I höstas var min fru och jag i London. Jag har bott i staden en tid på 1990-talet, men hustrun hade aldrig varit där och jag gjorde mitt bästa för att visa upp största mängd sevärdheter på de få dagar vi hade till förfogande. Givetvis fanns Towern med på agendan - kronjuvelerna, avrättningsplatsen, korparna, tortyrredskapen och lämningarna efter det gamla palatset. I den kammare där man menar att Edvard V och hans bror ("prinsarna i Towern") togs av daga på 1480-talet hade man inrättat en utställning om det antagna mordet.
Besökarna kunde trycka på knappar för att avgöra om man trodde att farbrodern Rikard III var ansvarig för att ha röjt prinsarna ur vägen. Jag tryckte på "icke skyldig", eftersom det bara finns indicier (därtill svaga sådana) på att han släppt mördarna lösa på det sätt som skildras i William Shakespeares världsberömda drama om kungen.
Kammaren i Towern var välbesökt. Tusentals människor hade röstat genom knapptryckning; jag vill minnas att flertalet menade att Rikard III trots allt var skyldig. Upplevelsen är typisk för hur minnet av medeltidskungen fortfarande lever i England, detta trots att han bara satt på tronen mellan 1483 och 1485. Väl att märka är minnet selektivt. Man minns inte vad Rikard egentligen uträttade - reorganiseringen av parlamentet, reformerna för adel och borgerskap, stödet till handeln, osv. - utan snarare vad hans postuma fiender har gjort gällande. Det är alltså ingen kung i egentlig bemärkelse man erinrar sig.
Den Rikard som tillhör engelsk allmänbildning är ett monster som frambesvors av Tudordynastins skribenter. Eftersom Tudordynastins kungar och drottningar var att betrakta som walesiska uppkomlingar jämfört med Rikard III, vars förfäder regerat över England i hundratals år, gjorde de allt som stod i deras makt för att svärta ned hans minne. Ju värre Rikard, desto starkare legitimitet för huset Tudor.
Härom veckan klev Rikard III än en gång ut ur garderoben, nu i form av ett DNA-testat lik. I sekler har man varit osäker på var han låg begravd. Reformationen på 1500-talet gick hårt åt det kloster där kungen antas ha blivit jordfäst. Ingen grav har funnits till beskådande, något som torde ha passat Tudordynastin alldeles utmärkt. För de många Rikard-apologeter som allt sedan 1600-talet har försvarat kungen mot de tudorska anklagelserna har det dock varit ett problem. Nu har ett förmodat kungligt lik hittats under en parkeringsplats i Leicester, och enligt en DNA-analys rör det sig med stor säkerhet om Rikards kvarlevor. Skelettet uppvisar en viss deformering, men inte den puckelrygg som Tudorskribenterna låter kungen ha (eftersom en puckelrygg tolkades som en yttre manifestering av själslig ondska).
Till saken hör också att den analyserade kroppen visar tecken på en våldsam död, något som rimmar väl med att vi vet att Rikard stupade i slaget vid Bosworth Field. När nyheten om DNA-analysen offentliggjordes blev det journalistiskt förstasidesstoff. Då Rikard även räknas som kändis i den icke-engelska världen blev det intressant också i Sverige. Jag kallades att snabbkommentera nyheten i Svenska Dagbladet och fick breda ut mig över en hel sida. Plötsligt var engelsk medeltidshistoria upphöjt till högprioriterat ämne i en nyhetssfär som annars inte brukar ha mycket plats för så ålderstigna händelser.
