Vårt behov av källkritik

Fyra dagar efter det att Albrecht von Wallenstein, en av sin tids mäktigaste och mest kontroversiella personer i Europa, mördats på order av den habsburgska kejsarmakten i Wien år 1634 kunde man läsa om händelsen i tysk press. De första rapporterna var sakliga och lakoniska. De noterade att Wallenstein anlänt till den böhmiska staden Eger med 800 män, som han inkvarterade i byarna runt omkring, varefter han mottogs av överste Butler. Hans fyra närmaste män satte sig att äta medan han själv begav sig till sovgemaket. Plötsligt rusade en grupp sammansvurna in i matsalen och massakrerade männen. Sedan hastade de beväpnade till Wallensteins kvarter, sköt ned vaktposten, kammarherren och en page och genomborrade till slut fältherren själv. Notiserna avslutas med meningarna: "När hertigen hämtade sig och försökte sträcka sig efter en pistol gav han honom ytterligare två stötar, så att hertigen föll ned och blodet flöt runt i rummet. Efter det lade de honom i ett lakan och bar honom till slottet."

Så långt allt väl. Inga spekulationer, inga konspirationsteorier. Men det dröjde inte länge förrän tidningsrapporterna blev mer utförliga. I de artiklar som trycktes några veckor senare var redogörelserna betydligt mer vinklade. I vissa texter ägnar sig dåtidens journalister åt veritabla ärekränkningar av mordoffret. Wallenstein hade fått vad han förtjänade eftersom han var en usel och feg fältherre som inte vågade möta fienden i fältslag. Han var löjligt intresserad av astrologi, stal allt han kom över och hängde oskyldiga. Wallensteins beundrare använde också pressen till att sprida propaganda, med udden riktad utlänningar. I dessa texter övergår misstänksamheten mot i synnerhet skottar och spanjorer till vad vi idag skulle beteckna som xenofobi.

Ingen historiker med självaktning låter sig luras av den här typen av vinklade artiklar. I efterhand har man till och med lyckats spåra vissa av de Wallenstein-fientliga texterna hela vägen till hovet i Wien, där de färdigställdes redan före mordet, för att användas i propagandan efteråt. Det är inte svårt att luta sig tillbaka, skaka på huvudet åt folks dumhet och konstatera att 1600-talets tyska tidningsläsare borde ha ägnat sig åt källkritik. Men skrattet fastnar i halsen om vi vänder blicken mot vår egen tid.

En vanlig beteckning på dagens värld är "informationssamhället". Bakom termen ligger en stolt uppskattning av det faktum att våra tillgängliga kunskapskällor har ökat drastiskt. I takt med att vi har lämnat kroppsarbetets era bakom oss och parkerat oss framför skrivbordsdatorerna har vi vidgat gränserna för våra kunskapshorisonter på ett sätt som var omöjligt att ens föreställa sig i historisk tid. Informationssamhällets expansion har dessutom en ur demokratisk synvinkel positiv bieffekt: vi kan inte bara ta del av mycket mer information än tidigare, vi kan också själva bidra till utbudet genom att publicera texter elektroniskt.
Ovanstående konstaterande kan förefalla banalt och allmänt bekant, men om vi lyfter in det källkritiska dilemmat blir det annorlunda. Hur vet vi om en text är med sanningen överensstämmande eller inte? Hur många ställer sig överhuvudtaget den frågan när de tar del av tidningsartiklar, bloggar, kolumner och skvaller i sociala medier?

