Upplopp i Stockholms förorter. Kanonresultat för UK Independence Party i brittiska lokalval. Massarbetslöshet, framför allt bland unga. Fascism på framfart i Sydöst. Europa, 2013.
Krisrubrikerna har hopat sig den senaste tiden, och inte ens den passiva nyhetskonsumenten kan ha missat Europas uppförsbacke. En finanskris har blandats med en förtroendekris. Ett EU som brukade klaga över att aldrig nå löpsedlarna har nu fått känna av den moderna nyhetsrapporteringen på fullt allvar.
Den perifera Euroekonomin Cypern fick närmast dygnet-runt-bevakning vid diskussioner om ett eventuellt stödpaket nyligen, och EU-ledarnas kommentarer på väg in till toppmöten får en direkt inverkan på marknader och förtroende. Där nationella finanskriser är knepiga blir förstås globala kriser än svårare.
Det är därmed något av ett skifte av fokus vi nu bevittnar. Den mer observante nyhetskonsumenten har tvingats notera en veritabel comeback av två uråldriga fenomen som ofta blomstrar under tuffa tider, nämligen protektionism och nationalism. Båda förenklar komplexa realiteter till braskande svart-vita vi-mot-dom-rubriker, och förvandlar allt ansvarstagande till lämpligt syndabocksmaterial.
Under parollen Magyarország a Magyaroké! (Ungern åt ungrarna!) håvade Jobbik in hela 17 % av rösterna i det ungerska parlamentsvalet 2010, och 2012 och 2013 lyckades Chrysi Avgi och ATAKA sopa hem ca. 7 % vardera med motsvarande budskap i de grekiska respektive bulgariska valen.
På mindre än ett decennium har alltså det framtidstroende Europa som 2004 och 2007 välkomnade hela 12 nya länder till sin Union inte endast fått bevittna hur dess gemensamma valuta utsatts för rejäl press, utan också hur gamla stereotyper dammats av. Nu verkar det dock inte endast handla om de lata italienarna eller polska rörmokarna; nu hör vi även om hoten utifrån och vikten av att vårda specifika särdrag.
Vi har i skrivande stund ett år till nästa års Europaparlamentsval, som otvivelaktigt kommer att ha migration och integration som nyckelfrågor. Så vad kan då göras – och hur?
Jag vill här från ett liberalt perspektiv anföra tre primära ansatser som inte skyr problematiken, men landar i fundamentalt olika slutsatser än de som i tilltagande grad trumpetas ut över Atens, Budapests och varför inte också Helsingfors gator.
1. Europa är ingen isolerad ö
I dagens integrationsdebatt jämförs ofta Europa med USA, Kanada och Australien, och blir då kritiserat för bristande effektivitet och framgång, framför allt jämfört med invandrarvänliga Kanada, som använder ett framgångsrikt poängbaserat system som bas för sitt invandringsurval.
Medan vi givetvis noggrant måste analysera och finjustera systemets detaljer (vilket också nu görs av den liberala EU-kommissionären Cecilia Malmström) bör vi inleda med att ta ett mer övergripande grepp på helheten.
Vare sig vi gillar det eller inte så är Europa nämligen ingen isolerad ö. Vi gränsar till ett stort antal länder som till betydande del är inblandade i konflikter (Kaukasus, Mellanöstern, Afrikas horn ...). Precis som våra förfäder valde att flytta från sina säkra men fattiga hem i jakt på nya möjligheter så kommer också dessa medborgare att göra det, såvida de inte får en rejäl chans på hemmaplan. Att ta sig från Somalia eller Syrien till Europa är fortfarande betydligt lättare än att åka till Kanada.
Samtidigt finns här en oerhörd underliggande potential. Precis som de "gamla" EU-medlemmarna hade ett subjektivt intresse i att de "nya" utvecklades så att de kunde handla med nya marknader, ligger det också i Europas kollektiva intresse att utveckla kontakterna med de 400 miljoner invånare som bor i dess direkta omgivning, av såväl ekonomiska som säkerhetspolitiska orsaker. Få startar trots allt krig på fulla magar.
En aktiv, gemensam grannskapspolitik och ett klart Europeiskt ramverk för integration är därmed i Europas direkta intresse.
