Gamla språkkonflikter

"Svenska klubben i Lviv" är en av de få grupper på Facebook jag är med i. Den är en länk mellan dem som läser svenska vid universitetet i Lviv, det gör jag inte men jag har varit ett par gånger uppe på deras institution. I somras fick jag den vägen ett tips om en artikel i brittiska The Economist och det var en mycket fascinerande läsning. Inte så mycket själva artikeln, som var ett stämningsmålande kåseri, utan mest de många och långa kommentarerna, som bland mycket annat också fick mig att fundera på språkdebatten hemma hos oss..

Artikeln hänvisade kort till den Lag om grunderna för den nationella språkpolitiken, som godkändes i juli under våldsamma protester - slagsmål mellan oppositions- och majoritetsledamöter i parlamentet, som förde flera av dem till sjukhus, och sammandrabbningar på Kievs gator. Lagen ger officiell ställning i regioner åt språk som talas av minst 10 % av befolkningen där, därmed blir ryskan officiellt regionalt språk i den östra och södra delen av landet, vid sidan om ukrainska, som fortfarande är landets enda officiella språk.

Utifrån sett verkar den nya lagen helt rimlig. I öster och söder talar de flesta ryska, inte ukrainska, och nu formaliseras den rätt invånarna där redan tidigare haft att använda ryska också i officiella sammanhang.

Ändå har många reagerat starkt på språkreformen, de är rädda för att det ukrainska språkets ställning ytterligare försvagas. I folkräkningen 2001 sade sig 78 % av invånarna vara ukrainare och av dem angav 85 % ukrainska som sitt modersmål. Men omkring 50 % av de ukrainska medborgarna anger i olika undersökningar ryska som sitt vardagsspråk. Många som talar ukrainska hemma skäms eller är rädda för att använda språket ute bland folk. Därför, skriver den ukrainska debattören Mykola Riabtjuk, kan man också i städer med ukrainsk majoritet bara sällan höra ukrainska talas.

Därför tror han att syftet med lagen inte är att stärka ryskans ställning, det behövs enligt honom knappast, utan snarare att ytterligare marginalisera och till slut eliminera ukrainskan. Enligt honom är lagen ett svar på byråkraternas motvilja mot att som nu dagligen kommunicera mest på ryska, men göra pappersarbetet mest på ukrainska.

Riabtjuk medger att lagens princip är vettig: medborgaren i ett tvåspråkigt land har rätt att få service på det av de båda språken hon själv föredrar. Han tror dock inte att den principen kan förverkligas i det nuvarande Ukraina, där medborgarens ställning är svag och byråkratens stark. Följden blir snarare, misstänker han, att rätten att använda ukrainska i de ryskdominerade delarna av landet ytterligare försvagas.

Tilläggas bör att lagen gäller också andra minoritetsspråk. Lagen ger ryskan officiell ställning i 13 av landets 27 regioner, men samma ställning får ungerskan i Transkarpatien, rumänskan i Tjernivtsi i Bukovina, bulgariskan i Odessa och tatariskan på Krim.

Debatten i The Economist kom dock inte alls att handla om den ukrainsk-ryska språkfrågan, utan om de ukrainsk-polska relationerna. Galiziens huvudstad Lviv har under sin långa historia hört till Volhynien, ett föregångarrike till Ukraina, till det polsk-litauiska riket, till det habsburgska väldet och sedan på nytt till Polen, spåren syns fortfarande i stadens arkitektur, där man också kan finna judiska och armeniska inslag. Under 1900-talet stod kampen om Lvivs själ framför allt mellan polacker och ukrainare, och den kampen fördes i somras fortfarande lika hätskt - inga gamla synder var glömda. Debattörerna började med Stepan Banderas rörelse som under andra världskriget i allians med tyskarna massakrerade polacker i Västukraina och fortsatte med den polska operation Wisla, som efter kriget tvångsförflyttade bojker och lemker, alltså rutener eller västukrainare, från Karpaterna till de forna tyska områdena vid gränsen i väst. Motparten kallades i debatten fascister eller kommunister. Sedan gick man längre bakåt i tiden och kom in på religionskonflikterna mellan ortodoxa, grekiska katoliker och romerska katoliker.

Några få deltagare i debatten höll ett sansat tonläge och undrade om inte det var på tiden att dra ett streck över oförrätterna i det förflutna och i stället inrikta sig på att bygga upp en gemensam framtid, men de fick inte nämnvärt gehör.
Lyckligtvis är språkdebatten hos oss fridfullare. En debattör i Economist gör i alla fall ett påpekande som kan ha sin relevans också för oss. Det kan i väst vara svårt att förstå central- och östeuropeisk historia, eftersom vi inte är vana vid att städer språkligt och kulturellt skiljer sig från den omgivande landsbygden. Det har de ofta gjort i denna region fram till våra dagar. Vilnius var till sitt språk och sin kultur polskt (Czeslaw Milosz beskriver det fascinerande), medan den omgivande landsbygden till stor del var litauisktalande. Danzig var tyskt, medan landsbygden kring staden till stor del var polsk. I Lwów talade majoriteten polska, medan landsbygden huvudsakligen var ukrainsk. I Reval/Tallinn talade man allmänt tyska, på landsbygden estniska. Också i Prag och Bratislava var tyskan det dominerande språket.

Spänningarna i Ukraina är naturligtvis delvis en följd av att landet så länge lytt under främmande makter, styrts av en elit med ett annat språk än folkmajoritetens. Men exemplen härovan antyder också att eliterna med ett annat språk än folkmajoriteten ofta förmedlat nya idéer och verkat moderniserande. Så fungerade det också i Finland, där eliten inte bara i huvudstaden utan också lokalt på de olika orterna i det finska Finland var svenskspråkig fram till slutet av 1800-talet. Det är så länge sedan situationen förändrats, att vi inte alltid kommer att tänka på de gamla sociala motsatsförhållanden som kan ligga bakom dagens sannfinskhet, en starkt försenad reaktion.