Bestämmer staten över språket?
"Svenskar är vi icke längre, ryssar vill vi icke bli, låt oss alltså bli finnar". Den devisen tillskrivs universitetsmannen och publicisten Adolf Ivar Arwidsson och har gjort honom känd för eftervärlden, åtminstone i Finland (i Sverige tycks den inte nämnas i levnadsteckningar, som i alla fall berättar om hans "manliga försvar för finnarnas språkliga rättigheter").
Både Arwidsson och Johan Wilhelm Snellman, den som med tiden skulle omsätta Arwidssons paroll i praktiken, var ju båda svenskspråkiga, men för dem handlade det inte om språket utan om nationen, om att bygga upp nationen Finland. I Åbo Morgonblad publicerade Arwidsson 1821 artikelserien "Finska språket såsom nationalspråk" som speglade en radikalt fennomansk syn på språkfrågan.
Frågor kring språk och nation och stat har alltså diskuterats hos oss i 200 år. Det är inget nytt när en del sannfinnar och andra vill förändra förhållandet mellan språk och stat så att Finland blir enspråkigt.
En stat-ett språk är en formel som förts speciellt långt i Turkiet, där utgångspunkten är staten och medborgarna förutsätts uppfylla statens krav. Det kommer tydligt fram i § 66 i den gällande grundlagen av 1982, skriven på de dåvarande kuppgeneralernas villkor: "Var och en som är bunden till den turkiska staten genom medborgarskapets band är turk". Det borde ju betyda att alla medborgare är likvärdiga, oberoende av etnisk-kulturell eller religiös bakgrund. Så är det som känt inte i verkligheten. Snarare är det en instruktion om att varje medborgare ska uppleva och uppföra sig som en turk.
Redan grundlagens företal, som är så heligt att det inte kan ändras, talar om "turkiskhetens historiska och moraliska värden" och om "turkarnas nationella intressen och deras existens". Också övrig lagstiftning och lagskipning har utgått, inte från alla medborgare, utan snarare från "riktiga" turkar. Det har uteslutit de greker och armenier, som inte fördrivits, och framför allt kurderna, som myndigheterna försökt påverka genom de jättelika skyltarna speciellt i östra och sydöstra Turkiet med Kemal Atatürk-citatet "Lycklig den som kan säga: Jag är en turk". De har nu i långsam takt börjat försvinna.
Denna höst upphörde man också med den trohetsed som varje elev i de grundläggande skolorna tvingats avlägga varje morgon sedan början av 30-talet: "Jag är turk. Jag står för rättvisa. Jag gör inte fel./.../ Mitt liv är en gåva till det turkiska landet." Beslutet väckte skarpa reaktioner hos den nationalistiska oppositionen, som anklagade regeringen för att splittra landet.
Samma skarpa kritik riktar högerpartiet MHP mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans strävanden att nå fram till en lösning på den kurdiska frågan, landets största problem. Här är språkfrågan central. Ännu för inte så länge sedan var det förbjudet att tala kurdiska utanför hemmen. Nu har kurdiskan (närmast kurmandji, men i vissa områden zaza) stegvis blivit "laglig", en kurdisk TV-kanal har startats och undervisning i kurdiska som frivilligt ämne tillåtits.
Nu gäller striden undervisning på kurdiska, och den striden har varit hätsk. För kurderna är detta det mest centrala kravet, för Turkiets nationalister ett hot mot landets enhet. För dem är sambandet mellan medborgarskap och språk klart. "Turkiet för turkarna" står det varje dag på paradsidan i landets viktigaste tidning Hürriyet.
Metin Heper, tongivande kemalistisk statsvetare, talar i en färsk intervju om primär och sekundär identitet och betonar att kurderna i första hand ska uppfatta sig som medborgare i republiken Turkiet. Det innebär att de för att kunna leva ett anständigt liv ska kunna tala det officiella språket, turkiska. Därför måste de få sin utbildning på turkiska. Om de sedan kan uttrycka sig också på kurdiska är det positivt.
Språkfrågan kommer att vara ett konfliktämne i Turkiet ännu länge. Det är inte märkvärdigt med tanke på att republiken byggdes på basen av nationen och därmed språket. Men också andra länder i regionen delas inte bara av religion utan också av nation och språk. Iran med sin stolta persiska historia är i dag inte så persiskt som man skulle tro: bara hälften av befolkningen är perser, medanen tredjedel är azerer (t.o.m. Khomeini var azer). De är till stor del rätt integrerade, men nu har aktivister börjat kräva sin rätt.
I Indien har språkfrågan en helt annan karaktär. Hindi och engelska är landets officiella språk, men det finns omkring 140 språk i landet. Engelskan ersatte persiskan som officiellt språk år 1837. Den talas nu av 3-4 % av indierna, men de bildar en intellektuell elit och engelskans betydelse kommer säkert att växa stadigt. Man har i årtionden diskuterat frågan om nationalspråk, utan resultat. Hindi är populärt i norra Indien, men språket väcker negativa känslor i de södra delstaterna.
Någon självklar koppling mellan språk och nation och medborgarskap finns alltså inte. Den turkiska modellen med ett starkt och ideologiskt betingat band borde närmast fungera som ett avskräckande exempel.