Alla historiker och journalister får, eller borde åtminstone få, en grundläggande utbildning i källkritik innan de tillåts skrida till verket och publicera sig. De viktigaste punkterna är enkla att memorera. (1) Källorna måste vara äkta. Förfalskningar skall sorteras bort. (2) Källorna bör vara oberoende av varandra. Det vill säga, tre utsagor som vilar på samma källa är bara värda lika mycket som den ursprungliga källan. (3) Källornas tendens måste utvärderas. En källa som är vinklad av propagandaskäl, som i fallet med Wallensteintexterna ovan, bör tas med stora nypor salt. (4) Ju närmare källan ligger den händelse den uttalar sig om i tid och rum, desto bättre. Ett ögonvittne väger tyngre än den som skriver ned något ett år senare, efter minne eller hörsägen. (5) Antalet har betydelse: ju fler av varandra oberoende, någorlunda tendensfria, källor som uttalar sig om ett och samma händelseförlopp, desto bättre.

En tillämpning av dessa grundregler på många av de texter som idag cirkulerar på Internets webbsidor är förödande. Det räcker med att kasta en blick på de elektroniska uppslagsverken, exempelvis Wikipedia. Åtskilliga texter är plagierade från äldre verk (som Nordisk familjebok, vilket i regel erkänns öppet) eller snabbt och okritiskt inskrivna utan hänvisningar till noter eller vederhäftiga upphovsmän. Situationen är ännu värre i den dags- och tidskriftspress, för att inte tala om renodlade skvallersajter, som cirkulerar i elektronisk form. För att inte ledas vilse är vaken källkritik av nöden. Läsaren måste ideligen ställa sig frågor som "hur vet vi detta?" och "vem står bakom dessa fakta?"

Till saken hör att den elektroniska världen dignar under meddelanden från opinionsbildare som söker utså misstänksamhet om väl underbyggda påståenden, sprida desinformation och slå blå dunster i våra ögon. Skälen varierar - politiska, kommersiella eller allmänt illvilliga. Jag har själv tappat räkningen på antalet mejl och sajter som söker övertyga mig om att WTC-attentaten den 11 september 2001 i själva verket var planerade av CIA för att ge USA ett legitimt casus belli gentemot islam. För undertecknad må dylik propaganda vara lätt att identifiera för vad den är, men hur gör en otränad gymnasieelev eller student när vederbörande konfronteras med dessa och andra påståenden i den uppsjö av media som idag finns tillgänglig? Exempel: För några år sedan spreds mängder av skvallernotiser om den svenske kungens påstådda förehavanden på svartklubbar och porrklubbar. Källkritiken malde förvisso ned påståendena till stoft, men det är lätt att finna massor av svenskar som fortfarande tror på skvallret.

Utvecklingen av informationssamhället har frambesvurit en radikalt ny politisk kultur där envar är sin egen propagandaminister. Joseph Goebbels beryktade ord om att en lögn som upprepas tillräckligt ofta blir en sanning är inte längre adekvat. Det är mycket värre än så: det räcker med att sända ut en lagom trovärdig lögn en enda gång, i rätt medialt forum, för att tusentals människor skall svälja den med hull och hår. Vissa av dagens offentliga lögner är av en dimension som borde var omöjlig att föreställa sig i ett modernt, upplyst samhälle - till exempel det faktum att svenska gymnasieläroböcker i historia ordagrant gör gällande att kineserna fick det bättre genom Maos "stora språng framåt" på 1950-talet (i själva verket dog tiotals miljoner av svält). Men vem skall inse detta, och vem skall dra i den kritiska bromsen, om folk inte blir medvetna om behovet att granska och utvärdera källor.

Det slår mig att det - trots det jämförelsevis magra utbudet av källor - antagligen var lättare att skilja agnarna från vetet på 1600-talet. Den person som var tillräckligt bildad och besutten för att överhuvudtaget kunna läsa dåtidens tyska tidningar anade, eller visste, rimligen vilka som hade skäl att tycka illa om Albrecht von Wallenstein. Med ett minimum av intelligens lär läsaren ha förstått vad som var att betrakta som renodlad propaganda. Idag, när vi mer än någonsin tidigare verkligen har behov av verktyg för att avslöja lögner och missförstånd, har källkritiken satts på undantag.