Orsaken stavas självfallet William Shakespeare (och Laurence Olivier; dennes filmatisering av den förres drama har gjort mycket för att sprida färgstark - om än falsk - information om monarken). När jag för några år sedan anlitades som medeltidshistorisk expert och rådgivare av en teater i Stockholm inför en uppsättning av Shakespeares Rikard III, med enbart kvinnor i rollerna, kom flera av skådespelerskorna fram till mig efteråt och berättade hur underbart det var att äntligen få ta detta ärkemaskulina drama till sig och ha lika roligt som karlarna har haft i sekler. Huvudrollsinnehaverskan var lyrisk inför chansen att låta den sceniska ondskan leva ut i dramatiska former på ett sätt som varit få aktriser förunnat. Ty i den shakespearianska versionen är Rikard III så ond, så arrogant, så övermänskligt skrytsamt grym att han upphör att vara frånstötande och istället appellerar till den mörka fantasi som vi i regel ser till att hålla behagligt förträngd.
För en medeltidsexpert är det fantastiskt att för en gångs skull få känna att man sitter inne med högaktuella kunskaper i ett uppenbarligen samtidsrelevant ämne. Men om vi distanserar oss från nyhetsflödet om Rikard III och hans förmodade lik finns det skäl till eftertanke. Det var ju inte kungen i sig som gjorde att DNA-testet skapade rubriker. Det var monstret på scenen. Den verkliga historien var ointressant. Det var den fiktiva, nervkittlande ytan som attraherade folk. I dagens medieflöde är historia inte spännande för ämnets egen skull, för det vi kan lära oss genom att ta del av äldre generationers erfarenheter, utan för dess förmåga att leverera pikanta detaljer och sensationer. Historia är underhållning snarare än vetenskap.
En annan händelse kan tjäna som parallellexempel. Nyligen aviserade påven Benedictus XVI sin abdikation. Genast började min mejlbox dränkas av påverelaterade spörsmål. En av de första undringar som dök upp rörde den förmodade kvinnliga påven Johanna. Vad visste man egentligen om henne? Är det inte förfärligt att katolska kyrkan enträget fortsätter att förneka hennes existens?
Historien om Johanna kan i korta ordalag sammanfattas som följer. Enligt den oftast relaterade versionen skall hon ha härstammat från England men fötts i tyska Mainz på 800-talet. För att göra kyrklig karriär klädde hon ut sig till man och efterträdde på 850-talet påven Leo IV. Som Johannes VIII blev hon korrumperad och tillbringade dagarna med sexuella utsvävningar. Allt uppdagades när hennes häst en dag panikstegrade och hon drabbades av en förtidig förlossning. De rasande stadsborna lynchade henne.
Skrönan kan tidigast beläggas för 1200-talets räkning och blev känd under senmedeltiden, framför allt eftersom dominikanbröder använde den i sina predikningar. Många européer trodde vid denna tid att Johanna verkligen hade funnits. Hennes namn infogades i påvliga regentlängder. Enligt en bisarr vidareutveckling av historien måste varje nyvald påve sitta på sedia stercoraria ("dyngstolen"), försedd med ett hål för att en kardinal skall kunna treva sig fram med fingrarna och verifiera att mannen har genitalier, allt för att undvika en upprepning av 800-talsdebaclet. Källkritiskt sett är emellertid Johannahistorien lätt att demolera, något som skedde redan 1647. Det faktum att historiker har varit överens i mer än 350 år om att det rör sig om en bluff hindrar dock inte "påvinnan Johanna" från att ideligen återkomma i media när påvligheter förs på tal. Varför? Eftersom hon är spännande. Hennes historia är dramatisk. Johanna har - tror man - betydligt mer underhållningsvärde än Benedictus XVI, Johannes Paulus II och deras manliga företrädare.
Kanske borde jag inte klaga. Monster-Rikard och påvinnan Johanna må vara fiktionaliserade gestalter. De är likväl fönster mot den riktiga historien, hjälpmedel som underlättar för oss som vill använda media till att sprida kunskap så effektivt som möjligt. Men ändå. Tänk om folk hade kunnat inse att verkligheten - de äkta medeltidskungarna och påvarna - har en historia som får allt vad Shakespeare och dominikanska predikanter har kunnat producera att förblekna.
