Populismen en motkraft i finska konsensuskulturen

Populismens återkomst är en av de mest framträdande politiska företeelserna i våra samtida liberala demokratier. "Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke" skrev Marx och Engels i inledningen till det Kommunistiska manifestet 1831. En god bit på väg in i det tjugonde århundradet skulle en del hävda att populismen uttryckt i antietablissemangsretorik, främlingsfientlighet, personifierade och medialiserade ledargestalter är Europas samtida politiska vålnad.

Parallellt med en fördjupad europeisk integration och den demokratiska omvandlingen i Öst- och Centraleuropa har populismen etablerat sig som en beaktansvärd politisk kraft. Populister – i synnerhet så kallade högerpopulistiska partier – är representerade i Europaparlamentet, nationella och regionala parlament, samt i kommunala församlingar. Populistiska partier har även deltagit och samverkat med regeringar, till exempel i Italien, Österrike, Nederländerna, Polen och även i Danmark och Finland.

Populismen har en beaktansvärd nordisk närvaro. Ett av den europeiska populismens starkaste fästen återfinns i Finland med en 50-årig obruten tillvaro i det politiska systemet och en historia kantad av såväl valframgångar och regeringsansvar som konkurser och skandaler. Trots att den finländska populismen gång på gång dödförklarats har den återuppstått och förmått förnya sig själv.

Timo Soini

Sannfinländarnas höga opinionssiffror inför det stundande finländska riksdagsvalet i april pekar på att populismen i Finland än en gång gör comeback som en beaktansvärd politisk kraft.

Den finländska versionen av populism går i folkmun under namnet "vennamoism" efter Landsbygdspartiets färgstarke partibildare och långvarige ledare Veikko Vennamo. Men, är då Sannfinländarna samma parti som det forna Landsbygdspartiet? 1959 bildades Finlands Småbrukares förbund och 1966 bytte partiet namn till Finlands landsbygdsparti. 1995 gick detta parti i konkurs och kort därefter bildades Sannfinländarna. Trots att den finländska populismen uppträtt under olika partipolitiska paraplyer präglas den av stor idémässig, sakpolitisk, organisatorisk och personmässig kontinuitet, medan väljarbasen breddats.

Veikko Vennamos arv är starkt närvarande hos Sannfinländarna. Partiledaren Timo Soini beskriver sig själv som profeten Veikko Vennamos lärjunge i sin självbiografi Maisterisjätkä och besvarar den retoriska frågan "Är jag en vennamoit" med ett "Alldeles säkert". Vad kännetecknar den finländska populismen eller "vennamoismen" och vari ligger dess förmåga att förnya sig självt?

I den finländska populismen återfinns klassiska populistiska idéer i form av retoriska konstruktioner av ett idealiserat eller homogent folk med gemensamma värderingar och livsstil. Antietablissemangspositionen har varit framträdande i den finländska populismens kritik av politiska, ekonomiska och akademiska eliter i tillägg till demokratisk idealism med löften om folkmakt till samhällets marginaliserade grupper. Populismen i Finland har även kännetecknats av distinkta populistiska stilmässiga drag i form av färgstarka och karismatiska partiledare, som varit skickliga i att återspegla folklighet i demagogiskt språkbruk, livsstil och värderingar.

Missnöje och protest

Populism är ett värdeladdat begrepp och förbinds med politisk opportunism, demagogi och bråkmakeri. En ikonisk bild av det finska landsbygdspartiet är då Veikko Vennamo på 1970-talet bars ut från riksdagens plenisal då han vägrade avsluta sitt anförande.

Antielitism och antietablissemang är den finländska populismens historiska kärna. Den kännetecknas av protest mot och kritik av inte bara den politiska makten utan också av de ekonomiska, kulturella och akademiska eliterna som fjärmat sig från den vanliga människan värderingar och livsvillkor.

Veikko Vennamo myntade termer som exempelvis "rötösherrat" eller rötherrarna – de korrumperade och myglande politikerna och "teoriaherrat"som satt i sina akademiska elfenbenstorn utan markkänsla. Ekon återfinns i Sannfinländarnas kritik av maktklickar, politisk svågerpolitik, korruption, expertvälde och allsmäktiga EU-byråkrater, som slagit dövörat till den vanlige medborgarens åsikter och värderingar.

Den finländska politiska konsensuskulturen, vars avigsidor på senare tid allt mer uppmärksammats i offentligheten och en svag och frånvarande politisk opposition är den jordmån den populistiska antietablissemangsretoriken hämtat sin näring från. Alla politiska partier med regeringsambitioner förväntades under efterkrigstiden sluta upp kring Paasikivi–Kekkonen-linjen och okritiskt värna de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen, samt acceptera hur utrikespolitiken användes för inrikespolitiska syften.

