Den internationella modersmålsdagen den 21.2 noterades knappast hos oss, vi firar ju i stället Gustav II Adolfs död vid Lützen. Men i Turkiet uppmärksammade åtminstone samhällsvetaren Mümtazer Türköne den i en kolumn i engelskspråkiga Today's Zaman och debatten som följde visade hur känslig språkfrågan fortfarande är i detta land - och också hur lyckligt lottade vi finlandssvenskar av historiska skäl är.
Trots att 14-20 miljoner människor i Turkiet - 18-25 % av befolkningen - är kurder, har deras språk länge inte erkänts, man har stämplat dem som primitiva bergsturkiska dialekter. Kurdiska namn har inte tillåtits, så på namnen kan man inte skilja kurder från turkar.
Turkiet är, skrev Türköne, omedvetet om modersmålsdagen, trots att frågan om kurdiska språkets ställning är landets största problem. Han har kanske inte heller själv någon klar uppfattning om hur stort det är, eftersom han förklarar att den enda skillnaden mellan turkar och kurder är språket och hävdar att de levt länge tillsammans problemfritt. När republiken upprättades 1923 ville man visserligen assimilera hela folket till den turkiska kulturen och språket, men först efter militärkuppen 1980 förbjöds kurdiskan helt. Detta ledde enligt Türkönes kursoriska historieskrivning till att kurdiska arbetarpartiet PKK inledde ett gerillakrig för att upphäva denna lag.
Nu har så skett - inte nödvändigtvis till följd av denna väpnade kamp, kanske trots den - och man har t.o.m. börjat fundera på att tillåta undervisning på kurdiska. Motståndet mot detta är stort, för många nationalister skulle detta innebära ett svek mot nationens enhet och därmed mot Kemal Atatürks gärning.
Reaktionerna på Türkönes kolumn var skarpa, både kurder och turkar förklarade bestämt att det finns också andra skillnader mellan kurder och turkar än språket: traditioner, kultur, ekonomi, social struktur, historia. Några kommentatorer hävdade att kurderna aldrig kunnat skapa en egen civilisation utan alltid levt under andras kontroll, medan andra hävdade att kurderna representerar en äldre civilisation än turkarna, men aldrig försökt under kuva andra folk.
Finlandssvensken Carl försökte i ett inlägg konkretisera debatten genom att ge sitt starka stöd åt undervisning på modersmålet som en nyckel till effektiv inlärning och till medborgarskap. Han berättade att han och hans barn fått hela sin undervisning från förskola till universitet på svenska. "Därför är vi lika lojala medborgare som de finsktalande, också om vi sjunger nationalhymnen på svenska." Jag kunde inte låta bli att ge mitt stöd åt Carls tanke på undervisning på det egna modersmålet som en förutsättning för ett verkligt medborgarskap.
Det hjälpte inte mycket i en debattatmosfär där stridsyxorna som ven genom luften mest handlade om inbillad historia. Finland accepterades som referens enbart så att "finskan, estniskan, samiskan, lapskan och ungerskan är avlägset släkt med turkiskan", som därmed är ett mer europeiskt språk än kurdiskan, som härstammar från Indien.
Men naturligtvis måste man fortsätta att presentera språkförhållandena i Finland som en bra modell också i andra utkanter av Europa - det är en av folktingets viktigare uppgifter, men ingen lätt en, det är mest bara minoriteter som lyssnar på det örat, inte just majoriteter.
Det turkiska exemplet visar än en gång hur central roll språket spelar för nationalismen. Utgående från etnisk och språklig bakgrund gör man långtgående generaliseringar om individers karaktärer och attityder.
Nationalismen har inte nödvändigtvis någon speciell politisk färg. I Turkiet representeras den tydligast av de Grå vargarna, en i tiden halvmilitär rörelse, som numera lyckligtvis främst agerar parlamentariskt i form av MHP-partiet, men fortfarande har rätt extrema åsikter och inte kan tänka sig några rättigheter för kurderna eller andra minoriteter. Tydligast har den turkiska enhetsstaten ändå byggts upp av kemalisterna, Atatürks republikanska parti, som kallar sig socialdemokrater, även om många ifrågasätter den färgsättningen.
Den extrema nationalismen representeras i dagens Europa främst av de främlingsfientliga populistiska partierna som ofta placerar sig på den yttersta högerkanten. Där kunde man antagligen också hitta den främlingsfientliga halvan av sannfinnarna, Suomen Sisu-fraktionen, om den skulle hinna ägna sig åt annan politik. Men Timo Soini har hittills kunnat förankra partiet någonstans i mitten.
De främlings- och minoritetsfientliga strömningarna stärks ofta i tider av ekonomisk kris, så vi har all orsak att vara på vår vakt.
