Europeiska paradoxer

Jag tänker ofta på Europa som en medeltida brandvakt. Ni vet, en av de där som gick omkring på nätterna med ljus och lyktor på mörka gator bland gamla trähus och som talade för sig själva för att inte somna och som sade ungefär så här:

"Må Gud beskydda vår stad från eld och brand".

Sådant är nämligen vårt Europa. Det har byggts som ett skydd mot något, inte som en union för något.

Det har byggts mot krig och oro, mot patologisk nationalism och kanske mot extremism. Det hela handlade en gång om Europa som ett fredsprojekt. Men vilket är Europas fredliga modus vivendi? För vilka värden står Europa idag?

Någonting i Europa känns mycket fel när Financial Times skriver att Finland under de pågående budgetförhandlingarna representerar en av de europeiska paradoxerna eftersom landet nog å ena sidan rent allmänt vill skära i budgetförslaget för åren 2014–2020, men däremot inte är berett att skära i kategorin understöd för "sparsely populated regions".

Och inte bara Finland.

Storbritannien vacklar i största allmänhet och premiärministern David Cameron spelar ett högt inrikespolitiskt spel och Frankrike beskyddar med alla medel de dyra lantbrukssubventionerna och i Katalonien vill tydligen en majoritet av invånarna slita sig loss från Spanien och, ja, alla för sitt eget och få för det hela.

Man blir lite pessimist med mindre, trots en grundoptimistisk läggning.

I en nyutkommen bok som på tyska heter "Was, wenn Europa scheitert" (ungefär: Vad om Europa går under?") skriver holländaren Geert Mak om risken för ett totalt sammanbrott i det europeiska samarbetet. Men han citerar med gillande också den tyske poeten och essäisten Hans-Magnus Enzensberger som i en annan bok (recenserad på denna hemsida den 28.6.2012) har skrivit att det riktiga Europa inte finns i korridorerna i Bryssel, utan det finns i européernas adressböcker, i smarttelefonernas kontaktregister, där telefonnummer till murare och andra hantverkare samsas med nummer till läkare och kusiner över alla gränser.

Detta, menar alltså både Enzensberger och Mak, är det riktiga Europa, bortom byråkratierna och oenigheten.
Mak ställer viktiga frågor, men inte heller han kan leverera särskilt många goda svar. Om nu någon hade väntat sig det, eller hoppats på det. Men boken är ändå läsvärd, som en påminnelse och som en snabbkurs i 1900-talets europeiska färd mot samförstånd om en växande oenighet.

Mak har ett välkommet utanförperspektiv och han är inte nådig mot marknadskapitalismens korsriddare. Det hör numera liksom till saken. De viktigaste inläggen om Europa i vår tid kommer av någon anledning från positioner till vänster om mitten. Mak påminner samtidigt om en grundläggande utmaning i hanteringen av den europeiska skuldkrisen. Det handlar om den språkliga dimensionen. På engelska gör man skillnad mellan debt som är ekonomisk skuld och guilt som är skuld i största allmänhet. Fransmännen gör skillnad mellan dette, som är pengaskuld och faute, som är fel eller vergehen. Hos tyskar och nederländare, och för den delen också hos oss svenskspråkiga, är skuld alltid bara skuld, oberoende av om det handlar om pengaskuld eller otrohet i äktenskapet.

Vad följer väl inte av allt detta?

Man bör alltså läsa Maks bok som en påminnelse.

Som en påminnelse, bland annat, om själva det banala konstruktionsfel som ligger bakom den gemensamma valutan euron. Euron skapades utan demokratisk legitimation, utan disciplin och kontroll och hierarki och, värst av allt, utan en vettig exit-strategi.

Som holländare, med en lång nationell historia av guildenkoppling till den gamla D-marken, ser Mak å andra sidan inget alternativ till euron.

Han påminner i stället om vad som hände när Sovjetunionen bröt samman i början av 1990-talet. Då uppstod tre olika valutor. En av trä, en av glas och en som var grön. Den första var den officiella rubeln, olika värd från kvarter till kvarter, från landsdel till landsdel, och ständigt stadd i en fallande och devalverande bana. Valutan gjord av glas var vodkaekonomin, dvs utbytet av en flaska vodka som tack för tjugo ägg eller en bensinkanister som tack för en övernattning eller två. Och slutligen då den gröna rubeln som var den amerikanska dollarn. Och över allting och under allting; genuint kaos.

Vid läsning av Mak blir jag påmind om den märkliga terrorbalans som finns inbyggd i den gemensamma valutan som tanke och idé.

Euron är priset vi betalar för den kostsamma tyska återföreningen.

Euron var produkten av en avancerad kohandel mellan Frankrike och Tyskland där Frankrike stödde grannlandet i en svår och plågsam återföreningsprocess i utbyte mot att Tyskland gav upp den dominerande och starka D-marken för att inlemmas i ett system där övervägande svaga och instabila valutor förenades för att skapa en stark och stabil europeisk valuta.

Det finns säkert också en annan berättelse om euron, eller kanske flera andra berättelser om eurons tillkomst, men en kostsam tysk eftergift var i vilket fall som helst det ultimata priset som betalades för den europeiska maktbalansen och för den europeiska freden.

Men Europa idag handlar inte bara om ekonomi.

Det handlar om så mycket annat. Och i ett sammanhang som detta skall man dessutom inte heller glömma att den ekonomiska utvecklingen under de senaste tio eller femton åren trots allt har gjort livet bättre och enklare och rikare för en överväldigande majoritet av alla européer. Geert Mak citerar siffror som säger att den tyska ekonomin idag går ungefär 25 procent bättre än för bara fem år sedan och han lyfter också fram beräkningar som visar att Tyskland har förtjänat cirka 100 miljarder euro på krisen i de andra europeiska länderna.

Kom sedan och tala om tyska uppoffringar i namn av europeisk enighet.

Europaproblematiken idag handlar vid sidan av ekonomin också om den problematiska skillnaden mellan plats och rum.

Den franske filosofen Michel de Certeau talar om Europa och gör sedan en skillnad mellan place och space.
Han menar att plats står i förbund med stabilitet och ordning, med säkerhet och förutsägbarhet.

Rum, däremot, är som luften vi andas.

Rum är rörelse och tid och möjligheter. Rummet är identiskt med europeiseringen och med den övergripande globaliseringsprocessen, medan platsen är synonym med det lokala, med nationen.

Och i dessa tider av allmän finansiell oro klamrar sig européerna återigen fast vid platsen, söker säkerhet och stabilitet, på bekostnad av det äventyrliga rummet med alla dess möjligheter.

Genom Geert Maks bok går, som en konsekvens av dessa centrala iakttagelser, en eldröd tråd. Den röda tråden är inte alltid särskilt synlig, men den handlar om en fara eller en risk. Den handlar om ett slags tillbakarörelse från drömmen om ett överstatligt europeiskt system till ett mellanstatligt nationellt system.Den handlar om en återgång från drömmar till realiteter och från visioner till nynationalistisk hållning.

Det handlar om en pendelrörelse som vi väl trodde på något sätt hade upphävt sig själv.

Men pendeln svänger häftigare och hårdare än någonsin förr, och allt vi ser och hör runtomkring oss hänger samman på ett lite märkligt och lite ansträngande sätt.

Geert Mak
Was, wenn Europa scheitert
Pantheon, 2012