Från mitt kafébord i Wien XX
Globaliseringen stöper i rask takt om världen: sedan kommunismens fall är detta det viktigaste som hänt och som kommer att ha konsekvenser för alla, inte minst för oss i Europa. Den stora omfördelningen av resurser och makt har börjat. Vad u-hjälp och andra former av filantropi inte lyckades med håller frihandel och kapitalism på att klara av.
Egentligen borde vi i Västvärlden var stolta över detta: det är vår modell, våra värderingar och vårt know-how i begreppets vidaste mening som gjort allt detta möjligt. Men denna framgång sker till ett pris där också vi måste vara med och betala. Inte minst Europa kommer att ha mindre vikt och betydelse i en globaliserad värld: vår del av världens förmögenhet, produktion, export och befolkning kommer att relativt gå tillbaka; rent krass därför också vårt inflytande och vår makt i världen. Om detta talas fortfarande mycket litet, sannolikt därför att de som vet besked är klara över att ett sådant budskap inte är vad den stora majoriteten européer vill höra. Skulle det tas upp på den politiska dagordningen vore det ett säkert sätt attt döma sig själv till obetydlighet.
Ett mer sofistikerat problem är vad ren fysisk förminskning av rikedom och makt får för konsekvenser vad gäller våra värden och värderingar. Är också de på grundval av globaliseringen på väg att relativiseras? Kanske hotas - och då inte bara i världen utan också hemma hos oss? Kommer vi i framtiden tvingas ge upp en del av dem när vi måste anpassa oss till en ny värld? Ty paradoxalt nog kan den globalisering som bygger på våra metoder och föreställningar och som stärker samhällen som delvis vilar på andra, bereda plats just för de senare och därmed för vad som är oss främmande.
Denna oroande tanke brukar vi försöka hålla från livet genom att förkunna att våra värden är universalistiska. I någon hegeliansk mening kommer de att slutgiltigt segra; Historien, om man så vill, kommer då till sitt slut. Men jag misstänker att detta är en mer normativ än deskriptiv förkunnelse; alltså egentligen en önskedröm. Ty att se vår civilisations värden och värderingar som universella är troligen lika arrogant som ignorant; skulle det verkligen gälla, så möjligen i form av ett slags minsta gemensamma nämnare för allt mänskligt, men som blir så anemiskt banal och intetsägande att det som begrepp, omsatt i verkligheten, blir icke-operativt.
Shylock påpekar att han som jude blöder som den kristne om man skär eller sticker i hans kött, men detta oavvisliga mänskliga faktum ignoreras fullständigt av den vardagliga antisemitismen.
Stater som Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra är ibland inte ens demokratier eller åtminstone inte i vår mening, sällan rättssamhällen (eller den rätt som tillämpas är oss främmande), samhällen med en annan uppfattning om frihet, rättigheter och skyldigheter, med en annan vardaglig koreografi som bottnar i annorlunda uppfatttningar av företeelser som tid, familj, kön, kontrakt, kompromiss, heder, samvete och så vidare. Det är svårt att föreställa sig att dessa utom-europeiska uppfattningar inte kommer att bli mer närvarande i en modern värld i takt med att de samhällen som bär upp dem blir allt viktigare ekonomiska och politiska aktörer. Och i direkt konkurrens med våra: att tro att våra skulle vara överlägsna och därför kommer att "driva ut" de andra förefaller mig, som redan sagts, arrogant, medan att tro på ett slags framtida fredlig samexistens tycks mig alltför naivt och harmoniskt-godmodigt.
En civilisation eller kultur är sannolikt alltid hotad. Alla världshistoriens stora riken har förr eller senare gått under och med dem vad deras invånare trodde på och hur de tog sig an världen. Ofta är det det konkreta intrycket av förstörelse och undergång som blir bestående: ruinerna, pilspetsen, statyn med avslagen näsa. Redan de otaliga människor som dog eller mördades under sådan förstörelse tycks ha svårare att få fotfäste i vårt minne. Det gäller också i modern tid: ingen betvivlar att otaliga tyska städer förstördes i grunden av det allierade bombflyget, men ideligen dyker små fanatiska grupper upp som till exempel förnekar massmordet på Europas judar.
Hitler och Stalin står för det senaste angreppet på vår europeiska civilisation; och det skedde igår, inte i något avlägset, halvt mytiskt förflutet. Den fysiska förstörelsen var förödande, men i lika stor utsträckning gällde förstörelsen våra värden och värderingar, ett område där det är svårare att fastställa, men också att gömma de skador som uppstod och som vi fortfarande har att leva med. Globaliseringen är självfallet inte att jämställa med Hitler och Stalin; av öppen fientlighet har blivit reglerad konkurrens, av kamp samarbete, slagfältet har förlagts till handel och marknader, "segrar" räknas inte längre i döda fiender utan i försäljningstal. Men proportionerna av denna numera fridsamma kraftmätning är oändligt mycket större än förr - bokstavligen globala - samtidigt som den inte kommer att göra stopp inför den del av vår tillvaro där våra seder och bruk eller övertygelser är hemma.
Och vad som står på spel är förmodligen litet mer än att lägga ifrån sig kniv och gaffel när man går på kineskrog för att visa att man kan äta även med pinnar.