2. Europa är en åldrande patient.
Och Finland ingen naturlig magnet.
Som om den nuvarande krisen inte skulle uppta tillräcklig energi så är den nästa redan på ingång. Den kommer att handla om demografi.
Den rejäla babyboomen efter andra världskriget i kombination med efterföljande låga och stabiliserade födelsetal har skapat en krutdurk. De stora kullarna på 1940- och -50-talet har byggt vårt välstånd och förväntar sig därmed goda pensionsvillkor - men de skall försörjas av allt färre i arbetsför ålder.
Finland och Italien kommer att vara bland de länder som först stöter på utmaningen; men uppskattningsvis kommer dagens EU att ha förlorat omkring 93 miljoner människor (!) ur sin aktiva arbetskraft år 2050. Intressant nog matchas de här siffrorna av de omvända (höga födelsetal, ung befolkning, låg andel pensionärer) hos många av Europas grannar, såsom Turkiet och Egypten.
Finland är ett exportberoende land, och EU en handlande kontinent. Vi borde därför vara tacksamma för folk som vill komma till oss – speciellt i det karga norr, som knappast attraherar speciellt många på basen av vare sig klimat eller språk.
En passiv inställning är dock knappast lösningen. Som redan Anders Chydenius i tiderna lärde oss; om vi inte handlar med deras produkter, får vi deras människor. Det finns lite orsak till rädsla – men utmaningarna har dock direkta följder för vilken politik man bör föra. Europas politik borde bygga på två ben, enligt följande:
Först och främst visar den senaste tidens upplopp att integration kräver insatser av bägge parter. Att endast passivt inrymma människor i ett nytt land är inte långsiktigt hållbart. Utan integrationsmöjligheter, jobb och hyfsat boende kommer förorter att koka och människor protestera.
Eftersom vi inte kan isolera oss behöver vi en klar vision av hur vi vill att människor skall kunna rota sig; och därefter ge dem realistiska verktyg för att uppfylla den. Vi kommer att behöva matcha industrins behov med invandring och justera våra sociala förmånssystem, bl.a. genom att införa konkreta morötter för att premiera dem som gör ett gott jobb.
För det andra kommer vi å det snaraste att behöva extern invandring för att kunna bibehålla den välfärdsnivå vi har idag. Skall vi kunna attrahera dessa måste vi förenkla byråkratin för utbildad arbetskraft som är intresserad av att komma till Europa, samt ge dem möjlighet att resa runt i vår Union. EU:s så kallade Blue Card måste införas å det snabbaste.
3. Slösa inte bort en kris. Dags att reformera!
"You never want a serious crisis to go to waste", sade Barack Obamas f.d. stabschef Rahm Emanuel. En verklig kris påvisar obekväma sanningar.
Europas nuvarande kris har sannerligen pekat ut ett flertal svagheter i sättet på vilket vi är förberedda på modern krishantering. För att bara ta ett axplock av de mest prekära problemen:
- En stabilitets- och tillväxtpakt kopplades till införandet av Euron, men då viljan att skrida till sanktioner mot de stora länderna var svag, passade Frankrike och Tyskland som första på att bryta den, då deras ekonomier var under press.
- Möjligheterna att agera då ett medlemsland missköter sig (samhälleligt eller ekonomiskt) har visat sig vara minimala.
- De officiella institutionerna var inte byggda för fullskalig krishantering och motsvarade därför aldrig vare sig folkets eller marknadernas förtroende.
Även om Europa otvivelaktigt har lidit av dessa misstag, så utgör det knappast grundorsaken, som många skeptiker naturligtvis skulle vilja hävda. Tvärtom är EU snabbt på att lära sig. Under de senate åren har en rad reformer redan ägt rum, och fler är på väg. Som Rahm Emanuel indikerar i citatet ovan; möjligheten att reformera är sällan så god som när allmänna sanningar ställs på ända. Om vi bryr oss om Europa borde vi gripa denna chans. Annars gör någon annan garanterat det.
– – –
Joakim Frantz är politisk rådgivare vid det liberala ALDE-partiet, det tredje största partiet i Europaparlamentet i Bryssel. Han ansvarar för partiets projekt och kontakter i Norden, Baltikum och Central- och Östeuropa samt politisk rapportering och analys.
www.aldeparty.eu
