Rädda stiftelsernas rykte!

Finlandssvenskheten i allmänhet och den finlandssvenska kulturen i synnerhet är helt beroende av sina fonder och stiftelser. Därför är både de tidigare och de helt färska avslöjandena om misstänkt fiffel och missbruk inom några av stiftelserna ytterst bedrövliga. De riskerar ju att förstöra hela stiftelseväsendets rykte.

Det är förstås bra att misstankarna kommer i dagen. Lite stolta kan vi väl vara över att det är finlandssvenska grävande journalister i både svenska och finska medier som har gått i spetsen för avslöjandena. Om någon tycker att de smutsar i eget bo, skulle jag tvärtom hävda att de försöker putsa bort smutsen ur det. Detta är de värda en stor eloge för.

Angrepp på stiftelser och fonder hör ju till populisten Timo Soinis favoritteman, och vi minns hans argument för att börja beskatta dem, uttalat på svenska: "Fyrkar finns". Risken är stor för att de avslöjade missbruken förser hans kvarn med vatten, och det måste undvikas.
Tanken på beskattning är nämligen absurd. En beskattning skulle ju innebära att samhället tar bort pengar från inte bara kulturen utan också barn-, åldrings- och handikappvården och en hel massa andra goda ändamål. Bortfallet borde i så fall kompenseras av samhället - med de skattepengar det tar ur fonder och stiftelser. En sådan omväg för pengarna skulle bara kosta extra, och inte vara till någon nytta alls.

Hur är de människor då funtade som missbrukar sin maktställning för egen vinning, genom att bo i sina stiftelsers bostäder och sommarstugor utan att betala marknadshyra, som tar ut skyhöga arvoden för kanske ibland, åtminstone mätt i arbetstid, ganska blygsamma insatser, och så vidare?

Jag undrar om inte "tillfället gör tjuven". Knappast har de suttit och planerat hela fifflet från första början, utan det har bara blivit så. Det har varit så lätt, och sitt eget samvete har de stillat genom att intala sig själva att de gör en allmännyttig insats - även om den delen av verksamheten kanske redan lagts ned såsom "obehövlig" ...

Fast det här ursäktar förstås inte beteendet. Ett av problemen är säkert också att de tycks sitta i sina positioner mer eller mindre på livstid. Kortare mandatperioder och en bestämd maximitid kunde vara en del av en lösning.

Missbruket och fifflandet är en varböld som det gäller att sticka hål på, och det illa kvickt, innan skadan växer sig ännu större. Journalister har spelat en nyckelroll, då det har brustit i myndighetsövervakningen. Men sedan är det just myndigheternas sak att följa upp, att utreda och vid behov ingripa, och i sista hand att föra fallen till domstol. Vi behöver en striktare övervakning och prejudicerande domar som avskräcker!

Ingen ska dömas bara på basis av tidningsskriverier eller tv-program, så fungerar inte ett rättssamhälle där var och en är oskyldig tills motsatsen har bevisats.

För undvikande av alla missförstånd: jag räknar inte stöd till politisk verksamhet och kampanjstöd inför val som missbruk av fond- och stiftelsemedel - förutsatt att det inte strider mot donatorernas vilja, förstås.

Jag skulle uttrycka saken så här: utan en politisk överbyggnad och inflytande i kommuner, riksdag och regering överlever finlandssvenskheten inte bara genom att dansa folkdans i Kimito, spela sommarteater i Nykarleby eller vårda åldringar på servicehem i Helsingfors.