, utan några som helst bevis, att svenska kungar fördrev eller dödade finnar för att göra plats för svenska kolonisatörer på 1100- och 1200-talen, det vill säga århundraden för vilka de skriftliga källorna för Finlands del är så fåtaliga och kortfattade att det är omöjligt att dra slutsatser av denna blodiga art. Kort sagt: historien, både den fjärran och den nära, förvrids och anpassas för att tjäna nutidens syfte. Sanningen och forskningen får stryka på foten för politiken. Genom att utmåla en minoritet som historiskt farlig legitimeras kampanjer mot minoriteten.

Detta har skett förr. Det är farligt. Och i det läget får en historiker absolut inte skrämmas till tystnad.