Häromdagen mördades tre ungdomar i Uddevalla, en liten stad på den svenska Västkusten där sällan något händer och mord är sällsynta. Media rapporterade omedelbart om denna händelse. Som man kan förmoda var rapporteringen till en början torftig och mycket ofullständig: man fick inte veta mycket mer än att de tre verkligen var döda, skjutna till döds, och att polisen utredde fallet.
Tiden gick. Men mycket mer än vad vi redan visste fick vi inte veta. Dock att mordplatsen som polisen spärrat av stormades av – ja, av vem? Kanske anhöriga till de mördade? – och att ett stort polisuppbåd hade betydande svårigheter att hålla dem tillbaka. Televisionen visade till och med bilder från stormningen, bilder uppenbarligen tagna från långt håll så att det för åskådaren inte blev så mycket mer klart vilka dessa polisen trotsande personer var. Inte heller bidrog några korta intervjuer med lokalbefolkningen till att klarlägga vad som egentligen hänt i Uddevalla: det enda vi fick veta var att alltsammans var förskräckligt. Dessutom uppstod intrycket att intervjuerna var redigerade: att en hel del som ändå blivit sagt redigerats, det vill säga klippts bort.
Så gick det på under några dagar utan att någon kunde bli särskilt mycket klokare över vad som hänt. Efter alla mina år i Östeuropa började jag känna mig som en ringrostig kremlolog, åter försatt tillbaka till den kommunista tiden, som om jag i denna nebulösa rapportering hade att söka efter den verkliga informationen någonstans mellan raderna. Ty med professionell journalistisk hade den föga att göra. Journalistiska grundfrågor som när, var hur och framför allt vem och varför var bara bristfälligt eller inte alls besvarade. Som journalist i hela mitt yrkesliv skämdes jag å mina kollegors vägnar.
Det tog en hel del tid innan vi fick vaga antydningar om att det – kanske – rörde sig om en vendetta mellan olika familjer eller klaner, möjligen om skulder som inte hade betalats i tid, och någostans nämndes i en bisats en moské innan också den försvann någonstans i den politiska korrekthetens självcensur och mörker. Och kort därefter försvann de tre morden från löpsedlar, tiningarnas förstasidor, radio och teve, nästan som om de aldrig riktigt hade hänt och som om massmedia på sitt sätt vore redo att hjälpa till med att utplåna dem.
Fast redan innan dess hade förmodligen de allra flesta dragit sina slutsatser om vad det handlade om, och som jag vill påstå just på grund av avsaknaden av information. Uddevalla är nämligen inte ett unikt fall eller något som händer för första gången. Sedan länge har svensk journalistik övertygat sig själv om att det finns fall där den rätta yrkeshållningen är att inte informera, att hellre undertrycka än att så exakt och uppriktigt som möjligt berätta vad som hänt. Denna självcensur är journalisternas egen; ingen har med lag eller hot tvingat dem till den, och i första hand gäller den när folk med annan nationalitet, religion eller kulturell bakgrund är inblandad.
Det är inte ens något nytt och vi i vet det alla. Dessutom att det sker i de bästa avsikter: på denna punkt är svenska media sedan länge ideologiserade, inte intresserade av vad som är journalistikens mest grundläggande uppgift – att så snabbt, rakt och utförligt som möjligt rapportera om vad som faktiskt hänt – utan att till priset av just den leverera sitt bidrag till det goda samhället.
För egen del tror jag att det är förödande och redan kontraproduktivt. Att undertrycka information i ett fall som Uddevalla därför att det – sannolikt – rör sig om invandrare, är att behandla dem som ett anonymt kollektiv. De blir till en massa, tillåts inte bli till individer med personligt ansvar. Denna grova generalisering där alla tvingas stå för var och en är, som jag ser det, inte förenlig med ett demokratiskt samhälle. I de flesta länder i Europa jag känner till är behandlingen av individuella missdådare en annan: de identifieras ofta med namn och bild, likaså med entisk, nationell eller religiös bakgrund, allt detta just i avsikt att inte indirekt misstänkliggöra en hel grupp.
Så ka man lära sig att en skurk Svensson eller skurk Petterson inte är liktydig med hela den svenska nationen. Som jag vill tro är det ett bättre sätt att förebygga generaliserande fördomar än att försöka avskaffa dem genom tystnad och utebliven information.
Och folk är inte dumma. De förstår mycket väl att de blir undanhållna information därför att journalisterna – medvetet eller omedvetet – uppfattar dem som icke kapabla att använda sig av den: all censurs raison d’être är ytterst att folk inte till fullo kan informeras därför att de är för dumma, för fördomsfulla eller alltför barbariska för att inte genast missbruka den. Som den gode herden försöker svenska journalister att valla sina läsare, lyssnare ller tittare i den enda och rätta riktningen som vore de en skock får, allt för deras eget bästa.
Därför lär vi aldrig riktigt få veta vad som hände i Uddevalla medan åtskilliga svenskar bli bestyrkta i sin misstanke att de där invandrarna i största allmänhet ägnar sig åt vad som bara i undantagsfall sker bland dem själva: de riktigt tvättäkta svenskarna.
