Jag har bemötts med ilskna kommentarer, förakt, förtal, iskyla och utfrysning ur vissa kretsar i respons till mina tidigare kolumner och artiklar där jag reflekterat kring maktpositioner inom EU, bristen på demokratisk insyn och intresserepresentanters otillbörliga inflytande.
Jag kan bara försvara mig med att jag vet jag talar om. Med åratal av EU-erfarenhet, utbildning på området, ett vitt kontaktnät och journalistisk yrkesetik står jag för välgrundad analys av EU-politik. Jag kan inte säga att jag är överraskad, men jag finner sannerligen den bakomliggande dynamiken anmärkningsvärd.
Med det avser jag den arbets- och umgängeskultur som uppstår i EU-kvarteren i Bryssel, då var och en har sin ur europeiskt perspektiv pyttelilla, men desto viktigare, intressesfär att värna om och sitt frimärksstora revir där man gör sig viktig. Kontentan är att alla förväntas gå i samma lämmeltåg och inte ifrågasätta varandras intressen, för så länge EU-systemet och budgeten växer så har alla som etablerat sig något att vinna av de EU-medel som står till buds.
Klientelism, med andra ord, där var och en har sin beskyddare i form av kommissionärer, politiker och tjänstemän att åberopa och som bäddat för ett system av särdeles trångsynt navelskåderi. Och sannerligen ett system som går hand i handske med den lokala klientelismen och korruptionen i Bryssel, karaktäristiskt för den fransktalande gemenskapen i Belgien.
Det jag försöker etablera är ett begrepp har myntats som eurorealism av EU-skeptikerna, då utan att hänföra sig till enbart valutan. Man bör reflektera kring vilka uttryck europeisk integration kunde ta utan att begränsa sig till att acceptera den utformning har antagit. Jag tror att det kritiklösa förhållningssättet till EU, som blivit närmast dogmatiskt bland finländska intressen och som likväl är karaktäristiskt för ledande politiker i de flesta andra EU-länder, härrör delvis ur det faktum att EU med dess sju institutioner är så pass oöverskådligt; splittrat av medlemsländeras språkmurar och kulturkrockar och enat av ett teknokratiskt maskineri som få politiker rår över i den mån att man där lyckas omsätta någon politisk vision.
Tjänstemännen inte att förglömma; trots Europaparlamentets profilhöjning är EU-kommissionens initiativrätt till lagstiftning det riktgivande instrumentet och medlemsländernas ambassadörer i nyckelställning som det beslutsfattande organet för största delen av EU-lagstiftningen.
Den grå eminenensen, ett bäste broder-system med ytterst få kvinnor, är fortfarande det mest inflytelserika organet i Bryssel, men sin position till trots det mest hemlighetsfulla. Faktum är att medlemsländernas tjänstemän lyckas lägga sordin på sina förberedande möten så att man slipper en offentlig granskning av lagstiftningens sakinnehåll. Koordineringen av vad som ges offentlighet är nästintill total. Debatten kring eurokrisen har präglats av ren desinformation. Vid det senaste eurotoppmötet i slutet av juli fördes offentligheten avsiktligt bakom ljuset av toppolitikerna som antog en flummig utfästelse på politiskt kraftspråk där man lovade och svor vid allt heligt att man bistår Grekland.
Det tog finansanalytiker över en vecka att klura ut att toppmötet de facto ökat landets skuldbörda, krävt obligationsinnehavare på en viss, men inte betydande, nedskrivning av värdepapperen och inrättat nya befogenheter för den europeiska stabilitetsmekanismen, som dock inte kan utövas innan motsvarande lagtexter har definierats och ratificerats.
