Ändamålet helgar medlen?

För en tid sedan fick Svenska kyrkan sin första kvinnliga ärkebiskop, Antje Jackelén. Med anledning av detta besvarade jag en fråga i min dagliga blogg i Svenska Dagbladet, rörande när vi först fick ärkebiskopar i Sverige. Bloggsvaret resulterade i ett skriftligt angrepp som på ett övertydligt sätt visar hur väsentligt det förflutna är för nutiden och hur vissa människor slår knut på sig själva för att ta makten över minnet.

Min lilla blogg var - trodde jag - allt annat än kontroversiell. Den klargjorde att de nordiska kyrkorna organiserades på 900- och 1000-talen och att de då lydde under det tyska ärkestiftet Hamburg-Bremen, men att de på 1100-talet bröt sig loss och blev egna kyrkoprovinser. Åren 1103-1104 lyckades den danska kungamakten utvärdera att Lund blev säte för en nordisk ärkebiskop, med kyrkligt välde över alla nordiska länder. Norrmännen bröt sig ut efter ett halvt sekel genom inrättandet av ärkebiskopsdömet Nidaros, och svenskarna följde efter ett decennium senare. Jag konstaterade att Uppsala stift med säkerhet är känt sedan 1140-talet och upphöjdes till ärkestift 1164, med ursprungligt säte i den by som idag heter Gamla Uppsala. Jag slog också fast att den medeltida ärkebiskopen var den svenska kyrkans överhuvud, att han hade till uppgift att stadfästa valet av övriga biskopar i kyrkoprovinsen, viga dem till ämbetet och leda kyrkomöten, så kallade provinsialkoncilier. Genom undersökande besök, visitationer, skulle han kontrollera att allt stod rätt till. Slutligen konstaterade jag att överhögheten endast gällde i teorin, och att det är högst osannolikt att ärkebiskopen i Uppsala på 1100-talet och under första hälften av 1200-talet var Sveriges mest inflytelserike kyrkofurste, eftersom han ekonomiskt sett stod sig slätt gentemot den betydligt rikare biskopskyrkan i Linköping.

Ett enkelt svar på en enkel läsarfråga. Döm om min förvåning när jag en tid senare fick veta att en för mig okänd svensk jesuit vid namn Philip Geister hade gått till frontalangrepp på mig i den katolska tidskriften Signum. Så här skriver Geister:

"I Uppsala domkyrka finns en detalj som nog bara få besökare observerar. På två pelare i ett sidokapell finns två stentavlor med Svenska kyrkans samtliga ärkebiskopar och domprostar. Tavlorna ger inte något uppenbart intryck av att reformationen har ägt rum. Bara ett något större utrymme mellan namnet på den siste förreformatoriske ärkebiskopen respektive domprosten och den förste ämbetsinnehavaren efter reformationen ger en antydan om att något faktiskt har inträffat. Har stenhuggaren kanske bara av misstag hoppat över en rad?

Dick Harrissons tankar (på Svenska Dagbladets historieblogg) kring svenska ärkebiskopar rör sig i samma linje som det knappt skönjbara radavståndet mellan stentavlorna i Uppsala domkyrka. Egentligen är det samma kyrka som kom med den helige Ansgar till Sverige, som frambringade den heliga Birgitta och som nu valde Antje Jackelén till ny ärkebiskop. Det som hände under reformationen var teologiska finjusteringar, change of management, ja, ett politiskt byte av radavstånd utan större konsekvenser för kyrkans kontinuitet.

Bortsett från en historisk bedömning av det som hände med kyrkan i Sverige genom att den började gå statsmaktens ärenden, klipptes av från sitt världskyrkliga sammanhang och omvandlades till en moralisk anstalt i statens tjänst, kan man undra hur man från ett teologiskt perspektiv ska förhålla sig till Harrissons syn. Är inte hela poängen med reformationen att den vill åstadkomma grundläggande förändringar? Är inte själva målet att bryta en (förment ond) kontinuitet genom att ersätta den med något bättre? Hur är det då möjligt att Harrisson [...] så stolt hänvisar till svenska kyrkans tusenåriga historia? Är inte hela "affärsidén" med Svenska kyrkan att avgränsa sig från den kyrka som man ville befria sig ifrån genom reformationen?

