Det är spännande tider vi lever i. Hela det här året har präglats av braskande rubriker om trubbel i eurozonen; krismöten, räddningoperationer och återupplivningsförsök. Irland gav till slut motvilligt efter för påtryckningarna att ingå ett räddningspaket som antagligen kommer att uppgå till 90 miljarder euro.
EU-experter och IMF ska göra upp ett treårigt hjälppaket om man kan enas om villkoren. Finansminister Katainen varnar för total katastrof om inte den här krisen hade avhjälpts. Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy varnar för att hela EU-bygget rasar om inte eurokrisen avhjälps. Tyska förbundskanslern Angela Merkel varnar för att EU går om intet om euron urartar. Också andra politiker har medgett att risken för att eurozonen kan splittras är verklig.
Jag anser att det de facto finns starka belägg för ett inseende om att euron kanske inte varar så särdeles länge till. Ännu förra veckan tippade några av oss pessimister i pressrummet i EU-kommissionen i Bryssel på att gemenskapsvalutan faller inom fem år. Men det var innan det iriska dramat utspelade sig. Nu frestar det den borne pessimisten att tänka att slutet är nära. Euron är i första hand ett politiskt projekt, som nu vacklar i sviterna av illusionen om en monetär union som skulle överbrygga de strukturella klyftorna mellan medlemsländerna.
Monetärunionen trumfades igenom under slutet av 1990-talet mot att aspiranterna uppfyllde vissa nominella kriterier, medan de nationalekonomiska divergenserna sopades under mattan med schvung och en from förhoppning allt skulle gå bra mot alla odds ifall man bara blundar för motsättningarna. Tyske gammelkansler Kohl, som gick i bräschen för euron, hade inte velat se de sydeuropeiska länderna som medlemmar.
Men nu då? En så stort ekonomisk block som eurozonen kan inte framhärda i ett system där en del drar hemåt och andra är fripassagerare med en starkare valuta och bara några ser till helheten. Med att dra hemåt menar jag en stark exportbaserad ekonomi som inte i tillräcklig grad stimulerar inhemsk efterfrågan, dvs. Tyskland.
Fripassagerarna är alla de länder som dragit nytta av en stark stabil valuta och av att låneräntorna sjönk över en natt då den infördes. Den ökade lånegivningen och prisstegringen ledde till en skuldbörda för privatsektorn i Portugal på över 200% av BNP och fastighetsbubblor i Spanien och framför allt Irland. Dock är det förhastat att som många EU-skeptiska britter beskylla enbart euron för Irlands prekära situation. Där borde ekonomins överhettning ha dämpats med skattepolitiska åtgärder; inte ens nödvändigtvis med en markant höjning av den beryktade företagsskatten, utan också med andra medel, såsom fastighetsskatter och inkomstskatter.
Skatteöversynen som EU-experter nu företar på Irland är i sig en intressant ansats till en insyn i de enskilda EU-ländernas politiska beslut, kanske en tillstymmelse till skattekoordination, eller åtminstone ett försök att rädda vad som räddas kan efter att politikerna gått in för att rädda bankerna till ett pris om 50 miljarder euro.
Införandet av nya skatter och ingåendet av sparprogram med lönesänkningar enligt anmodan av EU och IMF har dock sina risker. Dels kan man fråga sig vilken offentlig service det alls finns att skära ned i ett land där den offentliga sektorn redan krympts, men framför allt hajar jag till inför vad som sannerligen befogat kan betraktas som ett ingrepp i den irländska suveräniteten och dilemmat att den situationen uppstår i det land som in i det sista stod emot den senaste fasen i EU-integrationen, Lissabon-fördraget. IMF har tidigare knackat på dörren på Irland och väckt stort politiskt motstånd. Trots att landets finansminister nu bedyrar att man uppskattar den solidaritet EU har visat under finanskrisen, skulle jag våga påstå att ingripandet kommer att få vittgående politiska konsekvenser.
