”Vi står inför en europeisk Big Bang” - ett plock bland höstlöven i Bryssel

Mitten av oktober; de politiska brandtalen om att stärka de federalistiska dragen i EU avlöser varann. Kommissionsordförande Barroso hetsar för att ersätta den monetära unionen med en ekonomisk och fiskal union där kommissionen är drivkraften, inte de mellanstatliga mötena och avtalen som hittills. Eller som han uttryckte det i veckan; kommissionen ska kunna kräva en andra behandling av ett EU-lands nationella budgetförslag och kräva ändringar, övervaka verkställandet och utöva budgetdisciplin, därför att "mera disciplin och mera integration betyder mera Europa".

Det antagandet bygger på så många vanföreställningar att jag råkar i ett omedelbart adrenalinrus. Tack och lov hörs också andra röster i Bryssel dessa höstdagar och det är inte bara de EU-skeptiska britterna som länge gottat sig åt eurokrisen. Professor Markus Kerber, en av de som besvärade sig över räddningsaktionerna inom eurozonen till tyska Bundesverfassungsgericht, gästade i veckan Bryssel. Han har nu rest klagan mot Europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet vid EU-domstolens tribunal.

Väsentligen pekar han på att vi måste sluta se europeisk integration som något slutgiltigt, helt enkelt slopa begreppet om att integrationen in den form vi känner den har en definitiv karaktär. Det finns röster som höjs för det också i Europaparlamentets debatter och de kommer inte bara från det brittiska självständighetspartiet. De finns de som argumenterar för att EU är ett efterkrigstidsprojekt som blivit inaktuellt. Kerber ser argumenten om ständigt mera Europa som en religiös dogm. "Vi är nära en Big Bang i Europa", säger han och menar då att vi ska utmana centrala begrepp i integrationen. Det är anmärkningsvärt att största delen av den tyska allmänheten motsätter sig finansstödpaketen och ifrågasätter för första gången hela idéen med Europapolitiken.

Kerbers infallsvinkel är att ECB:s nödåtgärder inte har granskats rättsligt. Genom att grekiska, irländska och portugisiska banker ger statsobligationer som säkerhet för återfinansiering anser Kerber att centrala EU-stadgar sätts ur spel. Det gör centralbanken för att trygga finansinstituten i de länderna trots att stadgarna förbjuder ECB att utöva monetär finansiering. Faran är att de nationella centralbankerna på det sättet fördelar nödkrediter. ECB vägrar ge ut statistik över sitt innehav av statsobligationer utan bygger sin kommunikation liksom även de övriga EU-institutioner på förbindliga och intetsägande uttalanden och kommunikéer. Kontroverserna i ECB:s styrelse ges inte offentlighet. ECB riskerar sitt eget kapital och kunde själv stå för en återkapitalisering genom det europeiska centralbankssystemet. Också Sveriges Riksbank befarar att ECB riskerar sin egen balansräkning.

Kerber menar att man inte kan bygga på undantagsåtgärder som inte återinför finansiell stabilitet. Motiveringen är att de här medlen sedan steriliseras, dvs. sugas upp ur ekonomin, men det menar kritikerna vid det här laget att är en ren lögn och fiktion. "Inom ECB tror man inte längre på den dogmen, det är som kommunistpartiet under Sovjetunionens sista dagar", utbrister Kerber. "Det skulle i förlängning betyda att banker överlämnar tidsbundna depositioner, men dom kan lämnas in som säkerhet till ECB följande dag." ECB är inte ensam om att överskrida sina institutionella gränser; det ser ut som att EU-institutionerna gått in för att tänja på fördragen. "ECB har fängslat finanspolitiken så att det inte finns rum för att stimulera ekonomin", påpekar Kerber.

Strax före sin pensionering klandras europeiska centralbankschefen Trichet på flera håll. Investeringsbankiren Edouard Carmignac anklagar Trichet för att ha tilldelat den franska industrin en dödsstöt då han höll fast vid en stark franc under 1990-talet och nu äventyrar euron genom räntehöjningar utan att ha sett vidden av den ekonomiska krisen. Carmignac ser en svag euro som en bättre utväg än ingen alls och vill att ECB:s styrränta sänks till noll. En räntesänkning skulle stimulera ekonomin och bidra till att sänka eurons värde eftersom övervärderingen har lemlästat exporten de senaste fem åren. Däremot stöder Carmignac fortsättningsvis ECB:s köp av statsobligationer för att det tryggar en tillgång till finansmarknaden för de svagare länderna och kringgår problematiken med kapitaltillskott för bankerna, som istället kan avhända sig statsobligationerna. Ökad likviditet betyder inte automatiskt högre inflation, eftersom inflationen stiger bara över tid och inte över en natt och i sin tur skulle bidra till en svagare euro. ECB:s uppdrag att framgångsrikt bekämpa inflation väger lätt i ett sammanhang då länderna i periferin helt enkelt dukar under. Och måttet kan vara rågat för Tyskland också då man ser krisen som ett hot mot landets egna solvens.