Det skämtas att Österrikes två viktigaste kulturella prestationer är att landet lyckades med att få världen att tro att Beethoven var österrikare och Hitler tysk. I samma linje kan man känna en viss beundran för Svenska kyrkans kulturella prestation att den förmår folk att tro att reformationens kyrka har funnits sedan den helige Ansgar. [...]"

När jag ögnade igenom texten höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Visst, jag kan förlåta att Geister inte kan stava till mitt namn. Men menar karln att jag på fullt allvar tror att Svenska kyrkan grundades på 800-talet? Menar han att jag inte skulle känna till reformationen, Gustav Vasa, Västerås riksdag, Uppsala möte och trettioåriga kriget? Eller menar han att jag använder min professorala makt vid Lunds universitet och mitt inflytande som opinionsbildare i en dagstidning till att "stolt" hänvisa till (den lutherska) Svenska kyrkans tusenåriga historia för att hölja denna institution i ära, en historia som jag och övriga lutheraner därmed stjäl från katolikerna?

Förvisso kan Geister ha gjort sig skyldig till slarv. Han kan ha läst min text som Fan läser Bibeln, sett vad han vill se och inte grubblat närmare över innehållet. Men är detta verkligen troligt? Det krävs endast ett minimum av intelligens för att se att mitt blogginlägg bara uttalar sig om själva introduktionen av ärkebiskopstiteln i Sverige på 1100-talet. Inget annat. Så vad är Geister ute efter?

Den troligaste förklaringen är att det rör sig om en ful, men dessvärre vanlig, form av missbruk av historia. Man vill nå ett specifikt syfte, plädera för ett visst synsätt, genom att använda historiska exempel. För att åstadkomma detta måste fienden misstänkliggöras och framställas som fuskare, som skurk. Hur skall det gå till? Man tager vad man haver: i Geisters fall två stentavlor i Uppsala domkyrka och en blogg i Svenska Dagbladet. Förvisso gör ingendera texten gällande att Svenska kyrkan grundades på 800-talet, men det hör inte hit. Om man inte har något annat att koka soppa på, får man koka soppa på spik. I stentavlornas fall ondgör sig Geister över att folket i Uppsala har haft mage att föra upp de medeltida katolska ärkebiskoparna på listan, vilket ger sken av att det föreligger institutionell kontinuitet bakåt (det faktum att en sådan kontinuitet faktiskt finns väljer han att bortse från). I mitt fall rör det sig bara om ett tidsmässigt samband: jag skriver en kort text om gamla ärkebiskopar samtidigt som Svenska kyrkan får en ny ärkebiskop. Varför skulle jag göra det, om inte för att retroaktivt inlemma de gamla katolikerna i lutherdomens famn? Case closed.

Att agera på detta sätt är intellektuellt ohederligt. En liten blogg som skrivits i rent folkbildningssyfte förvrids till att framstå som ett subversivt lutheranskt verktyg i kampen mot papismen. Men vad har sanning och heder med saken att göra? Geisters övergripande syfte är viktigare än de missförstånd eller medvetna feltolkningar han gör sig skyldig till under vandringen på den inslagna vägen. Ändamålet helgar medlen.

Historien om hur jag utsattes för ett jesuitiskt bakhåll kan förefalla banal, men den vittnar om ett oskick som vi måste vara uppmärksamma på. Historia kan inte bara upplysa, belysa och glädja. Historia kan också missbrukas - och dylika överträdelser måste beivras. 1900-talets historia visar med all oönskad tydlighet att det samhälle som tillåter historiemissbruk att blomstra är ett sårbart samhälle. Vestigia terrent.