I demokratiskt och författningsmässigt hänseende har man vid det här laget galant med sjumilasteg förbigått grundtesen om att EU-länderna inte svarar för varandras skulder. Politiskt har kappvändningen blivit turbulent; det är inte ens ett och ett halvt år sedan tyska förbundskanslern Merkl röt ett rungande "kein Geld!" till grekerna. Den andra Greklandsräddningen blev särskilt pinsam för finländarna som lovat att Portugal var den sista sjöräddningen och som inte fick igenom kraven på säkerhet för tilläggslånen, eftersom det betraktades som orealistiskt. Istället försökte finländarna bedyra att Greklands offentliga ekonomi nu står under specialgranskning i ett årtionde, även om EU:s system för makroekonomisk styrning, som rotts i land med sju mödor och besvär, enligt alla bedömningar blir en papperstiger. Vilket i sig är välkommet, eftersom långtgående ekonomisk styrning är en befogenhet som EU fördragsrättsligt inte besitter och som är synnerligen tvivelaktig ur demokratihänsyn eftersom den inkräktar på folkvalda parlaments suveränitet.
Jag har ruckats i tron på att EU-kommissionen skulle stå för politisk ansvarighet. Kommissionskollegiet kan inte avsättas annat än i undantagsförfaranden som är så osannolika att möjligheten är så gott som obefintligt. Kommissionen reagerar i motsats till en nationell regering inte på demonstrationer och visar ingen förståelse för allmänhetens krav; den illusionen lät ordförande Barroso söndra via ett språkrör då Aten skakades av upplopp. Officiellt var kommentaren ett arrogant konstaterande om att visst har ju folk rätt att demonstrera men polisen ska allt hålla ordning på dem. Översatt i klartext betyder det att man skiter i demonstranter, man skiter i den allmänna opinionen och varför inte? Kommissionen är inte folkvald utan står för ett byråkratiskt elitstyre som är verklighetsfrämjat till den grad att man baxnar. Man måste se Barrosos maktsträvanden mot bakgrund av att det här är frågan om en administration som aldrig gjort annat än detaljreglering, vidlyftiga planer för ökad integration och som framför allt haft till uppgift att fördela medel som ställts till förfogande självgivet utan att man haft en skattebas. Problemet har snarare varit för mycket pengar som satsats oändamålsenligt och ineffektivt och som inte tacklat de verkliga utmaningarna vad gäller arbetslöshet och offentlig service.
Jag bävar för en administration som anammat tesen att pengar alltid finns till handa och att man bara hittar på användning för medlen, då samhällsbygget handlar om komplexa förpliktelser för service och bastrygghet och ett fungerande system som gynnar alla. Arrogansen med vilken EU-kommissionen presenterade sin fantasi om en ny EU-budget från 2014 med en ökning på fem procent och slutsumma på över en biljon euro mitt i högsommaren var olidlig. Påståendet om att vi behöver "mera EU" i tider av ekonomisk nedgång är egennyttigt och befängt. I samma veva ska EU-institutionernas personalstadgar förnyas. Cyniker påpekar att det vore dags att skära i löner och förmåner som inte kan motiveras med annat än egennyttiga argument; bland annat den ökända partiella pensionsförmånen vid fyllda 55 år, trots att man för gemene man vill binda pensionsåldern till den stigande förväntade livslängden, eller så lönen, som för en ny kvalificerad tjänsteman uppgår till över 4000 euro, medan den i Tjeckien lär ligga på 600 euro. EU-byråkratin har kört in sig i en återvändsgränd som kräver nedmontering. Men trots de EU-skeptiska tongångarna i allt fler medlemsländer går vi genom valuta- och skuldbördekrisen mot närmare integration.
Användningen av offentliga medel kräver politisk ansvarighet och insyn och demokratisk förankring och då medel går till att garantera andra länders skulder har man skapat en paradox som ytterligare underminerar EU:s legitimitet. Jag kan inte se att kommissionsordförande Barrosos maktsträvanden skulle leda till ett instiftande av demokratisk ansvarighet utan snarare ett maktsystem där man vägrar vidkännas en vettig offentlig politisk diskussion utan tvärtemot vill styra opinionsbildningen.