Både tyska ekonomen Hans-Werner Sinn och Martin Wolf, redaktör vid Financial Times, är överens om att eurokrisen bottnar i betalningsbalansen. Sinn pekar på att de drabbade länderna har förlorat i konkurrenskraft och istället för att ekonomin skulle växa sig ur problemen så skrumpnar länderna bokstavligen. De solventa länderna riskerar dras ned i ett träsk av skuld genom räddningsfonderna som inrättats. Det billiga kreditflödet för både privata och offentliga ändamål som euron garanterade ända till 2007 underblåste de facto en inflationsbubbla. Wolf kommenterar att man för tio år sedan trodde att en kris i betalningsbalansen inte kunde uppkomma i en valutaunion. Det problemet bottnar i den kumulativa effekten av glappet i euroländernas konkurrenskraften, vilket förvärras av finanssektorns excesser som undgått reglering. Däremot borde man inte beskylla den offentliga finanspolitiken för ansvarslöshet före krisen, utom vad gäller Grekland och Italien. Sinn för sin del liknar penningströmmarna inom eurosystemet vid Bretton Woods-mekanismen och påpekar att det finns en risk för att tyska Bundesbanks krav på eurosystemet inte kan indrivas. Funktionen bygger på att Bundesbank ger kredit till andra euroländer på tyska bankers bekostnad för att finansiera underskotten i respektive lands betalningsbalans och så länge kreditflödet fortsätter, kan underskottsländerna finansieras, vilket i praktiken pågått sedan 2007. Men ifall det upphör, finns det ett incitament för länderna att lämna euron och devalvera, påpekar Sinn, som befarar att ett utträde skulle ruinera både euron och kärnländerna. Trots det vill Sinn att man slutar uppfinna nya kanaler och program för kredit till insolventa länder, begränsar krediterna till två år och sätter stopp för stödköpen av statsobligationer.

Wolf invänder att försök att pressa de svagare länderna till att anpassa sig är dömda att misslyckas för det skulle leda till en ond spiral av åtstramning som går i retur inom eurozonen. Då EMU bildades och medlemsländernas ekonomi och konkurrenskraft inte längre reflekterades i den egna valutans värde borde skillnaderna istället ha skönjts i de räntor länderna statsobligationer uppgick till. Den effekten har däremot inträtt först nu. Det faktum att styrräntan sjönk för de sydeuropeiska länderna då euron infördes ledde till prisstegring och en fastighets- och konsumtionsbubbla där centralbankerna inte kunde ingripa mot överhettningen i ekonomin, eftersom ECB bestämmer räntesatsen. Däremot kunde den offentliga ekonomin kontinuerligt ha konsoliderats genom att man dragit nytta av den mindre ränteskillnaden, exempelvis för Italiens del. För Spaniens del var det däremot inte den offentliga ekonomins skuldsättning utan fastighets- och investeringsbubblan och recessionen som orsakade svårigheterna. Både Spanien och Irland hade budgetöverskott för krisen, inte underskott, och statsskulden var faktiskt så låg som 31% av BNP i Spanien 2006. Även i Portugal var statsskulden ett par år före finanskrisen under den 60% av BNP som stabilitetspakten föreskrev. Däremot är privatsektorns skuldsättning i Portugal betydande, liksom på Irland. I Grekland var den offentliga sektorns finanspolitiken ohållbar. Länderna föll i ett konkurrensglapp som inte grundade sig på realekonomin och EMU genererade inte automatiskt konkurrenskraft. Om Grekland däremot hade gått ur valutaunionen förra sommaren, kunde hela valutaunionens kris enligt Kerber ha kvävts i sin linda. Kerber menar att Frankrikes president Sarkozy och Tysklands förbundskansler Merkel anammat dogmen om dominoeffekten ifall Grekland går bankrutt. I själva verket är det de franska bankerna som är utsatta, särskilt via Credit Agricole och Société Generale. Deutsche Bank är inte längre i samma utsträckning exponerad. Argumentet med en Greklandseffekt som sprider sig ifall landet går i konkurs har gynnat Merkel inrikespolitiskt för att bemöta tyskarnas kritik mot stödpaketen.

