Himarioternas starka vilja

Den galliska byn där Asterix, Obelix och deras vänner trotsade det romerska väldet omkring dem finns inte längre. Det gör däremot Himara, en rätt så grekisk småstad på den albanska rivieran med en fascinerande historia. Staden har aldrig hört till Grekland som stat (med korta undantag under världskrigen), ändå har invånarna beslutat sig för att de tillhör den grekiska kulturen. Främst upplever de sig ändå som himarioter, både hemma och i diasporan.

Till skillnad från gallerna har himarioterna inte haft tillgång till någon trolldryck som skulle ha gjort dem oövervinneliga, deras revolter har tvärtom slagits ned många gånger under seklernas gång. Men de har alltid kommit tillbaka, stridbara som få.

Åtminstone tills nu. När jag och andra finlandssvenska journalister under påsken träffade först den föregående, sedan den nuvarande borgmästaren i Himara kändes det som om ett epokskifte höll på att ske, från militant profilering till pragmatisk inriktning på samarbete. För mig kändes det bra.

En minoritet måste hålla på sina rättigheter, men den måste också kunna samarbeta med sin omgivning. Extrem nationalism har haft så fatala följder på Balkan och kring östra Medelhavet att varje uppmjukning av attityderna - som nu i Turkiet - känns som en lättnad.

Hur har då Himara bevarat sin egenart och sin sturskhet? Kommer man till staden norrifrån förstår man. Staden och byarna omkring den är utspridda över en 50 km lång och 10 km bred kustslätt, omgiven av en bergskedja med snöbeklädda toppar. Serpentinvägen för ned längs sluttningen i oändliga slingor och man är tacksam för att trafiken är gles den här tiden. Söderut kommer man vidare längs en liknande serpentinväg. Himara har alltså alltid varit skyddat mot intrång av bergskedjan och varit vänt mot havet, och mot grekiska Korfu som ligger strax utanför.

Det är kanske den vägen den grekiska identiteten uppstått i staden. Under antiken beboddes kustremsan av kaonier, en stam som av grekiska samtida beskrevs som mycket krigisk och som barbarer, alltså inte greker. Ett annat tecken på att de inte var det var att de inte inbjöds till de olympiska spelen. Kaonierna ägnade sig åt får- och getskötsel, handel med Korfu samt sjöröveri. För jordbruk var marken alltför mager. Genom sjöfarten och kontakterna med Korfu helleniserades en del av invånarna i Himara.

De verkar ha accepterat romerskt och bysantiskt styre, men när osmanerna under slutet av 1400-talet erövrade området gjorde himarioterna gång på gång uppror. Till slut ledde sultanen Suleyman den magnifike år 1537 ett fälttåg för att en gång för alla krossa rebellerna. Inte heller detta lyckades, utan han tvingades bevilja dem lokal självstyre, rätt att bära vapen, skattefrihet, rätt att segla under egen flagg in i varje osmansk hamn och rätt att göra militärtjänst i krig. Trots dessa privilegier fortsatte himarioterna sina uppror under 1500-1700-talen, vilka dock närmast medförde repressalier och påtvingad islamisering. Till slut var vid slutet av 1700-talet bara själva staden Himara och sex byar omkring den kristna.

Himarioterna satsade i stället på relationer till de italienska stadsstaterna och senare med Österrike-Ungern, som kontrollerade Korfu. Emigrationen till Italien var omfattande. Vid ett tillfälle vädjade man till påven om vapen och förnödenheter för att kämpa mot osmanerna. I stället skulle himarioterna övergå till den katolska kyrkan, om de fick behålla sin grekiska liturgi.
När det grekiska självständighetskriget bröt ut 1821 reste sig folket i Himara naturligtvis också, men lyckades inte heller denna gång nå resultat för egen del. Under Krimkriget uppstod följande revolt. För korta perioder under första och andra världskrigen kom Himara faktiskt under grekisk kontroll, men det var inte i avgörande grad en följd av lokal aktivitet. När distriktet införlivades med kungadömet Albanien 1921 och med socialistrepubliken Albanien 1945 ställde sig invånarna naturligtvis på tvären.

Denna långa historia av motstånd förklarar himarioternas egensinne: trots att man aldrig segrat har man inte heller besegrats i grunden och kan fortsätta på den väg man valt. Också den föregående borgmästaren Vasilis Bolanos fortsatte på konfrontationslinjen och krävde i olika sammanhang autonomi. För tre år sedan lät han ta bort vägskyltarna i området eftersom de enbart var på albanska och vägmyndigheterna ansåg att de måste vara det. De egna invånarna klarade ju sig utan, men för turisterna blev läget kaotiskt. Bolanos fick ett kort fängelsestraff för sin egenmäktighet.

När Albanien gick med i Nato skrev Bolanos till parlamentet i Aten för att uppmana det att inte ratificera anslutningen innan Himara fått självstyre och när förhandlingarna om ett albanskt medlemskap i EU inleddes hotade han med att upprepa detta. Också internationella domstolen i Haag har himarioterna vädjat till i sin kamp.

Vi träffar Bolanos i Omonoias lokaler vid strandgatan. Omonoia är albaniengrekernas förbund och Bolanos är dess ordförande. Han talar lugnt och sakligt. Han säger att 85 procent av invånarna i Himara har grekiska som sitt första språk, men att nästan alla också talar albanska, det är bara några som är över 80 som inte gör det. År 2006 öppnades en privat skola med undervisning på båda språken, den finansieras av olika organisationer och privata sponsorer. En del har blivit bättre, men andra problem kvarstår. Speciellt gäller det fastighetsrättigheterna, som många greker inte ännu heller återfått efter kommunistregimens fall. Detta gäller också den ortodoxa kyrkans egendomar.

Vid senaste kommunalval 2011 valdes socialisten Jorgo Goro till ny borgmästare, medan Omonoias aktiva fortfarande har majoritet i fullmäktige. När vi träffar Goro i stadshuset kommer samtalet att mest handla om hur näringslivet kan utvecklas - nu arbetar en mycket stor del av traktens befolkning på annat håll och kommer tillbaka bara för sommaren. Han tonar ned språkfrågan:
- Ibland vill albanerna, ibland grekerna vara mer nationalistiska, och emellanåt kan det uppstå någon kris, men aldrig krig. Jag har två pass och tycker om både albanska och grekiska språket. Men jag ser mig inte som en grek, utan som himariot. Himara fanns innan Grekland och Albanien skapades. Jag ser fram emot en värld utan gränser.

Nedtoningen av språkfrågan känns för mig positiv. Kanske Himara kan tjäna som ett gott exempel på fredlig samlevnad inte bara lokalt, utan också i större skala?