Landsbygdspartiet, senare tillsammans med de konstitutionella, kritiserade Urho Kekkonens maktfullkomliga ställning och partiernas okritiska uppslutning kring Kekkonen i sina egna maktambitioner. "Kekkoslovakia" var Vennamos smeknamn på republiken Finland. Under det inrikespolitiskt mörka 1970-talet förlängdes Kekkonens presidentskap med en undantagslag (1973) och i det påföljande presidentvalet 1978 vägrade Kekkonen ställa upp i debatter med övriga presidentkandidater.

Sannfinländarnas framgångar kan delvis relateras till en liknande situation i det finländska offentliga debattklimatet kring sanering av välfärdsstaten efter 1990-talets ekonomiska kris och de politiska partiernas nästintill totala uppslutning till EU projektet. Euron var en framgångsrik måltavla i Timo Soinis valkampanj under Europaparlamentsvalet 2009 då Sannfinländarna erhöll nästan tio procent av rösterna. Soini har framgångsrikt kritiserat EUs krispaket till Grekland och Irland i finanskrisens kölvatten. Den finländska populismens framgångsrecept har bestått i berättelser om politiska sammansvärjningar av samverkande etablissemang som dansar sin tango i otakt med medborgarna.

Folket röst och räddare

"Folket vet" (kansa tietää) är ett annat av Veikko Vennamos många slagkraftiga uttryck som fortfarande är levande i den finländska politiska retoriken. Citatet fångar väl in populismens centrala betoning av folket både som den demokratiska enhet där makten borde ligga och en idealisering av det vanliga, hederliga och arbetsamma människan eller "mannen på gatans" (mera sällan kvinnans) kunskaper och färdigheter.

Populismen erbjuder ingen politisk ideologi som förklarar samhällets tillstånd och erbjuder sammanhängande samhällsvisioner, utan ger röst till sina sympatisörers erfarenheter och bekräftar deras världsbilder. I sin magisteravhandling Populismi – politiikka ja poltinmerkki SMPn roolinmuutos (Populism – politik och brännmärke SMPs förändrade roll) från 1987 skriver Timo Soini att "populismen berättar för publiken det den vill höra". Populismen har i motsats till andra politiska ideologier inga upplysande syften eller pedagogiska ambitioner för sina väljarskaror, utan det demokratiska etoset är att spegla folket och på så sätt vara folkets röst.

Samtidigt som populismen idealiserar det "vanliga" folket vilar dess framgångar på att frammana bilder av detta folk som hotat och i behov av räddning. Populismen presenterar sig som ett nödrop för ett av politikerna "glömt folk" (unohdettu kansa) eller i samhällsomvandlingarna förlorat folk. Populismen och framför allt dess ledare är räddaren i nöden; Timo Soini har beskrivit Veikko Vennamo "som det glömda folkets Batman, som av sina sympatisörer uppfattades vara helt igenom rättvis och hederlig" och en annan gång som "Moses, som leder sitt glömda folk till det förlorade landet". Något som även präglar Soinis bild av sin egen uppgift.

Vilket är då den finländska populismens förlorande land eller det som på finska kallas "satumaa" (sagoland) enligt en populär finländska tango? Det finns en skillnad mellan Landsbygdspartiet och Sannfinländarnas förlorade paradis. Det glömda folket var landsbygdens befolkning som berördes av den snabba urbaniseringen och moderniseringen av Finland under 1960-talet. Landsbygden tömdes, småbruken blev allt olönsammare och de traditionella värderingarna och normerna sprungna ur det agrara samhället utmanades av radikala (vänster-) ideologier och individualism. Veikko Vennamo gjorde sig till språkrör för denna hotade befolkning, dess utkomst och värderingar och idealiserade den som representanter för det genuina, strävsamma och hederliga Finland.

Associationer till det "förlorade Finland" vann i synnerhet gehör hos den karelska flyktingbefolkningen, som i stor omfattning hörde till Veikko Vennamos sympatisörer. Veikko Vennamo administrerade som tjänsteman i jordbruksministeriet tjänst bosättningen av de 400 000 karelska flyktingarna, vilket kom att bli en fördel i hans senare politiska karriär, som inleddes i Agrarförbundet.