Men vad göra nu? Kerber ser det som att det inte finns något alternativ till att avveckla gemenskapsvalutan. Han går längre och menar att Frankrike inte hör hemma i någon monetär union. "Frankrike har aldrig velat acceptera några finanspolitiska regler och alltid velat ha undantag." Framtiden utskisserar han för Tyskland, Nederländerna, Österrike, Luxemburg, Finland och eventuellt Sverige och Danmark i en union. Några Medelhavsländer kunde delta i klubben; Italien är en stor marknad och måste därför räddas.
Martin Wolf menar att man kunde föreställa sig att Grekland utgår ur valutaunionen till följd av ekonomisk depression och ett enormt underskott i bytesbalansen. Men själva utträdet är fruktansvärt svårt att tillämpa, eftersom kapitalkontroller antagligen skulle införas och banker stängas för att undgå massiva uttag. Det skulle leda till konkurser och kostnaderna skulle svälja en stor del av en redan krympande BNP. Om å andra sidan Tyskland utträder, skulle kapitalströmmarna gå i den riktningen och den starkare valutan göra att landet förlorar i konkurrenskraft och BNP sjunker kraftigt. Därför är själva begreppet om utträden något orealistiskt. Wolf förespråkar istället aggressiv ekonomisk expansion i eurozonens kärnländer och en ytterligare uppluckring av ECB:s monetära politik och stöd till länder för att återfinansiera den offentliga sektorn, samtidigt som man inför skattedisciplin och ett banksystem över hela euroområdet med högre kapitalnivåer som krav.
Andra förslag är att den tillfälliga räddningsfonden EFSF tar ut en banklicens och köper statsobligationer och använder dem som säkerhet för lån från ECB. Räddningsfonden kunde också försäkra investerare i statsobligationer mot förlust men även det skulle antagligen förutsätta att ECB är involverad. Den amerikanska ståndpunkten är att EFSF och sedan stabilitetsmekanismen ESM vad gäller innehav av statsobligationer borde anta liknande proportioner som USA:s centralbank har i förhållande till det amerikanska finansministeriet; hälften av de amerikanska statsobligationerna innehas av Federal Reserve. Däremot saknar den europeiska valutaunionen denna slags lender of last resort för att undvika att centralbanken finansierar de enskilda staterna, som ju inte ingår i en skatteunion.

En del EU-politiker förespråkar ett EU-finansministerium, men för att återgå till Barrosos tes om att kommissionen ska ges befogenhet att kullkasta medlemsländernas nationella budgetförslag som redan antagits av en suverän lagförsamling så förefaller det befängt. Absurt därför att en internationell organisation som inte har beskattningsrätt och vars funktion inte bygger på att beräkna en skattebas skulle utöva befogenhet över ett ansvar som ligger hos folkvalda församlingar. Trots att Tysklands högsta förvaltningsdomstol har spärrat vägen för euro-obligationer (dvs. gemensamma statsobligationer som länderna i eurozonen skulle vara solidariskt ansvariga för) går EU-kommissionen vidare på det spåret genom att bara ändra termen till stabilitetsobligationer. Förslaget väntas om några veckor. Kommissionen borde manövrera sig ur det absurda utspelet om att tvångskapitalisera bankerna; klart är att det blivit en politisk dogm att låta finansmarknaden gå delvis oreglerad utan att man gestaltat vilka konsekvenser det kan ta, men steget till obligatorisk kapitalisering är ett felsprång.

Grekland, demokratins vagga, har ställts under en finansdiktatur som försöker åstadkomma en samhällsreform som det kan ta en generation att genomföra och som inte borde ske annat än i normal demokratisk ordning. Det är för all del inte första gången Grekland är satt under tvångsförvaltning, men politiskt är en situation där man trampar på nationella lagstiftningsorgan ohållbar. Det bygger på en politisk vision hos EU-kommissionen om att "eliminera nationalstaterna såsom vi känner dem", som någon uttryckte det i Europaparlamentets debatt i veckan. Det händer att valutor faller. Hellre det än att låsa in sig i en bur av stagnation för de kommande 30 åren, vilket sydeuropeiska bedömare befarar att åtstramningsåtgärderna leder till. Då krisen slog till i Argentina för tio år sedan (efter ett årtionde av IMF-ledd "stabilisering" genom en direkt dollarkoppling av valutan) uppmanade man folk att ta ledigt från krisen, att ta en promenad och inte tänka på krisen. Kanske det är dags att göra det här också.