Hör Turkiet till Europa eller Asien? Den frågan har ställts många gånger, den senare tiden ofta i samband med Turkiets ansökan om medlemskap i EU. Svaret kan förändras med tiden, själv är jag nu mer än tidigare benägen att acceptera att Turkiet kan höra till Europa, beroende på kriteriet.
Det kriteriet har ofta varit graden av demokrati. En diktatur, civil eller militär, passar inte in i ett demokratiskt Europa, därför stod Portugal, Spanien, Grekland länge utanför, liksom Warszawapaktens länder. Ett Turkiet, där försvarsmakten i sista hand bestämde spelreglerna, passade inte heller in i bilden. Numera är Europa större, om man ser den demokratiska statsformen som kriterium - detta är kanske EU:s största framgång. EU har också, tillsammans med Recep Tayyip Erdogans regering, en stor andel i de demokratiska framstegen i Turkiet.
Men framsteg t.ex. på lagstiftningens område motsvaras inte nödvändigtvis av framsteg på den demokratiska kulturens område. Den gångna sommarens händelser har tydligt visat premiärminister Erdogans dragning till ett självhärskardöme, som många jämfört med Vladimir Putins Ryssland. Erdogan verkar ha samma behov att demonstrera personligt ledarskap och machomentalitet som Putin har.
För en månad sedan meddelades det att provturen i den järnvägstunnel under Bosporen, som ska möjliggöra t.ex. direkta tågförbindelser mellan London och Peking, skjutits upp en smula. När sedan det första tåget kördes satt Erdogan själv vid spakarna - kanske han hade behövt en veckas lokförarutbildning. Och häromdagen kom en bild från det officiella ibruktagandet av det första turkiskbyggda militära övningsplanet och också här satt Erdogan vid spakarna, gissningsvis ändå bara på elevens plats.
Vi minns också Erdogans skarpa kritik i vintras av en underhållningsserie i TV om sultan Suleiman den store, som mestadels visar honom i hov- och haremsintriger, konsumerande alkohol och kvinnor. I stället borde man enligt premiärministern visa hur Suleiman tillbringade 30 år på hästryggen i ständiga krig för att utvidga det osmanska imperiet. Det framgick tydligt att det var den senare bilden av ledarskap som Erdogan själv identifierade sig med, så långt att han kände sig personligen sårad av TV-serien.
Men det handlar nog inte så mycket om att Erdogan och Putin råkar ha liknande personlighetsdrag, liknande behov av att framstå som starka män, utan mer om att det i deras länder finns en efterfrågan på dessa starka män.
Vill man kan man se det som ett asiatiskt drag. Visst kan man hitta en sådan en sådan tendens i Europa, men den är starkare i Asien. När Alexander den store i tiden utvidgade sitt Makedonien till ett rike som sträckte sig ända till Indusfloden flyttade han huvudstaden till Persien. Det var förstås praktiskt, men det hade också en märkbar inverkan på förvaltningskulturen. Hans rådgivare började klaga över att han inte längre lyssnade på dem, utan hade blivit en envåldshärskare av persiskt snitt.
För Turkiet och Ryssland gäller därför att de hör till både Europa och Asien, de har i sin mentala historia både inslag av det som ibland kallas orientalisk despoti och nyare intryck från Europa.
För Turkiets del går den autokratiska tendensen också tillbaka till osmanska förvaltningstraditioner. Enligt de USA-baserade forskarna Daron Acemoglu och James Robinson var det osmanska imperiet ett perfekt exempel på absolutistiska politiska institutioner, där makten koncentrerades hos sultanen och en smal elit - ett resultat av den osmanska statens militaristiska natur. Den var organiserad kring erövringar och expansion, med sultanen främst som en överbefälhavare.
Klasstrukturen var enkel: den härskande klassen bestod av militären och byråkratin. Alla övriga, "flocken", hade att lyda order och framför allt sköta om jordbruket. För att undvika att grupperingar uppstod som kunde hota sultanens makt infördes tidigt devşirme-systemet, som innebar att man tog barn från kristna familjer, omvände dem till islam och uppfostrade dem utan någon politisk lojalitet annat än till sultanen. De enrollerades med tiden i janitsarerna, men också i byråkratin.
Köpmännen var beroende av staten för en stor del av sina aktiviteter - något som delvis gäller ännu i dag - och städerna fick inte heller någon sådan autonomi som i Västeuropa och kunde därför inte bli någon motvikt till sultanens makt. En av sultanens titlar var för övrigt "Guds skugga", vilket säger en del om hans ställning.
Vissa reformer genomfördes under 1800-talet, men detta skedde mest för att stärka riket i förhållande till européerna. Först i slutet av 1800-talet uppstod en rörelse bland yngre officerare för att ge dem - men inte bredare befolkningslager - större makt och möjligheter att modernisera regimen. Till slut fick gruppen Kommittén för enhet och framsteg (känd under den engelska förkortningen CUP) makten och styrde Turkiet in i första världskriget. CUP drev en nationalistisk linje och genomförde bl.a. folkmordet på armenierna 1915. All tanke på demokratisering var främmande för CUP och det samma gällde Mustafa Kemal som ledde självständighetskriget och upprättade den turkiska republiken. Man kan om man vill se hans parti CHP som en fortsättning på CUP. Först när Turkiet anslöt sig till NATO 1950 ansågs det nödvändigt med ett flerpartisystem och bredare folklager drogs in i politiken, dock så att militären fortfarande förbehöll sig vetorätt.
Efter Erdogans valseger 2002 bröts militärens makt så småningom och demokratiska reformer genomfördes. Dock bara till en viss punkt. Sedan fick man ett intryck av att Erdogan fick smak för det kemalistiska systemet och nöjde sig med att med egna män besätta den gamla maktstrukturen, ärvd från Atatürk, CUP och till vissa delar ända från sultanatet.
Först nu, med försvaret av Geziparken, verkar det ha vuxit fram en rörelse som är mindre autokratisk, som vi i Europa kan ha lättare att känna igen.