Krismekanismen som till slut inrättades av EU:s finansministrar vid ett stormigt möte i maj kan dock inte rädda alla. Analytiker bedömer att 'stabilitetsfaciliteten', den provisoriska nödlösningen, är stor nog att bemöta krisen i Irland och Portugal, men inte tillräcklig för att handskas med problem som kan uppstå genom finansmarknadens tvivel på Spaniens ekonomi i och med landets krympande BNP, höga arbetslöshetsgrad och fastighetsbubbla. Ett uttryck jag hört den av krisen grånade och utmattade kommissionär Rehn spasmodiskt upprepa är "austerity", dvs. strikta sparåtgärder. Men om man sparar istället för att stimulera så stagnerar ekonomin med all sannolikhet. Att medvetet köra ekonomin i sank förefaller i sin tur politiskt helt ansvarslöst.
Utmärkande för hanteringen av eurokrisen är det propagandistiska spelet för kulisserna som försiggått hela det här året i Bryssel. Ett utmärkt exempel var det så kallade stresstesten för europeiska banker; alla inblandade visste att det inte var frågan om mera än en PR-ploj där man de banker underkändes som redan hur som helst hade omstrukturerats.
I testen kommenterade man inte den mest påtagliga problematiken; de europeiska bankernas korsexponering. Om irländska banker går omkull, hotas brittiska och tyska banker som är de största lånegivarna. Spanska institutioner är likaså de som drabbas värst ifall krisen eskalerar i Portugal. De grekiska bankerna har i sin tur finansierats av bland andra franska och tyska banker.
Officiellt undviker EU-kommissionärer och tjänstemän till denna dag att vidkännas vidden av valutakrisen. För det fall att det onämnbara inträffar, nämligen att eurozonen splittras, finns det kanske någon centralbanksstrateg som utarbetat en högst hemlig plan. Eller några.
En kvalificerad gissning är att Tyskland lösgör sig, följd av Nederländerna, Finland, Österrike, Luxemburg och några till. Frankrike och de sydeuropeiska länderna kunde då ta över euron och dess institutioner. Då skulle det uppstå vad bedömare kallar en smöreuro och en oliveuro. Den springande punkten då så sker kan komma att bli Tysklands krav på en fördragsändring som reglerar omstruktureringen av ett lands skulder, dvs. i praktiken betalningsoförmögenhet. Senaste fördragsändring tog ett årtionde och klart är redan nu att det är politiskt så gott som ogenomförbart. Också de bedömare som inte siar om en omedelbar undergång, målar fan på väggen i och med man nu inte löser problemet med de stora obalanserna inom eurozonen. Man kan fråga sig huruvida ingen politiker har den vision och det grepp om verligheten som krävs för en lösning.
Allt prat om sparprogram till trots, kräver EU-kommissionen fortfarande en höjning av nästa års budget på 2,9% (faktiskt hade Europaparlamentet redan röstat igenom krav på plus 5,8% men det förslaget har fallit som bowlingkäglor). Ännu pinsammare är att förhandlingarna om en löneförhöjning om 3,7% för EU-tjänstemännen nu vidtar igen. EU-kommissionen ligger i tvist med ministerrådet, som bara vill gå med på halva förhöjningen. Enligt EU-domstolen kan lönepaketet jämkas, men då måste EU-kommissionen, som i eget intresse yrkar på en höjning, istället åberopa den plötsliga försämringen i det ekonomiska och sociala läget som grund för att inte fortskrida med lönehöjningen. Det återstår att se. Men såvitt jag kan förstå, borde EU-institutionerna likväl tvingas skära betydligt i budgeten.
Och såvitt jag vet har EU aldrig någonting annat än vuxit; mera pengar och mer politik på alltfler områden, en slags megalomani. Men är det kanske EU som står för hälso- och sjukvård, pensioner eller förmåner? Ett rungande nej. Har EU än i denna dag lyckats trygga tillgång till energi i Europa? Det är tveksamt. Har EU lyckats i sin miljö- och klimatpolitik? Än så länge inte. Hur kan man då berättiga allt större betalningsandelar till EU i tider då nationalekonomierna hotar falla som domino-brickor?