Det agrara partiet, senare Centerpartiet, var det statsbärande partiet i Finland från och med 1950-talet. Trots att partiet drev en lantbrukarvänlig linje fanns ett stort missnöje hos den småbrukande befolkningen. Kommunistpartiet var ett attraktivt val för småbrukarna i norra Finland som drogs till den så kallade "ödemarkskommunismen". Vennamo mobiliserade de småbrukare som önskade offentligt stöd för landsbygdens överlevnad, men var starkt antikommunistiska och inte kunde omfatta de radikala vänsteridéerna politiskt eller värderingsmässigt Landsbygdspartiet försvarade traditionella konservativa och kristna värderingar, vilket även är fallet för Sannfinländarna idag.

Den rurala förankringen fortlever hos Sannfinländarna, men i den samtida retoriken gestaltas nu även de urbana förortsmiljöernas invånare som ett nytt glömt folk. Sannfinländarnas opinionsmässiga framgångar kan förklaras av denna breddning av väljarbasen. Sannfinländarnas sympatisörer är i likhet med många övriga europeiska populistpartier manspartier då enbart 25 procent av partiets sympatisörer är kvinnor.

Under sannfinländarna har det hotade folket även omdefinierats och omformulerats primärt som det finska-talande folket som kontrasteras mot framför allt invandrare och finlandssvenskar. Sannfinländarna har närmat sig de övriga framgångsrika europeiska högerpopulistiska partierna och framställer invandringen som inte enbart ett hot mot jobben och välfärden, men även mot den fin(länd)ska kulturen och traditionerna. Inom Sannfinländarna finns en spänning mellan välfärdschauvinismen och kulturnationalismen. Den finländska befolkningen ska ha förtur både till jobb och sociala förmåner. Timo Soini och den äldre från det gamla Landsbygdspartiet härstammande grupperna talar helst om invandringen som ett hot mot finländarnas jobb och välfärd, medan andra mer radikala grupperingar – däribland dem den mest extrema Jussi Halla-aho, docent i sociologi vid Helsingfors universitet – hävdar att invandringen och framför allt islam hotar den finländska kulturen. Halla-aho har dömts för hets mot folkgrupp då han sagt att det finns samband mellan islam och pedofili.

Jussi Halla-aho

Den finska kulturen definierad både i form av värden av hederlighet och ärlighet och som kristna värderingar och en västerländsk kulturtradition sätts i motsättning till islam och i synnerhet multikulturalism. Inför valet har Sannfinländarna presenterat ett kulturpolitiskt program med finländsk konstkanon och motsatt sig offentligt stöd till "postmoderna" konstuttryck. Att ta seden dit man kommer eller "maassa maan tavalla" är ett av sannfinländarnas politiska slagord, som även använts av Jutta Urpilainen, det socialdemokratiska partiets partiledare. Invandringen ska vara restriktiv och de som väljer att komma till Finland ska assimileras i den finländska kulturen.

Finskheten har en annan och starkare framtoning hos Sannfinländarna än i Landsbygdspartiet. Detta blir speciellt tydligt i partiets förhållande till finlandssvenskarna och finlandssvenskheten. I Veikko Vennamos retorik representerade finlandssvenskarna en herrebefolkning – en politisk, ekonomisk och kulturell elit. Han närde ett ambivalent förhållande till finlandssvenskheten och insåg att det teoretiskt fanns en grogrund för populism hos det småbrukande antikommunistiska jordbrukarna i Österbotten, men att den språkliga identifikationen hos dem var allt överskuggande. Dessutom pyrde hos delar av Landsbygdspartiets sympatisörer ett missnöje mot finlandssvenska regioner som inte gärna tog emot karelare i samband med flyktingströmmarna österifrån under kriget.

Under Sannfinländarna formuleras finlandssvenskheten som ett främmande element i förhållande till den finska majoritetskulturen. Den finlandssvenska minoriteten är gynnad på den finskspråkiga befolkningens kostnad: Obligatorisk skolsvenska, vikta studieplatser för finlandssvenskar inom områden där svensk service är nödvändigt, obligatoriska språkkrav för tjänstemän osv. Sannfinländarnas krav på ett nationellt språk och önskan om ett enspråkigt Finland är en kulturassimilation som kläs i jämlikhets- eller effektivitetssträvanden. Sannfinländarna när och idkar ett nostalgiskt och historieförfalskat tillbakablickande till ett aldrig existerande Finland där finskheten var dominerande och ohotad och där svenskheten representerar ett svenskt kolonialvälde.

Karismatiska och demagogiska ledare

Populismen i Finland har utmärkts av karismatiskt färgstarka ledargestalter och personifierade politiska partier. Det är sålunda signifikativt att den finländska populismen kallas "vennamoism" då dess ursprung är så intimt sammanbunden med den första partiledaren Veikko Vennamo.

