Från mitt kafébord i Wien XXI

En polsk god vän, död sedan några år tillbaka, levde nästan hela sitt liv i exil i Canada. Wlodek hade som ung man försvarat sitt land mot Hitler, upplevt sammanbrottet, på äventyrliga vägar tagit sig till England för att fortsätta kampen, som artillerist varit med vid Monte Cassino, men efter kriget aldrig återvänt till Polen. Så länge som kommunisterna regerade hans hemland vägrade han att sätta sin fot på polsk mark.

Denne blide gentleman, med åren också en internationellt berömd statsvetare, höll ord. Först efter de fria val som sopade bort kommunisterna från makten skulle han återvända till Polen och det var en lycklig man som sedan vände tillbaka därifrån. Han hade varit hemma, som han uttryckte det (och detta var ingen kritik av Canada). Hemma? Ja, menade han: "Hemma är bara där du har ditt eget modersmål i öron och mun".

Efter nästan ett halvsekel hade han så kommit hem igen.

Ofta tänker jag på professor Stankiewicz' erfarenhet. Nästan lika länge som Wlodek har jag varit någon annanstans än hemma, bosatt i Wien, Zagreb eller Istrien, följaktligen utan svenskan i öron och mun. Inte heller i mitt eget hem har jag tillfälle att tala eller höra den. Nåja, jag besöker Sverige ganska regelbundet; men det blir ändå inte mer än enstaka och korta besök. Egentligen har jag svenskan bara i hand (när jag skriver) och i ögat (när jag läser). Men annars har det för länge sedan föträngts av den så mycket större och mäktigare tyskan. Komisk - eller kanske tragisk - blir denna situation med tanke på att mitt jobb (det enda jag någorlunda behärskar) är att just skriva på den svenska som jag har sådan liten kontakt med.

När jag får tillfälle att ta svenskan i munnen upptäcker alla - också jag själv - att det rör sig om ett språk som legat i träda eller malpåse, som torkat ut och med åren rör sig allt stelare och alltmer styltat. Jag artikulerar som det förr gjordes på teatern. Den tydlighet och klarhet som jag eftersträvar, och som väl är mitt sätt att dölja mina numera begränsade språkliga tillgångar, väcker mer löje än uppskattning. Förr fanns något som kallades riksssvenska; det sades att den talades någonstans i Sörmland. Det var troligen lögn. Dock talades den förr i radion, alltså i etern utan ort, men snart lär jag vara ensam om att tala radiosvenska, något jag inte har Sveriges Radio utan alla mina decennier utomlands att tacka för.

Eller att skylla på. Ty alla år utomlands har gjort mig språkkänslig på ett ängsligt och konservativt - nästan reaktionärt - sätt. Med så litet svenska som jag förfogar över föreställer jag mig varje förändring av den om en förändring till det sämre. Den som dagligen är omgiven av talad svenska kan kanske ta till sig nymodigheter och de varianter av ärans och hjältarnas språk som numera talas i invandrarnas förorter. Men inte jag.

Visst, jag kan höra vad som är begåvat och ibland rentav en konstnärlig landvinning. Men det hjälps inte. Vad som för andra kanske är en av flera möjligheter, ett slags berikande av tillvaron, framstår för mig snarare som mardröm. Min tillvaro försätts i gungning. I namn av originalitet eller befriande fräckhet slås världen sönder och blir till autistiska fragment. Och nästan på samma sätt uppfattar jag - med åren allt starkare - den språkexperimenterande svenska modernismen (i nästan allt en finlandssvensk skapelse) i Gunnar Björlings efterföljd: som en lyx jag inte har råd med.

Nu är jag förstås mer beklagans- än avundsvärd som inte längre deltar i det stora, ständigt pågående svenska språksoppkoket. Jag får hålla till godo med den ranson som redan finns i min bleckmugg ock försöka värma upp den på mitt eget primuskök. Men ibland förefaller det mig som om det går mycket sorglöst till i storköket, som om ideligen nya ingredienser hälls i utan att någon riktigt funderar på vad som ska bli av alltsammans. Och de gamla beprövade recepten tycks ha blivit lika sällsynta som riktig husmanskost i svenska hem och restauranger.

Polskan är ett förhållandevis stort språk som talas av fyra, kanske fem gånger så många som talar svenska. Jag vet inte om professor Stankiewicz någonsin fruktade att hans eget språk skulle kunna försvinna; i alla fall talade han aldrig med mig om det. Men ett litet språk som svenskan befinner sig sannolikt i farozonen, på längre sikt inte bara i det svenska Finland. Det kan räcka med att påminna om ett språk som slovakiskan, så sent som under 1800-talet i sista ögonblicket räddat från undergång, på väg att helt bli utan både litteratur och kodifierat skriftspråk. Och dagens hebreiska kunde bara genom medveten ansträngning ta språnget från skrift till något som också talas i vardagen.

Vi som just dagligen lever i slagskuggan av ett större språk är sannolikt mer medvetna än andra om att också språk föds, blomstrar och riskerar att dö. Vad som däremot är mest problematiskt vet jag inte: att som finlandssvensk ha ett fullkomligt annorlunda språk som finskan omkring sig eller, att som jag i Wien, ha tyskan, ur samma språkfamilj och ibland förföriskt snarlikt, med allt vad det innebär av faror som upplösning och "korruption".

Men jag gissar att släkten som vanligt är värst.