Vad har Carema och Nalle Wahlroos gemensamt - och lite Alexander Stubb och Sari Essayah också?
Jo: girighet, låt vara i lite olika avseenden. Girighet är visst en av de så kallade dödssynderna, så min anklagelse är allvarlig. Låt mig därför motivera.
Carema är ett multinationellt företag i vårdbranschen, hos oss känt bland annat som företaget som slog ut Folkhälsan i anbudstävlingen om hälso- och sjukvård i Karis i Raseborg. Mest känt har företaget dock på sistone blivit i Sverige för sitt bonusprogram som belönade lokala chefer som lyckades maximera profiten, för bonussystemets tragikomiska konsekvenser med blöjvägning och dylikt - och för att föra ut vinsterna till skatteparadis.
I Sverige har avslöjandena gett upphov till en proteststorm som nått ända upp till regeringskretsarna. Intressant nog har moderata politiker reagerat kraftigast på det omoraliska i företagets framfart.
Marknadsekonomin i all ära, kapitalism går an - men då gränsen mellan sunt företagsekonomiskt tänkande och girighet överskrids, då säger även tänkande och ansvarsfulla högerpolitiker ifrån.
På motsvarande sätt har Nordeas styrelseordförande Björn "Nalle" Wahlroos retat upp opinonen i Sverige ända ut på högerkanten. Hans okänsliga uttalanden om sin VD:s extravaganta bostadsarrangemang fick till och med den moderata finansministern Anders Borg att påminna om att förnärmade kunder gärna kan byta bank.
Även här hade gränsen mellan sund marknadsekonomi och rå kapitalism överskridits. Girigheten hade tagit över.
Europaminister Alexander Stubb och kristdemokraternas MEP Sari Essayah rör sig på ett lite annat plan, men även här finns ett slags girighet som en bakomliggande egenskap: maktgirighet. Stubb föreslog i ett föredrag i Belgien att de EU-länder som har den högsta AAA-ratingen på kreditmarknaden borde få ett större inflytande på EU-besluten än länder med lägre rating.
Stubb medgav öppet att hans filosofi var "darwinistisk".
Essayah konkretiserade Stubbs förslag genom att föreslå att AAA-länderna skulle få fler platser i EU-parlamentet, för att bättre kunna genomdriva sina krav på en striktare ekonomisk regim i de länder som bryter mot de gemensamt överenskomna spelreglerna. Ett gott ändamål skulle alltså helga högst tvivelaktiga medel, i sann jesuitisk anda.
Det vore ju inget mindre än en tillbakagång till forna system med rösträtt på basis av inkomst och förmögenhet. Det tänkesättet har alla civiliserade samhällen för länge sedan övergett.
Det märkligaste med Stubbs, av Essayah förädlade förslag är att det slår in öppna dörrar. Eller inbillar sig någon att AAA-länderna, med Tyskland och Frankrike i spetsen, inte redan nu skulle ha ett större faktiskt inflytande på EU-besluten än vad deras andelar av EU:s befolkning skulle berättiga till? Har någon inte hört talas om axeln Merkel-Sarkozy?
Det finns ingen anledning att legalisera, formalisera och ytterligare späda på detta sakernas tillstånd.
Och det är nog förresten inte bara Tyskland och Frankrike som i kraft av sin ekonomiska styrka har större inflytande i EU än vad de annars skulle ha. Det gäller också till exempel Nederländerna och om vi är ärliga till och med Finland, inte minst genom ekonomikommissionären Olli Rehn, nyligen upphöjd till en av kommissionens vice ordförande.
Om nu inte vår nuvarande regering med dess krav på lånesäkerheter av Grekland, sitt (i och för sig helt berättigade) motstånd mot Bulgariens och Rumäniens Schengenmedlemskap och nu senast Stubbs utspel lyckas fördärva vårt goda rykte i unionen.
Men för att återgå till den egentliga, mer klassiska girigheten är det viktigt att inte kasta ut barnen med badvattnet.
Visst behövs det hälso- och sjukvård och äldreomsorg i privat regi, för att komplettera den offentliga, precis som privata daghem och i vissa fall privata skolor kan göra det. Dels finns det alltid de som kan och är villiga att betala lite extra för att få den vård och omsorg de vill ha, och dels är det bra med konkurrens för att sporra till bättre kostnadseffektivitet och inte minst kvalitet.
Men just kvalitet är nyckelordet. Samhället bör ställa höga krav på privat vård och omsorg, och noga kontrollera att kriterierna uppfylls. Visst bör privata vårdföretag få generera vinst, annars går de ju i konkurs, men det måste finnas rimliga gränser för vinstbegäret.
På samma sätt måste banker naturligtvis vara lönsamma. De måste också få anställa kompetenta chefer, även om dessa kostar. Och om en chef måste flytta från ett land till ett annat är det inte orimligt att banken bekostar en andra bostad. Så långt är allt väl.
Men sedan finns det en gräns för hur okänslig en styrelseordförande får vara om han eller hon inte vill skada sitt eget företag. Och inte späda på med att VD:n gärna kunde få en så stor lön att han kan köpa sig ännu fler bostäder, samtidigt som banken planerar att säga upp tusentals anställda.
En storbank är förstås mer beroende av sina storföretagskunder än av småsparare och folk med bara lönekonton och bostadslån. Men utan de senare klarar sig få banker i längden.
Sens moralen?
Marknadsekonomin har inte längre någon allvarlig utmanare. Inte ens officiellt socialistiska stater som Kina och Vietnam är ju längre socialistiska vad det ekonomiska systemet beträffar, utan bara då det gäller avsaknad av politisk demokrati.
Men just bristen på konkurrens och utmanare kan ha gjort marknadsekonomin så okänslig för kritik, att den börjat sudda ut gränsen mellan sund kapitalism och ren och skär girighet. Det riskerar att vändas mot hela systemets trovärdighet.