Sannfinländarnas framgångar är även beroende av dess ledargestalt Timo Soini. Det populistiska ledarskapet kännetecknas av ett antal inre motsättningar. Den populistiske ledarens auktoritet och legitimitet är relaterad till dennes (påstådda) förmåga att förstå och representera ett "vanligt folk" eller den "tysta majoriteten" till skillnad från andra politiker som tjänar gruppintressen eller sig själva. Detta kan uttryckas i politiska uttalanden och kommunikationsstil eller i en närhet som avspeglas i livsstil, sociala och kulturella vanor. På ett paradoxalt sätt framställer sig populistiska ledare som ordinära och vanliga människor med extraordinära egenskaper.

Veikko Vennamo, född 1913 i Jaakkima vid sjön Ladoga, var på många plan en motsägelsefull person. Han föddes i en förmögen och boklärd familj, utbildade sig till jurist och följde med stort intresse den internationella debatten. Hans dotter, Meri Vennamo, berättar i biografin över sin far Lähikuvassa Veikko Vennamo (Veikko Vennamo i närbild) att bl a Stockholms Tidningen, Dagens Nyheter, New York Times och Neuer Züricher Zeitung ramlade in i postlådan och fyllde hemmet.

Vennamo var en intellektuell politiker, men även en politiskt lysande strateg. Trots att han hade ett mångfaldigt och rikt språk var hans politiska retorik folklig i den meningen att han talade i korta och enkla satser. Han använde medvetet ett mustigt och folkligt språk färgat av karelska ordstäv och traditioner, arbetarklassretorik och religiösa väckelsemetaforer. De skarpa uttalandena väckte ont blod hos dem som blev attackerade och entusiasm hos de egna sympatisörerna. Dessutom gjorde de sig väl i det nya tv-mediet på 1960-talet. Vennamo sade: "Jag tog medvetet på mig clownens och demagogens roll, för jag måste. Det fanns inga andra knep. Detta får jag lida för ända till graven för den stämpeln blir jag inte av med".

Timo Soini, som handplockades av Vennamo till partisekreterare för Landsbygdspartiet, har gått i sin lärofaders fotspår och nyttjar ett enkelt och märgfullt språk. Vennamos personlighet var charmerande och rolig, men även auktoritär och oresonlig – offentligt såväl som privat. Hos Timo Soini framträder en mer gemytlig person fram och i sin självbiografi kallar han sig själv för "maisterisjätkä", som på svenska kunde översättas till magisterlantis eller magistergrabben. Soini gillar trav, engelsk fotboll och finsk schlagermusik, häver gärna en ölsejdel och om sin statsvetarexamen som avslutades med ett magisterarbete om populism säger han att "han är en bättre praktiker än teoretiker på populism".

Soini är en djupt troende katolik med negativ inställning till homosexualitet, abort och sex före äktenskapet, men som inte "bryr sig om vad grannarna gör trots att han ogillar det". Han gör en poäng av sitt oborstade yttre och illasittande kostymer och framhåller att han till skillnad från andra politiker inte anlitar stylister och konsulter. I likhet med Vennamo gör han sig mycket väl i televisionen och är en populär gäst i tv-soffan. Veikko Vennamo såg i Timo Soini sin like: Ett politiskt djur med strategiskt sinne, som med sin folkliga framtoning och personlighet kan fånga många väljares förtroende.

Detta står inte i motsättning till att de representerar en politisk övertygelse och ett politiskt patos. Den finländska populismen är en politisk motkraft i den finländska politiska konsensuskulturen, uttryckt i parlamentariska samarbeten, breda regeringar och tidigare i partipolitisk enhet kring "nödvändiga" beslut i utrikespolitiken eller i den ekonomiska politiken. De politiska ideologiernas försvagning och den politiska alternativlösheten är inte längre enbart en finländsk företeelse, utan en allmäneuropeisk trend i skuggan av globaliseringen och europaiseringen. Det finns en ännu en given plats för Veikko Vennamos "rötherrar" och "glömda folk" i den samtida politiken. Inte bara i Finland.

Ann-Cathrine Jungar är docent och studierektor vid CBEES Centrum för Östersjö och Östeuropastudier vid Södertörns högskola i Huddinge, Sverige. Hon har i sin forskning specialiserat sig på extremrörelser i Europa. Jungar har sina rötter i Jakobstad.

Se också Magmas rapport om populismens återkomst i Europa. Rapporten gavs ut i mars 2011 av Magma tillsammans med tankesmedjorna E2 och Visili.