En rikssvensk barbars bekännelser IV

Andra världskriget är sedan länge förbi, men det går inte att säga att Europa lämnat det bakom sig. Mer än kanske någonting annat har det format de djupaste skikten av vårt sociala medvetande, präglat det fysiska landskap vi lever i samtidigt som det fortsätter att bestämma det mesta av den politiska dagordningen i Europa.

Också unga människor – som knappt kan skilja det första världskriget från det andra – skulle vara djupt förvånade att upptäcka denna väldiga underström i deras liv, sprungen ur en tid inte ens deras föräldrar upplevde. Ett dystert bevis för detta krigs inflytande över vår tillvaro är paradoxalt nog vår oförmåga att konfrontera oss med det. Inget europeiskt samhälle jag känner till har lyckats med det; alla har vägrat eller på annat sätt lyckats undvika det.

Det enda undantaget är det tyska: men inte därför att tyskarna skulle vara mer storsinta, mer uppriktiga eller bättre än vi andra européer, utan därför att man av segrarmakterna tvingades till det. Lätt var det inte alltid. Men resultatet är ändå dagens Tyskland som jag vill hävda är det kanske enda europeiska samhälle som har en någorlunda realistisk bild av vad som verkligen hände, liksom av egen skuld och eget ansvar.

Och vi andra? I förskräckande utsträckning klamrar vi oss till myter snarare än historiska fakta. Stater som Schweiz eller Sverige anser sig fortfarande ha varit strikt neutrala och stått vid sidan om medan de i själva verket tjänade stora pengar på kriget; Storbrittanien drog sig som segrare tillbaka till sin ö, övertygat om att allt skulle återgå till den gamla vanliga ordningen, fastän kriget skulle bli upptakten till att samväldet gick förlorat och Storbrittanien raskt reducerades till en andra eller tredje rangens makt; i Frankrike fortsätter man att odla myten om motstånd, la résistance, medan fakta är att efter att man knappt försvarat sig snart kollaborerade smidigare med Hitler än kanske någon annan i Europa; på Balkan tror man ännu att man genom hjältemodiga partisankrig befriade sig själv fastän sanningen är att Tyskland snart behövde sina trupper på annat håll – mot Röda Armén i öster – och att de så kallade partisankrigen snarare var hänsynslösa inbördeskrig; i Polen är man djupt övertygad om att ha lidit mer än något annat folk och polackerna blir närmast förnärmade när de från judisk sida blir påminda om Auschwitz, Förintelsen och ett så mycket större lidande; i Ryssland - och tidigare i Sovjetunionen - är den officiella såväl som folkliga övertygelsen att man ensamt besegrade Hitler och befriade Europa från fascism, medan man helt förträngt att just Stalins samarbete med samme Hitler var en av förutsättningarna för att göra kriget möjligt – och så vidare utan ände.

Det har tagit mycket lång tid innan det blivit common wisdom att detta krig först och främst var en kraftmätning mellan Sovjetunionen och Tyskland. Alla andra krigsskådeplatser är vid en jämförelse underordnade, antalet döda och sårade – militärer eller civila – oändligt färre, förstörelsen blygsam ( om vi undantar de de kärnvapen som utplånade Hiroshima och Nagasaki ). Det andra världskriget utkämpas och avgörs i det östra Europa och reser därför en hel del frågor kring de små stater och nationer som befinner sig klämda mellan tyskar och ryssar.

Till dem hör självfallet också Finland. I min ungdom fanns på Svenska Dagbladet redaktion i Stockholm en äldre finlandssvensk medarbetare vars uppgift var att översätta artiklar från diverse utländska språk, en mycket europeisk syssla, värdig en adlig gentleman som denne pensionerade major. Han hade varit med om kriget och såg som sin uppgift att ibland också upplysa oss unga historielösa svenskar om vad det bland annat gått ut på: hade Finland inte försvarat sig mot Stalin – och försvarat sig framgångsrikt – så hade vi i stället för på redaktionen tillsammans med resten av den svenska nationen suttit i Sibirien och livnärt oss på tallkottar.

Detta var majorens heroiska version av vinter- respektive fortsättningskriget. Vi unga rikssvenska journalister teg: av respekt, ignorans och på grund av historielöshet. Men Finlands, Bulgariens, Ungerns, Rumäniens eller Polens situation under kriget var sannolikt mer komplicerad och mer tragisk än så. Jag läser nu i tidningen att en ung svensk historiker skrivit en bok om nationalism och fascism under kriget i dessa “korridorstater” mellan Tyskland och Ryssland, och bland annat kallar Finland Hitlers mest trogne allierade under 1941 – 1944, medan marskalken Mannerheim utpekas som krigsförbrytare med tiotusentals människors liv på sitt samvete.

Om detta vet jag inte mycket: jag är inte historiker, inte ens särskilt sakkunnig när det gäller Finlands historia. Men många år som Östeuropakorrespondent har gjort mig bekant med ämnet som jag därför tror mig veta en del om åtminstone ur slavisk, rumänsk, albansk eller magyarisk synvinkel. Denna min erfarenhet säger mig att nästan alla föreställningar om att det för dessa stater skulle ha funnits någon valfrihet att gestalta det egna ödet ( och därmed ansvar ) ungefär är som att välja mellan pest och kolera. Det rör sig därför om ett “val” som jag inte önskar någon.

Om man har den egna nationens överlevnad för ögonen tror jag att det enda val som man då ställdes inför, var att bestämma sig för när man skulle hoppa från den ena sidan till den andra. Sådana val är aldrig vackra. Men vi som inte ställdes inför dem bör kanske vara försiktiga med att i efterhand kräva en otadlig moralisk hållning som vi själva inte på minsta vis – och under långt mer gynnsamma omständigheter – kan uppvisa. Det enda vi som européer kan kräva är att vi alla åtminstone i efterhand rannsakar vad vi gjorde eller inte gjorde: och tar vårt ansvar för det.