Det är oroande att man i Bryssel börjat lufta argument för att Europa i framtiden ska ha kraftigt nedmonterade välfärdssystem och bygga på privata kostnadsbelagda tjänster snarare än ett offentligt system för basservice. Jag har försökt spåra var de argumenten härrör från, men inte stött på annat rättfärdigande än att en neoliberal agenda smygs in bakvägen. Särskilt upprörande är att man inte här för diskussionen om ett hurudant samhälle vi vill ha, särskilt som EU till all tur inte har kompetens inom socialförsäkring eller socialpolitik i egentlig mening. Att EU-kommissionen dock förespråkar en social nedmontering ser jag som en arrogans utan like och som ett uttryck för ett elitistiskt autokratiskt maktsystem.
En dylik nedmontering, som jag befarar blir resultatet av en strikt ekonomisk styrning på EU-nivå, leder inte till tillväxt utan ett överförande av kapital från det offentliga systemet till djupa privata fickor. Vi borde inte heller blunda för de olika utgångslägena inom Europa, dvs. det som Richard Swartz i en av sina Magmakolumner påtalar kallar för klientelistiska skråsamhällen i Sydeuropa i jämförelse med å andra sidan den nordeuropeiska välfärdsmodellen som bygger på långt homogena samhällen. På ledarplats i EU är en portugis som kommer från ett system där den allmänna grundutbildningen för några decennier sedan var så svag att en del av arbetskraften än i denna dag inte är läs- och skrivkunniga. EU kommissionens ordförande José Manuel Barroso utgår från ett elitistiskt och paternalistiskt system och utformar EU-politik ur ett förlängt management-perspektiv med administrativ styrning uppifrån ned.
Vad gäller bestämmelserna om politisk ansvarighet och öppenhet inom EU har de inte fått nått någon reell effekt och deras tillämplighet står i klar motsats till den finländska intuitiva förståelsen av begreppen. Vid en tillställning i Bryssel den 29 november berättade kommissionär Sefcovic följande: transparens kan leda till en omgivning av "storebror"-övervakning, så kommissionen vill finna balans mellan dels effektiva beslut och en viss öppenhet. Öppenhet kan också leda till förvridna incitament, sade Sefcovic, och hänvisade till offentliggörandet av kommissionens årliga arbetsplaner som det centrala i ökad transparens. "Medborgarna har rätt att veta vem som påverkar beslut", sade Sefcovic. Han antyder kommissionens ovana att anlita det europeiska näringslivstoppar för att definiera vilken reglering de möjligtvis kan gå med på, såsom då Deutsche Banks Josef Ackermanns "rådgav" EU-toppmötet i juli eller de alltigenom nära kontakterna till de franska och italienska energibolagen som dikterar sista fasen för kompletteringen av den europeiska energimarknaden, en liberalisering som kostat hushållen i hela Europa skjortan.
En så krass inställning till ansvarighet och öppenhet visar på ett misslyckande i EU-politiken hos de länder som har en offentlighetstradition, däribland Finland. Det är lätt att ta seden dit man kommer men svårare att verka för en förändring då det dessutom finns bara en handfull finländska tjänstemän på ledande poster. Hur som helst visst visar det på en uppenbar brist på engagemang att finländarna, med undantag för några Europaparlamentariker, inte aktivt arbetar för en kultur av öppenhet. Däremot framhärdar jag i att parlamentet i stort präglas av samma kabinettspolitik som de övriga institutionerna. Bland EU:s gudfäder, dvs. de som varit med längst i svängarna i Bryssel, skyndar man sig att tillägga att EU är den enda internationella organisationen med ett folkvalt organ. Underförstått ska man inte därigenom missta sig till att anta att det skulle göra EU till en direkt demokratisk organisation. Polens EU-ordförandeskap har som det första någonsin byggt på en ansats till att samarbeta med parlamentet, men växelverkan mellan parlamentet och de övriga institutionerna karaktäriseras ändå inte av någon fungerande parlamentarism.
Det politikerna väntas göra några veckor före jul är att stabilisera gemenskapsvalutan. "Stabilitet" är ett nyckelord i dessa dagar; vi får höra att det gemene man vill ha är en stabil ekonomi och det rättfärdigar vissa åtgärder. Jag får alltid lust att fråga hur de här "politruckerna" med kommissionär Rehn i spetsen möjligtvis vet det. Har vi röstat kanske? Termen har blivit nästan lika populär som i Kina där enpartiregimen efterlyser "social stabilitet" för att trygga sin egen maktposition. I EU-terminologin används istället "kohesion" för att ersätta de mera krävande begreppen jämlikhet, jämställdhet och social rättvisa. Det blottlägger med pinsam tydlighet att man är ute på hal is för EU:s konstanta och inbyggda demokratiunderskott överbryggs inte genom uppstyltade ordkreationer.
