Från mitt kafébord i Wien XVIII

Veckan innan jul läste jag furst Starhembergs memoarer. Ernst Rüdiger Starhemberg var officer och österrikisk aristokrat, under mellankrigstiden ledare för Heimwehr, den nationalistiska rörelse som uppfattade sig som arvtagare till det habsburgska kejsardömet och befann sig i öppen konflikt först med socialister av olika slag (Starhemberg buntar för det mesta ihop dem till "marxister"), men sedan också med Hitlers nationalsocialister som uppfattades som ^preussiskt" stortyska och fientliga mot Österrike.

Hitler var det stora hotet och Starhemberg och hans anhängare hans oförsonliga motståndare in i det sista.

Starhemberg är hängiven patriot, men ingen demokrat. Lojalt sitter han i regering med Dollfuss, sedan med Schuschnigg efter att Dollfuss mördats av nazisterna. Hans stora förebild och gynnare är Benito Mussolini som han uppfattar som den ende allierade mot Hitler. Frankrike och Storbritannien? De demokratiska stormakterna gör ingenting. Starhemberg är "austrofascist": ett självständigt Österrike är målet, parlamentarism betyder käbbel och nationell splittring, våld är ett maktinstrument som visserligen är betänkligt, men inte av princip förkastligt. För nazismens antisemitism och rasläror står han dock främmande.

Mycket av Starhembergs tankegods och övertygelser har åter hamnat på den europeiska dagordningen. Många av oss hade nog trott att det skulle vara omöjligt så tätt inpå det andra världskriget. Men nationalistiska och populistiska reaktioner på både EU:s integration och kris befinner sig i tillväxt i både Väst- och Östeuropa som ett slags politiskt självförsvar. Nationen och nationalstaten är långt ifrån en utrangerad modell trots att den i en globaliserad värld kan förefalla hopplöst föråldrad.

Ändå är situationen mycket annorlunda än på Starhembergs tid. Hans generation präglades av det första världskriget, det moderna Europas urkatastrof: direkt från fronten, ofta med vapen i hand, kom den tidens unga centraleuropéer tillbaka till ett samhälle som befann sig i upplösning. Ett fyraårigt fullskaligt krig övergick till ett ändlöst på sparlåga. Starhembergs memoarer sysselsätter sig utförligt med hur vapen smugglas över gränser, hur olika frikårer och miliser ställs samman och tränas av krigsveteraner, allt i den alibistiska avsikten att skydda egendom eller civilbefolkning till liv och lem.

Mot vem?

Bönder mot arbetare eller tvärtom, "röda" mot "vita", stad mot land; sak samma om det handlar om Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Finland eller Baltikum. I efterhand kan vad vi brukar kalla mellankrigstiden likna en kort och inte särskilt fridsam "paus" i ett europeiskt inbördeskrig som pågår från 1914 till 1945.

Också om de yttre förutsättningarna idag är helt annorlunda fortsätter nationalismen att till sin kärna vara oförändrad. Också idag handlar den om den värme och trygghet en gemenskap skänker. Eller ännu mer exakt: om förlusten av eller det hot som riktas mot just denna gemenskap. Ty nationalismen definierar sig alltid över en fiende som gärna görs till ensam ansvarig för den egna nationens/gemenskapens olycka och nesa.

Andra nationer är per definiton sådana fiender, men också demokratin som är utan lidelse och patos, kall, inte varm som en äkta gemenskap, dessutom full av de kompromisser (ytterst ett uttryck för tolerans) som nationalisten uppfattar som svaghet och tidsspillan. Ty vad Starhemberg har gemensamt med en Viktor Orbán eller en Gert Wilders är övertygelsen att det är här och nu det gäller, dessutom att fienden en gång för alla måste besegras och att just egen styrka, inte minst fysisk sådan, är det bästa medlet för att uppnå detta mål.

Parlamentet, själva inbegreppet av demokratin, är ett rött skynke för nationalisten. Parlamentet kommer därför under attack, helst och som mest effektivt från gatan. Under sin tid i opposition mobiliserade Viktor Orbán gång på gång gatan mot parlamentet tills han med absolut majoritet kunde börja använda parlamentet till en lagstiftning som alltmer underminerar dess betydelse i det ungerska samhället. Också detta känner vi igen från förra seklets europeiska historia: parlament som själva avskaffar eller tillfogar sig irreparabel skada.

Särskilt Östeuropa är utsatt för denna nynationalism. Inte för att en liknande utveckling inte skulle finnas även i Västeuropa, men det är i öst som de demokratiska traditionerna är svaga eller obefintliga, institutionerna ännu bräckliga och det civila samhället litet och passivt. Steget från parlamentet tillbaka till gatan är mycket kort och den senaste tidens demonstrationer - några av dem våldsamma - i stater som Grekland, Ungern, Rumänien eller Slovenien därför betänkliga.

Vad jag emellertid tror mig ha lärt av furst Starhembergs memoarer är att det är stor skillnad på demonstrationer och demonstrationer. De spontana, anarkistiska yttringarna av medborgarnas vrede är illavarslande nog, men ändå inte att jämföras med när samhällets missnöjda använder gatan till att marschera. Distinktionen är viktig: när det marscheras, inte längre "bara" demonstreras, har missnöjets fångats upp, klätts i uniform och stövlar för att ordnas i slutna led. Vägen tillbaka till parlamentet är därefter mycket lång och svår.

Där är vi ännu inte i dagens Europa. Långt därifrån. Men åtminstone i dagens Ungern marscheras det genom gatorna och jag tror att furst Starhemberg där hade känt igen sig och ganska hemma.